Vanna Rosenberg: "Jag kände mig både sviken och förkastad"

Först ställde hon in lunchen.

Sedan ringde vi och sms:ade varandra fram och tillbaka. Det gick en vecka utan att vi kom fram till en ny tid. Till slut – efter en kvällsföreställning – har Vanna Rosenberg tid att prata.

– När man gör en så stor produktion som ”Mina drömmars stad” och dessutom plötsligt får tid för sina barn och tid att skriva – då räcker det med att ett barn blir sjukt för att tillvaron ska bli fullbokad, säger Vanna. Jag repar mellan 10-15 och 19-22 och samtidigt ska jag lämna och hämta barn, gå till läkaren – det är inte många stunder då när jag känner att jag tror jag ska ringa och göra en intervju.

Familjen är viktig för henne.

– Det blev som en stor present att träffa Ulf och få en familj. Som att få tillbaka tron på livet.

Men nu blir det inga fler barn, säger hon.

– Nej, jag har gett upp det. Jag börjar bli för gammal, och jag är så lycklig över mina två barn, och jag ska ta hand om dem och ta hand om mitt liv och mina vänner och alla som finns på bästa sätt.

Vanna Rosenberg: ”Mina drömmars stad” ett drömprojekt

För en gångs skull var Vanna frisk när hon skulle ha premiär på ”Mina drömmars stad” efter Per-Anders Fogelströms romansvit.

– Det är okej att skratta åt det, men det var faktiskt en stor händelse för mig att jag var frisk. Jag var utmattad, men stark och fokuserad.

När hon skulle ha premiär på den krävande musikalen ”Sweeny Todd” med Peter Jöback för några år sedan blev hon rejält sjuk inför premiären.

– Det visade sig att jag gått med lunginflammation och obehandlad astma.

Kanske var det spåren av den livskris hon drabbades av när hon skulle fylla 40. Hennes mamma hade dött i cancer ett par år tidigare, bara 63 år gammal, och Vanna hade precis förlöst sitt första barn efter havandeskapsförgiftning och kejsarsnitt.

– Om du både förlorat en förälder och precis fått barn, då är det öppet mål, säger hon. Men alla har väl en jobbig kris någon gång – sedan kan de placera sig lite här och där. Plötsligt får man en kris över någonting hos sig själv eller begriper något om livets ändlighet och blir panikslagen.

LÄS OCKSÅ: Stellan Skarsgård: "En jävla massa oro" 

Stockholms stadsteaters ”Mina drömmars stad” är något av ett drömprojekt för Vanna och hon har fått strålande kritik för sin roll som Lotten.

– Det handlar ju om drömmarnas stad, men det är också ett drömprojekt i kraft av styrkan i språket och historien. Fogelström skildrar stadens förändring på ett oslagbart sätt… det var en svår uppgift att skapa teater på 2,5 timmar av 1500 sidor, men jag tycker att vi lyckades – med envist intelligent arbete.

Vanna läste böckerna som ung, som många andra.

– Jag var i mina tidiga tonår, och det var för tidigt för mig. Det är böcker som kräver lite erfarenhet, men den som läser första sidan som vuxen i dag kommer att få en hisnande upplevelse på många plan. 

Skriver på en roman. Under flera år har Vanna Rosenberg jobbat på sin bok. Foto: CORNELIA NORDSTRÖM

Vanna söker sina rötter i ”Brevet till farmor”

Under det senaste året har Vanna varit upptagen av ännu ett stort projekt – ett som ligger henne mycket nära. I SVT-serien ”Brevet till farmor” följer hon sin farmors familj, som till stor del utplånades i koncentrationslägren i Polen, i fotspåren. Både Vannas farmor och farfar överlevde och kom till Sverige, men hennes farfar kunde aldrig känna sig hemma i det nya landet och tog sitt liv för många år sedan. Farmor blev 89 år och dog för två år sedan. Det var hon som stod för det judiska arvet i familjen, som samlat släkten och sett till att de judiska högtiderna firats.

Vanna har vuxit upp i en icke-religiös familj med en mamma som är ”vanlig svensk”. Hon har gått i vanlig skola och varken lärt sig hebreiska eller jiddisch.

Resan i farmors polska fotspår började som en dokumentär om minoritetsspråk.

– Jag har en vän som jobbar med dokumentärer, och han hade en idé om att göra en tv-serie om minoritetsspråk – och jiddisch är ett sådant. Det var ett språk som talades av judar i bland annat Tyskland, Polen och Ryssland. Jag kan varken polska eller jiddisch men när jag var liten fanns det en trygghet i att höra ett språk jag inte förstod – det räckte med att det lät trevligt och att jag tyckte om dem som talade det.

Vanna tände på idén och såg det som en möjlighet att lära sig lite jiddisch.

– Men när vi började prata om det, och hur vi skulle lägga upp det, så blev det i mångt och mycket en annan historia. Berättelsen kom mer att handla om mig och min farmor, bli mer personligt – och på det sättet, tänkte jag, mer allmängiltigt. För i det personliga kommer detaljer fram och då kommer det fram en närhet till en människa som också andra kan relatera till. 

LÄS OCKSÅ: Alexandra Rapaport: "Skitdagar är en del av livet" 

"Allting blev mycket svårare än jag trodde i min naivitet"

Historien bygger på alla de berättelser Vanna hört sin farmor berätta under årens lopp, men också på all den research och forskning som hennes pappa, journalisten Göran Rosenberg, gjort om sin familjs ursprung.

– Jag hade adresser och jag hade bilder i huvudet som jag förstod inte alls skulle överensstämma med det jag skulle få se under resan. Men att få återvända till hus, som faktiskt står kvar i Polen, där min farmor och hennes familj levde ett vanligt liv innan nazisterna kom – det var något som skakade hela min grund, fick tanken att svindla.

Det blev också en resa som öppnade avgrunder för Vanna.

– Jag försökte vara samlad, men allting blev mycket svårare än jag trodde i min naivitet. Det är inte som att åka och titta på en fäbod i Dalarna, utan du blir medveten om, får en inblick i, eller åtminstone anar, vidden av ett folkmord. Det är en sådan ondska du möter, och det blir så tydligt vad som var innan och vad som kom efter – och det som kom efter kan ingen människa begripa. Det är så bortom allt – det finns inga mänskliga ord som kan förklara den… smärtan.

Plötsligt blev det nödvändigt att berätta.

– Det var något som hände med mig på den resan, säger Vanna. Jag hade nog inte kunnat föreställa mig – även om jag haft ambitionen att begripa och komma nära – att om jag gör det så går jag också under lite grann. Det är så. Jag tror att det enda som hållit mig kvar på resan är att jag måste berätta. Jag kan inte, när jag får en möjlighet att belysa en historia och miljoner människors fruktansvärda öde… om jag då inte gör någonting för att sätta strålkastaren på det tycker jag inte att jag riktigt kan stå ut med mig själv…

"Jag försöker meditera 20 minuter varje dag"

Hon skrev inte manus till tv-serien själv.

– Det hade jag kunnat göra, men det här var ett projekt som drevs av andra – jag var mest en guide längs vägen – och i och med att jag hamnade på platser jag inte var förberedd på så har det här blivit en känslornas journalistik – men jag har försökt sammanfatta mina tankar i sista avsnittet…

Hon avbryter sig.

– Det märkliga är att jag håller på med en bok som delvis handlar om samma saker. En roman jag hållit på med mellan alla andra uppdrag, ungar och andra viktiga saker. Det var också det som gjorde att det var omöjligt att säga nej till det här projektet – jag befann mig i mina tankar och min fantasi hela tiden på de platser de erbjöd mig att åka till. 

Genom livet har Vanna behållit sin gudstro.

– Min tro kretsar kring bönen – det räcker inte för mig att stanna i reflektion utan jag vill önska och be och vilja goda saker för både mig själv och andra.

Enda gången hennes tro svek var när hennes styvsyster dog.

– Då brast det under lång tid. Jag var så arg och rasande. Jag kände mig både sviken och förkastad.

Sedan även hennes mamma avlidit i cancer tar Vanna ingenting för givet – vilket skapat en oro hos henne, som hon försöker balansera.

– Jag tror oron är något nedärvt, inte något man kan bota – men den går att tygla. Jag försöker meditera 20 minuter varje dag, följa ett program där jag fokuserar mycket på andningen – det är en koncentration som ger mig ro.