Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter.
Annons
EXPRESSEN.SE
Hälsoliv>MÄNSKLIGT

Publicerad 2 mar 2019 19:00

Ulrika, 55: ”Tolkade pappas självmord som att jag inte var älskad”

Ulrika la mycket skuld på sig själv efter att hennes pappa begick självmord.

Ulrika la mycket skuld på sig själv efter att hennes pappa begick självmord.

Foto: MALIN FAGERSTRÖM / COPYRIGHT 2009 VAQUERA PHOTOGRAPHY

I ”Läsarna berättar: Ur verkliga livet” berättar Ulrika Jannert Kallenberg, 55, om pappans självmord och hur det formade hennes liv.

Jag var fyra år när min pappa dog och det skulle dröja tills jag blev vuxen innan jag fick veta att pappa hade tagit sitt liv.

Jag minns förstås inte så mycket från den tiden, men händelsen påverkade ändå hela mitt liv. Jag spekulerade i många år och försökte ställa frågor, men det var som om det restes en stor, tyst mur omkring händelsen. Jag visste inte vem pappa var och vad han hade tyckt om, ändå lämnade han en enorm tomhet efter sig.

Under hela min uppväxt pratade man aldrig om vad som hade hänt. Jag kände mig ofta illa till mods och väldigt utsatt. Klasskamrater och även vuxna frågade nyfiket om min pappa och jag hade aldrig några svar. Ingen i min klass hade vare sig skilda eller döda föräldrar, så det fanns ingen att dela känslor och tankar med. Mamma sa ingenting och jag såg henne aldrig gråta. Hon kämpade på med det praktiska och det var som om hon stängde av.

Drabbades av ångest och katastroftankar

I dag kan jag förstå vilken skam hon levde med, eftersom min pappas släktingar gav henne skulden för hans död.

Mamma lades in på psykiatrisk avdelning en tid, jag tror hon hamnade i chock och inte orkade kämpa längre. Jag och min bror fick bo, tillsammans med vår 15-åriga barnflicka, hos farmor och farfar en tid. Barnflickan visste vad som hade hänt pappa, har jag fått veta senare, men hon fick inte säga någonting till oss.

I tidiga tonåren började jag ana att pappa hade tagit livet av sig, men jag fick det inte bekräftat. Jag hade gått igenom alternativen; mord, sjukdom och olycka. Det fanns inget annat alternativ. När jag någon gång frågade mamma föll hon ihop, likblek på soffan och sa till exempel att blommorna behövde vattnas. Det fanns alltid något annat hon måste göra just då, när jag ställde besvärliga frågor. Skammen var så tydlig, och den måste stängas inne.

På gymnasiet började jag få ångest och katastroftankar. Om jag såg en ambulans tänkte jag direkt att någon jag älskade hade dött. Om jag fick ont i kroppen var jag säker på att jag hade någon allvarlig sjukdom. Jag var livrädd för att människor i min närhet skulle försvinna från mig, som pappa hade gjort.

Jag hade tagit på mig mycket mer skuld än jag hade förstått

När jag var 18 år ställde jag till slut mamma mot väggen och när hon bekräftade det jag länge anat blev jag väldigt ledsen. Jag hade inte förstått konceptet självmord. Jag tolkade länge det som att jag inte var älskad, att jag ställde till med besvär. Jag hade tagit på mig mycket mer skuld än jag hade förstått. Pappa blev deprimerad och kunde inte tänka klart och hittade ingen annan väg än döden.

Min mamma dog hastigt 2011 i sjukdom. I samband med det började jag skriva på min bok ”Döden ingen talar om”. Minnen började forsa fram och min bearbetning gjorde jag genom att skriva. Men framförallt har jag bearbetat genom att få komma ut och berätta om min bok. Att människor har lyssnat på min historia har varit oerhört läkande.

En dag, sommaren 2014, satt jag på mitt kontor. Boken låg då färdig för tryck på förlaget. Det ringde på dörren och utanför stod en kvinna som sa att vi var släkt och att hennes pappa och min pappa hade varit goda vänner. Hon sa att jag kunde få träffa honom och ställa frågor om jag ville. Jag blev först lite chockad men självklart ville jag träffa honom. När min bror och jag åkte till honom hade vi inga förväntningar alls, vana vid att ingen berättade något. Han berättade att de gått i samma klass under uppväxten. Han berättade också var pappa bodde som student, vad han gillade för mat - mackor med tomat - och vilket tobaksmärke han föredrog. Vi fick också veta att pappa var noga med sitt utseende och populär hos tjejer.

Fick äntligen veta mer om sin pappa

Min bror och jag åkte senare till Kalmar med pappas vän och släkting. Då gick vi i pappas fotspår och tittade på platsen där han bodde och var han brukade tjuvröka. Efter all ny information som kommit fram var jag tvungen att ändra i min bok och kunde skriva ett mer positivt slut, med en känsla av att vara mer hel. Jag insåg att vi inte behövde prata så mycket om pappas död, utan om hans liv. Att få veta att han var oerhört förälskad i min mamma och att de var lyckliga tillsammans kändes värdefullt.

Pappa tog sitt liv för han var sjuk, han lämnade inte mig för att han inte älskade mig. I sitt avskedsbrev skrev han ”jag tror jag hjälper mina barn”. Han trodde att han var till besvär och inte tillförde något bra. Att det bästa för alla vore att han försvann. I och med att jag fick lära känna pappa litegrann som vuxen kunde jag börja läka. Nu finns han vid min sida utan skam. Skam och skuld är förgörande och äter oss inifrån.

I dag är jag inte lika naken och sårbar. Jag kan känna mig sorgsen, men befrielsen från det gamla är starkare.

Ulrika Jannert Kallenberg, 55, berättar för Anne Haavisto