Min pojkvän verkar besatt av mig

?Jag är tillsammans med min pojkvän sedan snart tre år och vi har bott ihop i två år(vi är båda i 25-årsåldern). Vårt problemet är att vi inte är överens om hur mycket av fritiden vi ska tillbringa ihop. Min pojkvän ar väldigt krävande och vill att jag ska vara med honom för jämnan. Han har nästan inga egna intressen och sitter ofta bara hemma och väntar på mig. Jag har en massa intressen som jag "brinner för" och som är ganska tidskrävande och för mig räcker det att jag får träffa honom på kvällen före läggdags och sova ihop plus att vi ett par kvällar per vecka ägnar oss åt varandra (till exempel tittar på film ihop och myser). Han känner sig åsidosatt och säger att jag skulle "klara mig bra utan honom", att jag inte verkar ha tid för honom. Men herregud, jag är ju hans flickvän/sambo, inte hans fritidsintresse! Han tycker också att jag aldrig är svartsjuk. Dessutom är han orolig och misstänksam mot mig. Tvivlar på min kärlek till honom för att jag "gjort så" eller "inte gjort si".  Ibland känns det som om han är helt besatt av mig! Varför har han inget "eget liv"? Vi kan ju inte vara tillsammans HELA tiden? Att han är så "efterhängsen" gör mig också avtänd... han är ju "på, på, på" hela tiden och jag blir som en mur som strävar emot. Jag älskar honom och han är en väldigt snäll och go kille annars och skulle aldrig göra mig illa på nåt sätt. Vi har samma humor och har jättekul ihop för det mesta men detta problem förföljer oss! Vad ska vi göra? Jag kan tänka mig att "offra" mer av min tid för honom om det skulle hjälpa, men det känns som han vill ha "allt eller inget" och jag vägrar att helt sluta med mina intressen som ger mig stor del av min livsglädje! SUCK... det är en sån "ond cirkel"... han sitter hemma och rullar tummarna och jag stressar som en idiot för att hinna med allt! Vi måste väl kunna lösa detta problem utan att behöva bryta upp? Mycket tacksam för svar!  Love hurts

!Psykolog Ulla Wiggen svarar:   Din pojkvän verkar ha svårt att lita på din kärlek, när du inte är med honom, något som du har svårt att förstå och uppskatta, utan i stället ser som klängigt och osjälvständigt. Detta medför att er syn på hur man visar kärlek är mycket olika. Vår förmåga att känna trygghet gentemot dem man upplever sig beroende av, exempelvis en partner, är något som till stor del formats av tidigare erfarenheter. Dessa styr, mer eller mindre tvingande, hur personen senare i livet uppfattar och tolkar det som den andre gör. Härigenom är det inte säkert att de känslor man väcker hos sin partner behöver stämma med det man avsåg.  Är klyftan stor mellan avsikt och verkan, spelar det ofta ingen roll hur mycket man försöker förklara och bedyra sin kärlek, det når ändå inte riktigt fram. Kanske för stunden, men snart är det samma visa igen och onda cirklar skapas, som för dig och din pojkvän. Ju mer problematiska föreställningar om närhet och beroende som byggts upp under uppväxten desto mer benägen blir man att misstolka sin partners handlingar i en viss riktning. Vanligast är att man uppfattar dem som tecken på att man inte är älskad på det sätt man längtar mest efter.  Stora skillnader i önskan om närhet är inget man kan ändra på i brådrasket. Möjligen kan ni med tiden utveckla större förståelse för varandras behov och få en ökad tolerans då det gäller egna känslor av besvikelse. Men risken är stor att missförstånd och slitningar dessförinnan förstör kärleken. Självklart ska du inte känna att du offrar dig eller tvingas sluta med dina fritidsintressen, det skulle bara skapa nya spänningar mellan er. Eftersom ni båda verkar vilja satsa på förhållandet kan ni alltid prova att konsultera en parterapeut. Då kan ni bli klarare över varför det blir så här mellan er och kanske få hjälp med att se på varandras behov på ett mindre hotfullt sätt.