Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter.
Annons
EXPRESSEN.SE
Hälsoliv>MÄNSKLIGT

Publicerad 13 jan 2018 06:00

Sten, 66: Min fru är positiv energi fast hon är borta

Stens hustru blev sjuk. Här berättar han om sjukdomskampen, behandlingar och tiden som följde. (OBS, genrebild)

Stens hustru blev sjuk. Här berättar han om sjukdomskampen, behandlingar och tiden som följde. (OBS, genrebild)

Foto: Fotolia

I "Läsarna berättar: Ur verkliga livet" beskriver Sten, 66, om kärleken till sin fru - och sjukdomskampen. Här är Stens historia.

Min fru och jag träffades redan i tonåren, så vi hade en lång relation bakom oss där vi kände varandra utan och innan. Hon var en ganska orolig själ, med rätta, för hon hade haft mycket otur i livet och varit sjuk ofta. Vår mardröm började i maj 2009. Min fru sa att hon hade varit ute och gått, i bara tofflorna fast det var blött ute och ”vaknade upp” långt hemifrån utan att veta vad som hänt. Hon var väldigt förvirrad. Jag blev jätteorolig och tog henne till akuten. Varken datortomografin av huvudet eller neurologtesterna visade någonting. Så vi åkte hem igen, lättade över att allt verkade okej. 

"Beskrivningen av vad som skett tolkades som ett epileptiskt anfall"

Fem dagar senare när jag var på tjänsteresa i Tyskland ringde hon mig och sa med en ynklig röst att hon hade ramlat hemma. Nu blev jag extremt orolig och bad våra barn att genast ta henne till sjukhuset. Hon låg inlagd på neurologen i flera dagar, och det gjordes mängder av tester. Röntgen visade på bäckenfraktur, men de hittade inget annat. Sen en natt vaknade jag av att hon låg och skakade. Hon var medvetslös och jag var övertygad om att jag skulle förlora henne. Beskrivningen av vad som skett tolkades som ett epileptiskt anfall och vi fick mediciner som vi skulle hämta ut. Men både jag och dottern kände att något inte stämde och det här fortgick en period. Vi åkte in och ut till akuten men inga undersökningar gjordes. Hon var också förändrad. I stället för att lösa korsorden som hon brukade, satt hon bara och tittade på dem och läste inget längre, något hon alltid gjorde annars. Vi misstänkte starkt att hon hade fått en hjärntumör, men eftersom tidigare röntgen inte hade visat något nekades vi magnetröntgen under en lång tid. En morgon sa min fru att hon tyckte att hennes hjärna inte fungerade, och så började kontrollerna igen. Jag bråkade om magnetröntgen med läkarna, vädjade och bad, men det hjälpte inte. 

LÄS OCKSÅ: Lotta och Thomas hittade tillbaka till varandra - efter 22 år 

Det gjordes ännu en datortomografi och man såg nu att det fanns något där, men man visste inte vad. Det kunde vara en varböld, sa läkarna. Min fru blev till slut förlamad på sin högra sida, men fortfarande fick vi ingen magnetröntgen och jag var extremt frustrerad. Sex veckor gick helt i onödan, innan det gjordes en magnetröntgen. Beskedet var att det tydde på en aggressiv hjärntumör. Konstigt nog var det ändå positivt trots en fruktansvärd sjukdom, för det fanns äntligen möjlighet att planera för behandling. Äntligen visste vi vad det var i alla fall. 

"Livet blev helt inrutat i olika behandlingar"

Min fru opererades men efter uppföljande röntgen några veckor senare såg det likadant ut i hjärnan. Jag hade panik nu och lånade pengar för att kunna åka ner till Tyskland, som jag visste hade väldigt god cancervård, och vi åkte ner med bilen för operation. Vilken otrolig skillnad det var på vården där, på engagemanget och attityden. Där gjorde de magnetröntgen på min frus hjärna i operationssalen, hon var verkligen i goda händer och jag började känna mig hoppfull. De fick bort alla tumörrester och då ändrades förutsättningarna. Efteråt behandlades hon med strålning och cytostatika i nästan ett år. Livet blev helt inrutat i olika behandlingar som till en början tog all tid och senare dessutom oron vid kontrollerna. Värst var när behandlingen inte kunde genomföras vid infektioner, så chanserna försämrades ju så klart. En tid efter avslutad behandling kom bakslaget – läkarna hittade tre så kallade satellittumörer. Vi åkte till Tyskland igen för att ta bort tumörerna med strålkniv. Efter flera månaders behandling byttes av någon oklar anledning cytostatika. Följden blev lunginflammation och inre blödningar, då immunförsvaret och koaguleringsförmågan bröts ner. Den 30 januari 2012 vaknade jag tidigt av en obehaglig tystnad. Min fru hade somnat in. Hon hade kämpat så tappert, men den sista veckan visste jag att det inte fanns något hopp så det var blandade känslor. Det var skönt för henne att kampen var över, men jag kände en otrolig sorg och tomhet inför att vara ensam resten av livet.

LÄS OCKSÅ: ”Jag insåg att min sambo var sexmissbrukare” 

Hon ger mig kraft att orka fortsätta leva dagligen

Tiden efter var jag helt desillusionerad. Jag hade tappat all tilltro till samhället och till vården. Jag hade aldrig varit cynisk tidigare men blev det nu. Man är så inpräntad att samhällsskyddet finns där, man tar för givet att man ska få den bästa hjälpen, vilket inte var fallet med min fru. Jag bestämde mig för att skriva en bok om hennes sjukdomskamp och boken ”Mitt hjärta” kom ut i somras. Boken blev min bearbetning av vad som hade hänt. Nu tänker jag oftast inte på sjukdomstiden längre, utan på det fina liv vi hade tillsammans. Hon är min kompanjon fortfarande och jag tänker fortfarande på oss som vi. För mig är hon positiv energi fast hon är borta, och hon ger mig kraft att orka fortsätta leva dagligen. 

Sten, 66

Berättat för Anne Haavisto