Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter.
Annons
EXPRESSEN.SE
Hälsoliv>MÄNSKLIGT

Publicerad 17 feb 2018 08:00

Susanne var verklighetens "Gåsmamma"

Susanne har suttit i fängelse sex gånger för inbrott, narkotikabrott och grovt skyddande av brottsling. För snart tre år sedan kom vändningen. 

– All skuld och skam kom i fatt mig och jag var desperat efter en förändring. I dag är jag drogfri och tacksam för en ny chans i livet, säger hon.

Susanne var redan som ung en spänningssökare; våghalsig, påhittig och framåt. Hon växte upp i Bredäng, i en av de första "betongklumparna" som byggdes i området. Hon beskriver sin uppväxt som kärleksfull och harmonisk. 

– Mina föräldrar kom från Finland. Vi hade det inte bra ekonomiskt, men hemmet var fullt av kärlek och värme och de är gifta än i dag, säger hon. 

I högstadiet började hon hänga med de tuffa killarna. Hon trivdes som en av få tjejer i gänget, ofta i centrum av uppmärksamheten. 

– Jag tyckte det var spännande att vara med de lite farliga killarna. Jag skolkade mer och mer och hängde med dem och snattade cigaretter och godis, berättar hon.

"Vi var snabbt i en organiserad brottslighet, där alla hade sin roll"

I skolan höll hon sig, som hon säger, precis under radarn och gick ut gymnasiet med hyfsade betyg. Vid 15 flyttade hon hemifrån. 

– Nu blev det enklare att leva det liv jag ville leva. På den tiden var det lätt att få tag på en andrahandslägenhet i Stockholm och vi bodde flera polare tillsammans, säger hon. 

Snattandet byttes mot tyngre kriminalitet, som inbrott och stölder. Susanne, som tidigt tog körkort, fick ofta i uppdrag att köra flyktbilen efter inbrotten. 

– Ibland lyckades jag köra ifrån polisen och adrenalinpåslaget var enormt. Jag fick världens kick när vi var jagade och kom undan, berättar hon. 

I början gjorde de inbrotten på impuls, men det blev mer och mer välplanerat och då behövdes flera personer. 

– Vi var snabbt i en organiserad brottslighet, där alla hade sin roll. Vi satt hemma och planerade och förberedde stölder i klädlager och elektronikaffärer och sedan bytte vi varor mot bilar eller droger, berättar hon. 

LÄS OCKSÅ: Arlandrånaren Leo Carmona drömmer om att se sonen växa upp 

För Susanne är det viktigt att acceptera den hon har varit och att inte slå på sig själv: "Jag har min ryggsäck med erfarenheter, som format mig till den person jag är i dag. Jag tar en dag i taget och försöker prioritera rätt, mer kan jag inte göra".

Foto: CORNELIA NORDSTRÖM

Ibland lyckades jag köra ifrån polisen och adrenalinpåslaget var enormt

Susanne blev snabbt beroende av drogerna som fanns lättillgängliga omkring henne. 

– Alla tog droger. Vi tog amfetamin för att hålla oss vakna, lugnande när vi gjorde inbrott för att ha nerverna på plats och kokain när vi festade. Det fanns droger för varje tillfälle, säger hon. 

Med vågen av värdetransportrån fick Susanne nya uppdrag. 

– Saker mellanlandade hos mig och jag gjorde mig av med bevismaterial som vapen, kläder och postsäckar. Jag eldade även upp bilar som vi hade använt, berättar hon.

"Med facit i hand önskar jag att jag hade blivit påkommen tidigare"

När Susanne blev gravid höll hon sig ifrån drogerna, men trillade tillbaka i missbruk efter att sonen föddes. Men utåt kunde ingen ana det dubbelliv hon levde. 

– Jag hade en framgångsrik nagelsalong och skötte mitt jobb exemplariskt. Min son gick på dagis och jag lämnade och hämtade som vilken mamma som helst. Det gjorde det ännu lättare att fortsätta med missbruket och dölja den mörka sidan av mitt liv. Men med facit i hand önskar jag att jag hade blivit påkommen tidigare, det kan jag känna sorg för i dag, säger hon. 

Susanne började sälja droger, först små mängder och sedan allt större. Hon bar i perioder vapen då hon var rädd för att bli överfallen och rånad. 

– Jag höjde ribban hela tiden och blev mer och mer glupsk. Sålde jag hekton kunde jag lika gärna sälja kilon. Tack och lov behövde jag aldrig använda mitt vapen, det hade varit katastrofalt, säger hon. 

1992 åkte Susanne fast för första gången, när hon skulle smuggla in narkotika till sonens pappa som satt i fängelse. 

– Jag hade smugglat in droger många gånger förut och hade blivit slarvig. Jag dömdes till två veckors fängelse för narkotikabrott. Eftersom jag bara hade små domar innan klarade jag mig rätt bra, säger hon. 

I och med att sonen var minderårig kopplades socialtjänsten in. Men det var inget som oroade Susanne. 

– Jag visste hur jag skulle bete mig, jag skötte mig, hade pengar och ett rent, fint hem. Efter ett hembesök lades utredningen ner. Jag hade kommit undan igen, säger hon. 

LÄS OCKSÅ: Anders Adali: "Jag missade halva barnens liv" 

Susanne dömdes till fängelse första gången 1992

I fängelset förträngde Susanne alla jobbiga tankar. Och när hon kom ut igen fortsatte livet som vanligt. 

– Jag tryckte ner skammen med ännu mer droger och ännu mer bortförklaringar. Att hata samhället och myndigheter blev mitt bränsle för att ta mig vidare. Jag slog på alla tänkbara försvarsmekanismer, för att stå ut med mig själv, berättar hon. 

Drogpartierna växte sig större och Susanne åkte runt i landet för att leverera droger.

– Jag hade nu jobbat upp en status. Folk såg upp till mig och jag kunde ställa krav. Jag tyckte att jag hade kontroll och var försiktig och höll mig ännu en gång precis under radarn. Jag hade förmånen att välja vilka jag hade att göra med och behövde aldrig vara på gatunivå och dra ögon till mig, berättar hon. 

Susanne har sammanlagt suttit i fängelse i två och ett halvt år, vid sex olika tillfällen. Vändningen kom 2014 när hon dömdes till 18 månaders fängelse, för grovt skyddande av brottsling. 

– Efter ett tumult i min lägenhet blev en vän till mig skjuten och jag vägrade säga namnet på den som sköt, berättar hon. 

I fängelset hade Susanne nu tid att nyktra till, bli klar i huvudet och börja fundera. 

– Först låg jag i två månader och stirrade i taket och hade fruktansvärd ångest. Sedan insåg jag att jag inte kunde fortsätta leva som jag gjorde. Skammen och skulden kröp sig närmare och jag tänkte på min son och på mina föräldrar och allt jag utsatt dem för genom åren. 

Foto: CORNELIA NORDSTRÖM

"Jag har min ryggsäck med erfarenheter, som format mig till den person jag är i dag"

Susanne gick alla tänkbara program på anstalten, både i grupp och ensam. Hon började med yoga och meditation och kände hur krafterna började återvända. 

– Till sist blev jag desperat. Jag ville ut ur det här livet. Jag gick i självhjälpsgrupper och jag gjorde det med ett öppet sinne och med ett löfte att vara sann och ärlig mot mig själv. Och det fungerade, säger hon. 

Susanne kom ut i maj 2016 - till ingenting. Hennes relationer var havererade och hennes son hade sagt upp kontakten. 

– Det jag hade var den nya nyktra och mer klarsynta relationen till mig själv och ett boende på ett kvinnohem, berättar hon. 

I dag jobbar Susanne på Kris, Kriminellas revansch i samhället, där hon bland annat hjälper missbrukare som vill göra en förändring i livet. Hon har också fått ett eget boende, vilket är en förutsättning för hennes fortsatta tillfrisknande. Och hon säger att hon älskar sitt nya liv. 

– Jag har varit drogfri i två och ett halvt år, vilket är oerhört stort. Jag lägger mig med ett gott samvete på kvällarna. Jag tar mig en stund och inventerar dagen; vad gjorde jag för bra saker för mig själv och för andra? 

För Susanne är det viktigt att acceptera den hon har varit och att inte slå på sig själv. 

– Att älta i det förgångna gör mig inte till en bättre människa. Jag har min ryggsäck med erfarenheter, som format mig till den person jag är i dag. Jag tar en dag i taget och försöker prioritera rätt, mer kan jag inte göra, säger hon. 

Hon har mer och mer kontakt med sin son, som i dag är 29 år. Sakta bygger de upp relationen igen. 

– Den stora skillnaden är att jag i dag gör som jag säger, för jag vet att ord inte betyder något för honom. Jag känner att han sakta men säkert börjar tro på mig, vilket är underbart, säger hon. 

Susanne är tacksam för all hjälp och stöd hon har fått och säger att hon i dag kramar socialtjänsten. 

– Det krävs en vilja och en ärlighet mot mig själv. Jag har ljugit i hela mitt liv, för Kriminalvården, socialen och polisen, jag har duperat och manipulerat. I dag är ärlighet grunden i allt i mitt liv.