Anna, 42: Jag stal från mina barn

När Anna skilde sig blev ekonomin lidande.

Foto: Shutterstock

När Anna skilde sig blev ekonomin lidande.

Uppbrottet blev dödsstöten för 42-åriga Annas ekonomi.

Då gjorde hon det förbjudna och loggade in på sina barns bankkonton.

Här är hennes historia.

Ämnen i artikel:

Andra har också läst

Efter skilsmässan försämrades min ekonomi rejält. Jag och min exman hade sålt radhuset och jag och barnen flyttade in i en lägenhet med tre sovrum. Jag ville så gärna att Ellen och Tom skulle ha varsitt rum. En kompis till mig hade sovit i vardagsrummet efter skilsmässan och hennes tonårsbarn hade fått dela rum. Det hade varit slitsamt. Min kompis hade inget som helst eget utrymme och hennes barn rök ofta ihop. Det var ingen höjdare, förstod jag.

Mina barn hade alltid haft varsitt eget rum och jag ville inte att de skulle behöva dela nu. Egentligen var lägenheten för dyr för mig. Jag räknade på min lön som undersköterska och tänkte att det borde gå, så länge jag inte hade några oförutsedda utgifter. Det här var en kaotisk tid. Särskilt min son mådde dåligt efter skilsmässan och var ofta arg. Jag försökte finnas där för både honom och Ellen och gjorde allt för att de skulle trivas i den nya lägenheten.

LÄS OCKSÅ: Maja, 41: Jag stod inte ut med min bonusdotter

Utgifterna eskalerade

På helgen åkte vi till Ikea för att de skulle få inreda rummen som de ville. Vi köpte sängar, mattor, skrivbordslampor, taklampor, ljusslingor, skrivbord, kontorsstolar, plädar, kuddar, täcken, lakan, affischer, krukväxter och doftljus…

Jag drogs med i barnens entusiasm och ville så gärna göra deras rum skulle bli mysiga att jag inte räknade ihop vad det kostade.

När jag skulle betala fick jag en chock. Det landade på nästan 9 000 kronor mer än jag tänkt mig. Jag fick en sådan ångest när jag betalade med mitt kreditkort, men tänkte att det fick lösa sig. Just då var ungarnas glädje det viktigaste.

Efteråt fick jag ångest. Hur fasen skulle jag få ihop alla pengarna? Bilen kunde jag ju inte sälja. Den behövde jag för att skjutsa sonen till fotbollen. Även om han var 15 och kunde åka själv till träningarna behövde han skjuts till matcherna. Dottern, som var 13, hängde ofta med sina kompisar och jag ville inte att hon skulle åka hem själv på kvällen. Dessutom var bilen inte värd mer än några tusenlappar.

Det var en kluven känsla att föra över pengarna till mitt eget konto

Jag började fundera på om jag hade något annat att sälja, som jag sett att de gjort i ”Lyxfällan”, men det kändes fel. Syftet med att jag köpt så mycket saker till lägenheten var ju att vi skulle trivas. Inte att det skulle bli tomt på prylar. Dessutom skulle jag få väldigt lite för alla saker som jag köpt nytt.

När pengarna skulle dras från kontot hade jag fortfarande inte löst problemet. Det var då jag bestämde mig. Jag skulle låna pengarna av mina barn. Sedan några år tillbaka hade mormor och morfar satt in en liten slant varje jul och födelsedag. Nu hade ungarna nästan 6 000 kronor var. Pengarna var tänkta att gå till körkort i framtiden.

Dela med dig av din historia

Varje människa bär på en historia. Det är ett känt uttryck och det tänker vi ta fasta på.

Vi vill höra din historia.

Du kan berätta om vad som helst, om ett förhållande som inte riktigt blivit som du hoppats, om hur sjukdomen förändrat livet, om dina möten med det övernaturliga, om dagen du hade änglavakt, om kärlek och otrohet, kanske om den bästa dagen i ditt liv när det där speciella hände.

Och det behöver heller inte vara så där väldigt speciellt, kanske bara en liten solskenshistoria om hur ni möttes en gång eller om den där härliga semestern, eller mötet ni aldrig glömmer.

Du får naturligtvis vara helt anonym. Men vi behö- ver ändå ditt namn och ett telefonnummer för att kunna nå dig. Det kommer dock aldrig att visas för någon annan.

Skriv till oss på adressen:

Läsarberättelser Söndag,

Expressen

105 16 STOCKHOLM

Vill du skicka ett mejl så går det också bra. 

Du kan skriva till: lasarberattelser @expressen.se

Det var en kluven känsla att föra över pengarna till mitt eget konto. Även om det var en lättnad på ett sätt, kände jag ångest över att jag stal från Ellen och Tom. Jag skulle absolut inte våga berätta det här för vare sig dem eller mina föräldrar. Man tar bara inte pengar från sina barn. Dessutom hade mina föräldrar det inte så fett och levde ganska snålt på sina pensioner.

LÄS OCKSÅ: Anna, 39: Jag missade att min man var narkoman 

Det dåliga samvetet växte

Samtidigt hade lägenheten faktiskt blivit hemtrevlig. Sonen var fortfarande förbannad, men han höll sig i alla fall hemma och kom då och då ut ur sitt rum och pratade med dig. Dottern verkade trivas riktigt bra och bjöd hem ett gäng tjejkompisar på ”sleep over” i sitt rum. Fem tjejer som sov på madrasser på golvet. Det värmde.

Trots att jag försökte spara hade jag bara fått ihop 1 500 kronor efter ett halvår. Var det inte det ena, så var det andra i form av vinterjackor, kängor och fotbollskläder som måste köpas. Dessutom gick min mobiltelefon sönder.

Det dåliga samvetet gnagde i mig. Varje gång jag behövde betala en oförutsedd utgift gjorde det nästan fysiskt ont i mig. Till mig själv köpte jag nästan ingenting till mig själv. När jag själv behövde en ny jacka hittade jag en i en second hand-butik. 

Extrajobben vände krisen

Till slut insåg jag att jag måste öka mina inkomster. De helger Tom och Ellen var hos sin pappa bestämde jag mig för att jobba extra. Att hoppa in på olika helgpass var inte svårt. Det var också betydligt bättre betalt än annars. Jag bestämde mig också för att de pengarna skulle jag inte röra.

På kvällen stöp jag i säng och något socialt liv orkade jag inte med. Men ingenting slår tillfredsställelsen jag kände när jag tjänat ihop pengarna jag tagit från mina barn. Det var så värt allt extraarbete. Dessutom räckte de till ungarnas julklappar. Jag har faktiskt fått blodad tand. När Tom och Ellen är hos sin pappa i julhelgen tänker jag jobba en del. Jag har inte sagt något till dem, men jag skulle vilja bjuda dem på en resa till Medelhavet i sommar. Kanske till Grekland eller Kroatien. Jag vet hur glada de skulle bli.

Anna, 42, berättat för Åsa Görnerup

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

Exklusivt nyhetsbrev för din hälsa varje vecka - Anmäl dig här