Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter.
Annons
EXPRESSEN.SE
Hälsoliv>MÄNSKLIGT

Publicerad 20 jan 2019 12:00

Sarahs mamma blev dement vid 55

För 29-åriga Sarah kom beskedet att hennes mamma, drygt 55 år gammal, drabbats av Alzheimer som en chock. De har alltid haft en varm och kärleksfull relation.

Nu står Sarah ensam kvar med sorgen över en mamma som blivit helt personlighetsförändrad.

Sarah Graffman minns ögonblicket när hon fick beskedet att hennes mamma diagnosticerats med demenssjukdomen Alzheimer. Hon jobbade som turnéledare och artistgänget befann sig på ett hotell för att ladda upp inför kvällens spelning. Då ringde telefonen.

– Jag såg att det var mamma och fick direkt en dålig magkänsla, hon brukade nämligen sällan ringa, utan skickade sms. Jag svarade och hörde på hennes röst att något var fel. Jag förstod vad hon skulle säga, men slog ifrån mig. Sa att jag inte kunde prata, att jag var ute på jobb. Men hon berättade ändå. Jag har alzheimer…

Sarah beskriver hur hon bröt ihop och började skaka häftigt.

– Det var ett virrvarr av känslor som kom upp och ändå slog jag bakut, det var svårt att ta in att min älskade mamma var sjuk. Jag låste in mig på toan och grät. Sedan tog jag mig samman och berättade för mina kollegor. Den mest överväldigande känslan var sorg och vanmakt. Att det var orättvist. Mamma förtjänade inte detta!

LÄS OCKSÅ: 6 tidiga tecken på Alzheimers sjukdom 

Drabbades av Alzheimer

Sarah tar ett djupt andetag innan hon orkar fortsätta. Det smärtsamma telefonsamtalet ligger inte särskilt långt bak i tiden, det var i maj 2017. På ett sätt blev det startpunkten på ett nytt kapitel i hennes liv. På ett annat sätt var det en bekräftelse på det hon redan visste. För hennes mamma hade haft symtom i flera år; varit förvirrad, betett sin underligt och framför allt inte varit den kärleksfulla, inkännande och kloka stöttepelare hon alltid känt. 

Sarahs mamma var bara 55 år när hon drabbades av Alzheimer. "Det känns fortfarande overkligt", säger 29-åringen.

Foto: CORNELIA NORDSTRÖM

– Det har alltid varit mamma och jag mot världen, vi var jättetajta efter att mina föräldrar separerade när jag var liten. Vi hade en öppen och ärlig relation och kunde prata om allt. Hon älskade mig förbehållslöst och ställde upp i vått och torrt, jag var hennes första prioritet och för mig var hon var mitt emotionella stöd i livet. Dessutom beundrade jag henne för hennes mentala styrka och självständighet. Hon gick sin egen väg och var både välutbildad och skärpt, säger Sarah och tillägger att de hade sina kontroverser, särskilt när hon var tonåring, men att de alltid försonades.

Att Sarah pratar om sin mamma i dåtid är kanske inte så konstigt. Hon finns kvar rent fysiskt. Men hennes personlighet och den fantastiska mamma hon en gång var är borta.

Jag kände att det var något som inte stämde

De första symptomen kom smygande för fyra år sedan. Sarahs mamma var drygt 55 när hon fick problem på jobbet. Hon verkade förvirrad och rörde ihop saker. Hon sjukskrevs för utbrändhet.

– Men jag kände att det var något som inte stämde. Man tappar inte bort sig eller tappar ord och sammanhang för att man är utbränd. Mamma hade förlorat skärpan och fick inte ihop någonting. Jag kände inte igen henne. Men hon vidhöll att det bara handlade om utbrändhet, säger Sarah, som fick stöd av en före detta kollega som då var inneboende hos mamman. Även hon ansåg att diagnosen utbrändhet inte stämde, att det var något annat. 

När Sarahs mamma så småningom återvände till jobbet fungerade ingenting och hon sjukskrevs igen. Hur mycket hon än vilade så blev hon inte bättre. Tvärtom tappade hon både tid och rum.

– Vi åkte tunnelbana till Vällingby för att träffa en vän när mamma frågade var vi var och om vi skulle åka hem nu. Då hade hon glömt varför vi åkt dit…hon tappade bort nycklar, förlade saker och hittade inte hem. Närtidsminnet svek och hon glömde snabbt vad vi pratat om, säger Sarah. 

LÄS OCKSÅ: Carola, 51, om livet som medberoende: "Söndertrasad" 

Semesterresan blev en katastrof

När en nära väninna, som arbetar inom vården, insisterade på att hon måste genomgå en minnesutredning var Sarah helt införstådd. 

– Mamma var väldigt envis och vägrade först. Men när fler började märka att något var fel och påpekade det sökte hon till sist vård. I slutet av 2016 började utredningen och några månader senare kom beskedet som jag hade fasat för.

Exakt hur illa däran hennes mamma var blev Sarah varse när hon månaden efter sjukdomsbeskedet valde att ta med henne på en semestervecka utomlands.

– Jag var helt oförberedd på att hon inte klarade någonting. Det började redan på Arlanda. Hon hittade inte sitt pass, hon blev stressad och ängslig av alla intryck. Jag fick ta hand om allt, vilket gjorde mig frustrerad och irriterad. Mamma har alltid haft stenkoll. Nu fattade hon ingenting, hon verkade helt dum i huvudet, säger Sarah, som fick dåligt samvete för att hon blev arg – hon förstod ju att mamma inte spelade dum, utan att det var hennes sjukdom som grötade till hennes tidigare så kvicka intellekt.

Semesterveckan blev en katastrof. Sarah fick styra upp allt inklusive hindra mamman från att kliva rakt ut i gatan. De bråkade konstant och av de forna mor-dottersamtalen fanns ingenting kvar. Sarahs mamma upprepade sig själv och pratade osammanhängande. Sarah försökte förmå henne att kommunicera när hon kände sig förvirrad, så att hon kunde stötta och hjälpa henne.

– Men det var som att hon inte fattade vad det var hon skulle kommunicera eller när, säger Sarah med ett litet leende.

Helt personlighetsförändrad

Hon tystnar och slår ner med blicken.

– Det här känns fortfarande helt overkligt. För mig är hon ju fortfarande mamma. Jag försöker hantera det så gott jag kan. Men det är inte lätt. Jag skulle vilja ta tillvara tiden som är kvar med henne, men som det är nu tycker hon att jag har förstört hennes liv. Hon avskyr mig och skickar hatiska sms…

Sarah sjunker ihop lite. Hon tar sats och berättar om att mamman håller sig ifrån släkten och att relationen hela tiden försämras.

– Mamma har fattat agg mot mig och alla i släkten. Men vi vill ju bara hennes bästa. Min högsta önskan är att hon ska må bra och vara trygg och säker. Som det är nu får jag inget veta om hennes tillstånd eller mående. Mamma pratar inte med mig, säger Sarah, som nyligen ringde modern på hennes födelsedag. Då hade de inte hörts på flera månader.

Mamma har alltid varit min klippa. Nu är hon en helt annan person

– Hon svarade korthugget och avspisande. Det kändes tungt. Det jobbigaste är att hon tror att jag vill henne ont. Det sårar mig på djupet. Mamma har alltid varit min klippa. Nu är hon en helt annan person.

Sarah försöker lära sig att acceptera att hennes mamma inte längre är den förälder hon en gång var. Hon menar att det har gått snabbt utför. Vid ett tillfälle när hon var på besök skulle hennes mamma bjuda på fisk med räksås. Problemet var att fisken hade stått fyra timmar i ugnen och i såsen flöt räkskal. Men värre än en misslyckad maträtt är alla elakheter och den känslokyla som hon visar sitt enda barn.

– Det är jättesvårt att acceptera.  Jag vet ju att jag är den viktigaste personen i hennes liv, ändå gör hon så här. Jag fattar ju att det är sjukdomen som talar, att det inte är hon, men…

Sarah rycker uppgivet på axlarna och berättar hur hon har bett sin mamma att säga att hon älskar henne – för att hon behöver höra det. 

– Då har hon sagt orden och det värmer, även om hon inte förmår förmedla att hon förstår innebörden. Men för mig ger de en stunds tröst och en illusion av den kärlek som fanns mellan oss.

LÄS OCKSÅ: Lena, 57, blev psykiskt misshandlad av sambon 

Finns fortfarande glimtar av klarhet: "Jag lever för de ögonblicken"

För att överleva har Sarah valt att prata öppet om sina känslor och om det hon går igenom. Eftersom hon sedan tidigare hade en samtalskontakt har hon pratat om mammans sjukdom under terapi. Hon går också i en grupp för unga anhöriga till alzheimersjuka, vilket betyder mycket.

– Det är viktigt att få stöd, att få prata om sina känslor och att veta att man inte är ensam. Men tyvärr är det inte överallt som det finns bra stöd att få, så där finns det mycket kvar att göra, säger Sarah.

Just nu känner hon att hon behöver hålla en viss distans till sin mamma – även om det värker i hjärtat av sorg och saknad.

– Minnena från barndomen finns ju kvar, jag är tacksam över de nästan 30 år tillsammans som vi fick. Men jag måste leva mitt liv och om jag lägger all energi på henne så kommer jag att gå under. Det är oerhört utmattande att hantera hennes elakheter och på ett sätt mår jag bättre av att inte träffa henne. Men jag hoppas att det ska förändras och att vi ska hitta tillbaka till varandra igen. Det har funnits glimtar av klarhet hos henne, ögonblick då den kvinna hon var skymtar fram. Jag lever för de ögonblicken.