"En morgon när jag satt och grubblade över mitt öde ringde det på dörren. Utanför stod en granne med en liten vit pudel...", berättar läsaren.
1 av 2: "En morgon när jag satt och grubblade över mitt öde ringde det på dörren. Utanför stod en granne med en liten vit pudel...", berättar läsaren. Foto: Fotolia
"...utanför stod en granne med en liten vit pudel. Hon berättade att ägaren, en äldre kvinna ovanför mig, hade fått ett slaganfall och låg på sjukhus. Kunde jag tänka mig att ta hand om hennes hund ett tag?"
2 av 2: "...utanför stod en granne med en liten vit pudel. Hon berättade att ägaren, en äldre kvinna ovanför mig, hade fått ett slaganfall och låg på sjukhus. Kunde jag tänka mig att ta hand om hennes hund ett tag?" Foto: Fotolia

"Zita förändrade verkligen hela mitt liv"

I "Läsarna berättar: Ur verkliga livet" berättar en kvinna om uppväxten, den dagliga kampen och hunden som kom att förändra allt.

Här är hennes historia.

Mitt liv är ingen solskenshistoria. Jag är en av de sista i Sverige som drabbades av polio, men lyckligtvis hade forskningen då gått så långt att jag klarade mig med ett förtvinat ben.

Benet släpar och jag har fått använda käpp ända sedan jag började i skolan.

Jag vet inte om barn var snällare då, men jag blev i alla fall inte retad för mitt handikapp. Men visst märktes det av. Jag kunde aldrig vara med i gymnastiken och på rasterna stod jag mest och tittade på när andra lekte, jag kunde inte hänga med.

Mina föräldrar var förstås förtvivlade över att ha fått ett handikappat barn och försökte göra allt för mig. Jag skämdes bort med godis, saft och bullar i all välmening, men det gjorde att jag blev ganska överviktig.

De var vanliga arbetare, min pappa var busschaufför och min mamma städade. Ingen i vår släkt hade studerat och jag hade vare sig någon längtan efter eller fallenhet för att fortsätta i läroverket efter grundskolan.

LÄS OCKSÅ: Hjälte-valpen räddade familjens liv i branden 

"För första gången hade jag faktiskt nytta av mitt handikapp"

På den tiden, det var i början på 60-talet, var det lätt att få jobb även om man inte hade utbildning. Jag började på en chokladfabrik i Sundbyberg och packade chokladbitar i kartonger. Jobbet var ju inget speciellt, men arbetskamraterna var trevliga. Vi var i ungefär samma ålder och hela dagarna stod vi vid det löpande bandet, skrattade och pratade. Varje morgon såg jag fram emot att träffa mina vänner på jobbet.

När jag var 18 år ställde jag mig i bostadskö. Det var lika ont om bostäder då som nu, men för första gången hade jag faktiskt nytta av mitt handikapp. Det var inte bara kötiden som räknades, vissa gick före i kön, om man var handikappad till exempel.

Varje morgon såg jag fram emot att träffa mina vänner

Det dröjde bara tre år innan jag fick en etta på 23 kvadrat på Södermalm i Stockholm. I början kändes det lite ensamt, och mamma och pappa var förstås oroade över hur jag skulle klara mig själv.

Mitt största problem var att jag började få svårt att jobba, jag var ju tvungen att stå hela dagarna och jag fick väldigt ont i benet. Jag gick till Arbetsförmedlingen  och där fick jag hjälp att hitta ett nytt jobb, som telefonist och receptionist på ett litet företag.

Dela med dig av din historia

Varje människa bär på en historia. Det är ett känt uttryck och det tänker vi ta fasta på i Söndags­magasinet.

Vi vill höra din historia. Du kan berätta om vad som helst, om ett förhållande som inte riktigt blivit som du hoppats, om hur sjukdomen förändrat livet, om dina möten med det övernaturliga, om dagen du hade änglavakt, om kärlek och otrohet, kanske om den bästa dagen i ditt liv när det där speciella hände.

Och det behöver heller inte vara så där väldigt speciellt, kanske bara en liten solskenshistoria om hur ni möttes en gång eller om den där härliga semestern, eller mötet ni aldrig glömmer.

Du får naturligtvis vara helt anonym. Men vi behöver ändå ditt namn och ett telefonnummer för att kunna nå dig. Det kommer dock aldrig att visas för någon annan.

 

Skriv till oss på adressen:

Läsarberättelser

Söndag, Expressen

105 16 STOCKHOLM

 

Vill du skicka ett mejl så går det också bra. Du kan skriva till: lasarberattelser@expressen.se

"En morgon när jag satt och grubblade över mitt öde ringde det på dörren"

Det tråkigaste med det var att jag inte hade några arbetskamrater, folk bara svischade förbi, hälsade och försvann. Men jag hade gott om tid att läsa, det var och är mitt stora intresse.

Men även om jag fick sitta på jobbet så blev inte mitt ben bättre. Jag fick ta starka värktabletter, ibland i så höga doser att jag kände mig ganska borta. Efter ett par år hade jag sådana svåra smärtor att min läkare sa att det var lika bra att jag fick förtidspension.

Det kändes som om livet hade tagit slut. Det var så illa att jag knappt hade lust att läsa längre, jag var riktigt deprimerad. En morgon när jag satt och grubblade över mitt öde ringde det på dörren. Utanför stod en granne med en liten vit pudel. Hon berättade att ägaren, en äldre kvinna ovanför mig, hade fått ett slaganfall och låg på sjukhus. Kunde jag tänka mig att ta hand om hennes hund ett tag? Jag vet inte varför jag svarade ja. Jag hade aldrig haft hund, men lilla Zita var så söt. Hon trippade runt i lägenheten, nosade på allt och kom och satte sig vid mina fötter. Jag hade inte varit ute på flera dagar, men nu måste jag ut och köpa hundmat. På något sätt kändes mitt onda ben lite bättre när jag gick till affären stödd på käppen.

Det kändes som om livet hade tagit slut

I affären frågade kassörskan förvånat om jag skaffat hund när jag lade upp burkarna med hundmat. Det var inte många kunder där, så jag hann få lite goda råd om hundskötsel.

Zita satt och väntade på hallmattan när jag kom hem och slukade hungrigt sin mat. Sen var det dags för vår första promenad. Hon gick lugnt och fint i kopplet i det härliga vårvädret. På något sätt verkade det som om Zita förstod att jag inte kunde gå så snabbt.

LÄS OCKSÅ: "Mina barn skämdes för sin egen pappa" 

"Zita var bara tre år när hon kom till mig"

På kvällen sov hon bredvid mig på soffan när jag tittade på tv och efter kvällsrundan lade hon sig vid mina fötter i sängen. Jag hade svårt att somna, jag tände sänglampan flera gånger och bara tittade på den lilla bedårande varelsen.

En vecka senare kom min granne och sa att Zitas ägare var så sjuk att hon aldrig skulle komma tillbaka. Skulle jag kunna tänka mig att behålla hunden? Ja, jag ville inget hellre.

Zita var bara tre år när hon kom till mig och hon levde tills hon var 14. Hon förändrade verkligen mitt liv. Jag lärde känna så många andra hundägare och deras hundar. Med henne kände jag mig aldrig ensam och hon såg till att jag kom ut varje dag.

Jag sörjde henne oerhört mycket och två månader efter hennes död skaffade jag en ny hund från ett hundhem, för nu kände jag att mitt liv var tomt utan en hund. Och jag har aldrig varit utan hund sedan dess.

Berättat för Eva Åström

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

5 nr av ToppHälsa + varma tights från Röhnisch. Köp nu!