Ulrika, 62: ”Jag var den duktiga flickan – men drack i smyg”

Jag har alltid tyckt om alkohol, för den gjorde att jag kände mig fri och vågade vara mig själv, det var vad jag trodde i alla fall. När jag som vuxen bodde ihop med en kille tog vi en whisky när vi kollade på Dallas, för de gjorde ju de i serien också. 

Vi hade roliga fester och alkoholen flödade. Alla hade hembränningsprylar eller bryggde eget vin. Men det var inte smaken vi var ute efter utan yrseln, som vi sa och skrattade. Jag gifte mig när jag var 25 år med en man som drack mycket och jag märkte att jag drack mer för att han inte skulle få i sig allt, vilket så klart inte var någon bra strategi. Äktenskapet varade i fem månader. 

Sen träffade jag en man som drack ”normalt” och som aldrig blev berusad. Han reagerade på att jag drack mycket och jag började smygdricka. Jag var på den tiden den duktiga flickan som ville göra karriär och jag tyckte att jag sov bättre på några glas vin. Till slut drack jag varenda kväll, höll skenet uppe och klarade jobbet hyfsat bra. 

Något gnagde

Jag minns att jag fokuserade mycket på det yttre; karriären och mannen jag hade som var trevlig, klok och bildad och som jag hade fina intellektuella diskussioner med. Men det var något som gnagde, som jag inte kunde sätta fingret på. Vändningen kom en kväll när jag såg mig själv i spegeln. Jag kände inte igen mig själv, hela jag utstrålade något som fick mig att börja gråta. Jag tror att jag såg vad jag höll på att bli, en alkoholist. 

När jag gick och la mig bad jag till gud, något jag aldrig gör annars, att jag skulle få slippa, för jag orkade inte mer. Tanken var att jag önskade att dö i sömnen. När jag vaknade nästa morgon hade jag fått en otrolig beslutskraft och tänkte att nu räcker det. Jag började ringa runt, först företagshälsovården och sedan psykiatrin i min hemstad men de kunde inte hjälpa mig. Sen ringde jag psykiatrin i en större stad nära.  Killen som svarade frågade om jag var nykter och om jag kunde åka in direkt för avgiftning. Då var jag 34 år. 

”Jag hade nått min botten”

Att hamna på en psykiatrisk avgiftningsklinik var rena skräcken och jag mådde fruktansvärt dåligt. Efter två dygn blev jag utskriven och hade under sjukhusvistelsen ringt kommunens alkoholenhet. Jag hade nått min botten, jag skulle inte klara det här själv. När jag kom hem hade det kommit ett brev med förslag på en klinik som arbetade efter Minnesotamodellen, en välkänd metod för att hjälpa alkoholister leva nyktert.

Det var en privat klinik och det skulle kosta mig femtiotusen kronor. På socialtjänsten träffade jag en kvinna som snabbt insåg att det var nu eller aldrig för mig. Efteråt fick jag veta att hon hade en bror som var alkoholiserad. Hon måste ha sett i mina ögon att jag var desperat och villig att bli nykter. Dagen efter återkom hon och sa att de skulle betala för min behandling. Jag kände en oerhörd lättnad. Nu skulle jag få hjälp att hitta tillbaka till ett normalt liv igen. Jag visste ju att kommunen kan hjälpa till när man själv verkligen vill bli nykter, men jag hade inte vågat hoppas att de skulle bevilja min ansökan. 

Det blev fem veckor i helvetet, med tolvstegsprogram, AA-böcker som enda accepterade litteratur och en massa föreskrifter. Men jag fick en sponsor, en kvinna som varit nykter i tio år och som var en bra hjälp för mig att klara den första tiden efter behandlingshemmet. Hon var en stor förebild för mig som nykter, och hon var ärlig och pålitlig. Jag visste att jag alltid kunde ringa henne om suget kom. 

LÄS MER: Pernilla, 51: Jag förstod inte att jag var alkoholist

Återfallet och vägen framåt

När jag kom hem fanns det en enda sak i kylskåpet, en öppnad flaska vodka. Det var ett test från min sambo, förstod jag direkt. Jag bad honom att ta bort barskåpet hemma men han vägrade, jag skulle klara det här sa han. Han tog sin whisky varje fredag som vi alltid hade gjort och jag mådde illa bara av lukten. 

LÄS MER: Alexander Nilson, 47: "Jag drack två liter Jägermeister om dagen"

Tre månader senare vaknade jag mitt i natten med världens sug och gick till barskåpet och drack gin direkt ur flaskan. Jag ångrade mig samma stund som jag svalde, vad hade jag gjort? Jag blev helt förstörd och besviken på mig själv. Men återfallet var bra för mig, jag förstod nu att jag inte skulle kunna dricka någonting. Det var oktober 1989 och det var sista gången jag drack alkohol. 

I tio år gick jag på AA-möten varje vecka men sen tröttnade jag på gubbarnas sätt att älta det som varit och slutade. Genom nya vänner har jag hittat glädjen i mitt liv.  

Jag trodde jag var en liten svag tjej men jäklar vilken styrka jag besitter. Viktigaste insikten jag fått är att aldrig se ner på en människa som inte klarar av att sluta dricka, för jag vet hur svårt det är. Jag stöttar gärna andra så gott jag kan, men sätter stopp om personen inte vill göra sin del av jobbet, för annars äter det upp mig inifrån. 

När jag ser tillbaka på mitt liv ångrar jag inget, för allt som har hänt att lett mig till den jag är i dag, och varje dag lever jag i tacksamhet för det liv jag har skapat de senaste 32 åren. 

Ulrika, 62, berättat för Anne Haavisto

LÄS MER: "Så fort mamma drack blev hon aggressiv”