Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter.
Annons
EXPRESSEN.SE

Publicerad 24 feb 2011 11:59

Uppdaterad 24 feb 2011 14:18

Martina: "Terapin har gett mig verktyg som hjälper"

SÄTTER GRÄNSER. Ingen får längre säga till Martina Kopra att hon måste göra något. Efter en allvarlig depression har hon lärt sig att sätta egna gränser.

SÄTTER GRÄNSER. Ingen får längre säga till Martina Kopra att hon måste göra något. Efter en allvarlig depression har hon lärt sig att sätta egna gränser.

Foto: Tommy Pedersen

Mediciner och terapi kan vara livsavgörande vid en depression. Men för Martina Kopra, 34, har ett jobb där hon trivs och förmågan att sätta egna gränser också varit mycket viktiga för att komma tillbaka.
I dag beskriver Martina Kopra sig som en klokare person med större självfortroende och mer livskraft än hon hade för bara två år sedan. Då var hon så deprimerad att hon blev intagen på en sluten psykiatrisk avdelning under en tremånadersperiod. Där
vill hon inte hamna igen och i dag ser hon betydligt ljusare på framtiden.

– Det är milsvid skillnad på mig då och nu, det är som natt och dag. Då var det få saker som kändes värdefulla, jag levde mest för mina anhöriga. Nu lever jag i allra högsta grad för min egen skull, har drömmar och planer och ser det fina i livet, säger Martina Kopra. Den djupa depressionen berodde delvis på jobbet på kundtjänstföretaget, där hon inte trivdes, men också på att en nära anhörig tog sitt liv. Men redan tidigare hade Martina haft psykiska besvär. Ångesten började i 15-årsåldern.

Irrationella tankar

– Jag hade svårt att fokusera, tänkte konstiga, irrationella tankar och hade svårt att sitta ner och ta det lugnt. Jag tyckte inte om att vara själv och jag hade svårt att sova. Fast då visste jag inte att det hette ångest.
När hon några år senare fick hjälp mot ätstörningar förstod hon att hon hade en depression men att det inte var något att skämmas över. Hon tyckte att det var skönt att få en diagnos och framför allt, hjälp. Martina fick antidepressiva mediciner och började i samtalsterapi, hon har gått i både psykoterapi och kognitiv beteendeterapi. En del av terapin har hon själv fått bekosta.

– Vilken terapi jag fick spelade mindre roll. Det viktigaste har varit att personkemin har stämt mellan mig och terapeuten, och att terapin har gett mig verktyg som hjälper mig att må bättre.

Efter några år flyttade Martina och samtalsterapin upphörde. Hon fortsatte med medicinerna och mådde okej tills kraschen för två år sedan. Då sa hon, i samråd med försäkringskassan, upp sig från jobbet på kundtjänstföretaget.
Efter det har hon fått hjälp med att komma tillbaka till arbetsmarknaden och hitta ett jobb som informatör. Nu trivs hon utmärkt och mår mycket bättre, jobbet har också gett henne större självförtroende.

Sätter egna gränser

– Det är lätt att få mer ångest när man inte har något sammanhang eller någon mening och känner sig som en belastning. Jag klarar inte att jobba heltid än så länge, men för mig gäller det att hålla i längden. Att göra saker lagom övar jag mycket på.
För Martina har det också varit viktigt att sätta sina egna gränser, utifrån vad hon klarar av. Hon lyssnar inte längre på vad andra tycker att hon måste göra eller tänker på att andra klarar av mer än vad hon gör.

I framtiden hoppas hon på att få mer ork och kunna jobba heltid, och kanske vill hon också ha barn, en tanke som var otänkbar för henne för några år sedan. Och så vill hon fortsätta att må bra. Hon vet att det kommer dåliga dagar, men hon vet också att det alltid vänder.

Relaterat