Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter.
Annons
EXPRESSEN.SE

Publicerad 28 jul 2014 07:59

Pernillas möte med spöken på jobbet: "Jag blev livrädd"

Barnskrik. Jungfrukammaren - där två män, oberoende av varandra, upplevt samma sak. De hörde ett barn skrika hjärtskärande mitt i natten, steg i korridoren och en vaggsång som lugnade barnet. Men på slottet fanns inget barn.

Barnskrik. Jungfrukammaren - där två män, oberoende av varandra, upplevt samma sak. De hörde ett barn skrika hjärtskärande mitt i natten, steg i korridoren och en vaggsång som lugnade barnet. Men på slottet fanns inget barn.

1/2

Foto: Anna Rut Fridholm

Går igen. Paret Carl Robert och Dora Lamm lät bygga slottet och flyttade in 1905. 1938 blev Dora änka med sex söner. Hon ville bo kvar men var tvungen att sälja 1942. "Jag tror att Dora fortfarande sörjer sitt slott och inte är riktigt redo att lämna det", säger Pernilla.

Går igen. Paret Carl Robert och Dora Lamm lät bygga slottet och flyttade in 1905. 1938 blev Dora änka med sex söner. Hon ville bo kvar men var tvungen att sälja 1942. "Jag tror att Dora fortfarande sörjer sitt slott och inte är riktigt redo att lämna det", säger Pernilla.

2/2

Foto: Anna Rut Fridholm

Intresset för det övernaturliga ökar. Ungefär var femte svensk tror att döda kan gå igen – och lika många har känt närvaron av någon avliden.

En av dem är Pernilla Clemens von Döbeln, 43. Hon är övertygad­ om att det spökar på hennes arbetsplats,­ Näsby slott.

– I jungfrukammaren kan man höra barnskrik­ och vaggsånger, säger hon.

Nyårsafton 2011 skulle Pernilla Clemens von Döbeln ha gäster hemma och åkte till sin arbetsplats­ Näsby slott för att låna champagneglas­ och tallrikar. Slottet var stängt och mörkt.

– Plötsligt när jag stod i köket hörde jag skratt, sorl och klassisk musik från över­våningen.

Pernilla gick uppför den knarrande trappan­ som leder till stora salongen där en väldig kristallkrona blänker mitt i rummet.

– Jag var mer nyfiken än rädd. Jag hade känt i många år att slottet är hemsökt och vant mig vid tanken. Men visst kröp det längs ryggraden. Festljuden blev starkare ju närmre salen jag kom.

– I samma sekund som jag öppnade dörrarna­ blev det tyst.

Och rummet var svart som nyårsnatten.

 

Pernilla tror sig veta vem hon upplever går igen. Paret Carl Robert och Dora Lamm lät bygga slottet och flyttade in 1905. Carl var en känd konstsamlare och familjen hade ofta fest i stora salongen med konstnärsvänner som Bruno Liljefors, Anders Zorn, Elsa Beskow och Carl Larsson.

1938 blev Dora änka med sex söner. Hon ville bo kvar men var tvungen att sälja 1942.

– Jag tror att Dora fortfarande sörjer sitt slott och inte är riktigt redo att lämna det.

 

Första gången Pernilla kände närvaron var en varm och solig eftermiddag i juli 2002 då hon var ensam på slottet och jobbade i receptionen.­

– Jag gick upp för att släcka och stänga fönster på övervåningen. Mitt i trappan var det som att jag mötte en osynlig vägg. Jag kunde inte röra en muskel när jag försökte fortsätta uppför.

– Jag blev livrädd och sprang ner. Där samlade jag mig och tänkte: Det här är ju löjligt, jag inbillar mig! Jag tog sats och gick upp igen – och mötte samma vägg på samma trappsteg. Som om någon ville säga: Här bestämmer jag.

– Då rusade jag ner, skrev en lapp till vaktbolaget att de måste släcka och stänga och åkte därifrån.

I dag är Pernilla aldrig rädd.

– Nej, närvaron känns inte som några "onda andar".

Hur ofta känner du den?

– Några gånger per år och bara när jag är ensam på slottet.

Andra har också upplevt­ att det spökar. En manlig servitör sov över några gånger i den gamla jungfrukammaren.

– En morgon berättade han att han vaknat­ samma tid varje natt, 3.10, av barnskrik.­ Och att han hört steg i korridoren­ utanför, och sen en vaggsång.

– Något år senare frågade en manlig gäst som sovit i samma rum om det fanns barn på hotellet. Då kände jag hur håren­ reste sig på mina armar. Jag frågade vad han upplevt och han berättade exakt samma historia.

 

Upplevelserna på slottet har gett Pernilla­ en ny livssyn.

– Jag är övertygad om att det finns något­ på andra sidan. Det hjälper mig att betrakta små bekymmer som just små.

Pernilla känner ibland att hennes avlidna­ mormor är hos henne.

– Första gången hon "hälsade på" var en söndag något år efter sin död. Jag och min syster satt hos mamma. Plötsligt öppnades luckan till väggklockan som varit mormors. En tung lucka som är fasthakad.

– Vi sprang ut i trädgården och skrek, så rädda blev vi. Men jag blev samtidigt glad. För mormors närvaro var så stark.

– Strax därpå var jag hemma hos min syster som också ärvt en väggklocka av mormor, men den var trasig. Medan vi satt och pratade började den ticka. När jag åkt stannade visarna. Jag tror att mormor­ ville visa att hon finns hos oss.

 

Läs mer:

Nathalie: "Min döda vän dök upp i köket när jag diskade"

Eva får hjälp av ett medium: "Jag får råd och svar"

Relaterat