Inrutat liv. Björn med munkarna på klostret Dhammapala i Schweiz.
Inrutat liv. Björn med munkarna på klostret Dhammapala i Schweiz.

"Munken som aldrig tvivlade"

En dag bestämde sig Björn Lindeblad, 52, för att hoppa av karriären i näringslivet. Han gav bort alla sina ägodelar och levde sen som munk i 16 år innan han bestämde sig för att flytta hem till Sverige igen - och då träffade han kärleken.

Exmunken Björn Lindeblad, 52, har parkerat sin nya bil - hans första sen han var finansvalp och körde firmabil på 1980-talet - på Djurgården i Stockholm. På vägen har han tagit upp en liftare i morgonrusningen.

- Goda handlingar kommer tillbaka till dig, säger Björn och ler soligt.

Han är vänlig, avslappnad och glad.

- En vanlig reaktion jag får är: Men du är ju normal! Inte alls så konstig som jag trodde.

- När jag var barn och ung stack jag inte ut på något sätt. Ingen kunde ana att jag skulle välja en sådan ovanlig väg som munklivet.

 

Som 26-åring var Björn biträdande ekonomichef på Aga i Spanien, och på väg att bli bolagets yngsta ekonomichef någonsin.

Men inombords tvivlade han, och en söndag i maj bestämde han sig för att hoppa av sin kometkarriär.

 

Artikeln är från Expressen Söndag som kan köpas varje söndag.

- Det var som att det klickade till i mig, och jag hade fattat beslutet. Det kändes underbart, kittlande. Sen följde en svårare process då jag skulle förklara mig.

Björn gick in till chefen och sa upp sig. Ringde sina föräldrar. Han hade ingen bostad, inget jobb och inga framtidsplaner.

Han beskriver beslutet som 100 procent intuition.

- En röst viskade i mig redan när jag sökte till Handelshögskolan att näringslivet inte var min naturliga hemvist. I dag kan jag se att jag valde den banan främst för att pappa blev så stolt när jag kom in.

Björns far var själv civilekonom och Björn - äldsta sonen - har alltid varit duktig och ansvarstagande. Han jobbade på förskola och satt i en telefonjour för människor i kris. Han arbetade för FN i Indien i ett år, och reste i Asien.

- Jag och en tjej hade en tre veckors Hollywood-romans på en strand i Thailand. Men jag slöt mig - rädd för att bli lämnad - och vi bröt upp.

 

I krisen efter kärlekssagan började Björn fördjupa sig i buddhismen. Han gick en meditationskurs i ett kloster i Thailand - och ett år senare berättade han för sina föräldrar att han skulle bli buddhistisk skogsmunk.

Han var 30 år och gav bort allt han ägde.

- Jag som aldrig hållit hårt i prylar kände mig ändå bubblande lätt och euforisk.

Vad var svårast att ge bort?

- Mina böcker, för där fanns min identitet. Jag hade säkert tusen böcker.

 

En dag i januari 1992 knackade Björn på porten till Wat Pah Nanachat, ett fattigt skogskloster i nordöstra Thailand.

De cirka 30 munkarna som bodde där kom från hela världen, och man pratade engelska. De steg upp klockan tre på morgonen, mediterade och gick en allmosevandring för att få mat till dagens enda måltid. De fick inte hantera pengar. Inte samla på sig saker, inte ens ett äpple till nästa dag.

- Många förknippar klosterliv med att fly mänskligheten och bli en ensling. Men det var precis tvärtom. Jag har aldrig fått en sådan intensiv social träning! Jag landade i ett kollektiv med excentriska människor, och klostret var öppet för besökare som kom för att få råd och stöd.

Många munkar tvivlade, blev förälskade, längtade hem.

Men inte Björn.

- Jag var tvärsäker på att jag skulle vara munk till mitt sista andetag, och hade inga perioder av tvivel. De skojade med mig om det, kallade mig "munken som aldrig tvivlar".

Björn stannade i klostret i sju år då han flyttade till ett kloster i England - där han också bodde i sju år - och därpå till ett i Schweiz där han stannade i två år.

- Jag lämnade Thailand dels för att komma närmre familj och vänner. Dels för att jag ville till ett kloster med både män och kvinnor. En sådan gemenskap är trots allt mer balanserad.

 

Vad fick dig att bo i kloster i 16 år?

- Prioriteringarna. Jag fick leva i ett kollektiv där alla försökte vara hjälpsamma, lyssna på varann, tala sanning och vara så närvarande och snälla som möjligt.

- En gång skulle vi baxa upp en staty på en kulle, och vi var några som pekade och diskuterade intensivt. Då knackade abboten på min axel och sa: Det viktiga är inte hur effektivt vi gör det här. Det viktiga är hur vi alla mår efteråt.

 

Björn lärde känna Elisabeth på Facebook.

- För mig är den händelsen en symbol för klosterlivet.

Släpper man taget om prylar och prestationer, slutar stressa och vänder sig inåt får man verkligen möta sig själv, förklarar Björn.

- Jag har fått frågan när jag skrattat mest - innan åren som munk, under munkåren eller efteråt. Svaret är tveklöst under munkåren. Där fanns en underbar lätthet.

- Nu börjar jag känna mig mer munter igen. Men det har tagit tid.

 

Vad saknade du?

- Pizza, glass, mjölkchoklad. Det tog kanske två-tre år att bli bekväm med att äta bara en gång om dagen.

- Samtidigt: Jag har aldrig levt med så friska människor. Under alla år som munk hade jag inte en enda sjukdag.

 

Vänner och familj då?

- Min relation till familjen fördjupades och blev starkare under munkåren. Mina föräldrar hälsade på varje år och stannade i en vecka. Jag spelade in långa kåserier på kassettband till min familj som jag skickade kanske var tredje vecka.

 

Men kärlekslivet - längtade du inte efter sex?

- Nej, faktiskt inte. Sex fanns inte på kartan. Jag ville ju så gärna bli munk, och var beredd att acceptera alla regler. Gå upp tre på morgonen? Okej. Äta ett mål om dagen? Okej. Aldrig sex? Okej.

- När jag blev munk hade jag haft 13-14 års aktivt sexliv i fasta förhållanden, men också som singel.

- Jag tror att det var svårare för dem som blivit munkar som unga oskulder. De längtade och undrade.

 

Att onanera var förbjudet i klostret. Varje nymåne och fullmåne samlades munkarna för att recitera munkreglerna. Var och en fick också bekänna sina misstag.

Björn ler.

- Det var så gulligt när någon berättade. "Okej, nu har jag gjort det där igen..."

- Men jag hörde till dem som aldrig någonsin gjorde det.

Du skojar?

- Nej då. Men visst hände det i sömnen av sig själv ibland.

Greps du aldrig av längtan efter att bilda familj och få barn?

- Min yngsta lillebror är tolv år yngre - en sällsynt älskvärd människa. Min kärlek till honom hade förstås faderliga inslag.

 

En eftermiddag i februari - Björn var 46 år och bodde i klostret i Schweiz - steg en röst i honom: Det är dags att gå vidare.

- Upplevelsen var lika stark som då jag var 26 år och visste att jag skulle lämna finansbranschen.

- Men nu var jag en medelålders man som hade mycket att förlora. Det var betydligt svårare att bli vanlig än att bli munk.

- Jag kände mig låg och vilsen. Tvivlade på mig själv och bar på massor av motstånd.

Så bjöds han in att vara med i Anne Lundbergs tv-program "Sommarkväll" 2010 vilket blev en vändpunkt.

I samma veva träffade han Elisabeth.

De hade setts på en middag cirka 20 år tidigare, och via en gemensam vän visste de lite om varandras liv.

- Elisabeth vinkade till på Facebook. Jag bjöd hem henne och vi pratade i två timmar - jag glömde bjuda på kaffe.

- Det var oförklarligt självklart mellan oss från första stund.

De blev snabbt ett lyckligt par och Björn hängiven bonuspappa till Elisabeths två barn.

- Jag märker att jag har ett uppdämt behov av att leka, trams-dansa och löjla mig. Kanske för att livet som munk var så stillsamt.

Björn fick göra Sommar i P1 2012 då han röstats fram som "lyssnarnas val". I dag reser han runt och håller föredrag och leder meditationer.

 

Hur gör du för att inte börja stressa, konsumera och bli egoistisk?

- Det är mitt ansvar att bära med mig det goda från klosteråren. Jag mediterar nästan varje dag. Äter en balanserad kost. Men jag är inte alls helgonlik. Jag kan fastna framför en massa avsnitt av en medelmåttig tv-serie...

- Men min självkritiska röst har blivit snällare, och då blir hela jag snällare. Jag försöker att möta personer och situationer med tillit.

- I dag värderas vi i hög grad utifrån prestation: vad vi gör i stället för den vi är. Det skapar lätt oro, avstånd mellan människor och kontrollbehov. Jag vill bidra till att vi stärks i vår tillit till livet, och i vår förmåga att vara närvarande.

FAKTA

Björn Lindeblad

Buddhistiskt namn: Natthiko (en som växer i visdom).

Ålder: 52.

Gör: Talare, meditationslärare och medmänniska.

Bor: Göteborg.

Familj: Sambon Elisabeth och två bonusbarn. Mamma, pappa och tre yngre bröder.

 

Info Gå i kloster

De flesta kloster har gästhem för besökare.

Man kan också boka in sig på olika former av retreat. Hitta ett kloster nära dig:

www.svenskakyrkan.se/klostren

www.katolsktfonster.se

klicka på "kloster".

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

5 nr av Topphälsa + härlig hudvård för 199 kr. Köp nu!