”Men jag mådde allt sämre; hade ont i magen och huvudet och hade ibland svårt att andas. Jag kunde inte koncentrera mig på läxor, i skolan var jag tyst för då skulle ingen se mig.”
”Men jag mådde allt sämre; hade ont i magen och huvudet och hade ibland svårt att andas. Jag kunde inte koncentrera mig på läxor, i skolan var jag tyst för då skulle ingen se mig.” Foto: Shutterstock

"Så fort mamma drack blev hon aggressiv”

I ”Läsarna berättar: Ur verkliga livet” delar 44-åriga Pia med sig av sina erfarenheter av att växa upp med en ensamstående mamma med alkoholmissbruk.

Jag var elva år och bodde tillsammans med min mamma inneboende hos en kvinna och hennes dotter. Under hela min uppväxt var det väldigt turbulent mellan min mamma och styvpappa, och nu hade han slängt ut oss. Min mamma arbetade på en av Finlandsbåtarna och var borta två veckor i taget. När hon var tillbaka hos kvinnan vi bodde hos var det fest med alkohol. Min styvpappa kom ofta på besök, vilket resulterade i bråk och slagsmål. 

En dag slängde kvinnan ut min mamma efter ett bråk mellan dem, och socialen fick in en anonym anmälan om att jag for illa. Socialtjänsten kom hem och sa att jag skulle till ett barnhem. Det enda jag hade med mig var en papperskasse med kläder när vi åkte, och ingen talade om för mig varför jag skulle bo där. Vad hade jag gjort för fel tänkte jag? I socialtjänstens papper stod det att jag var rädd för min mamma för hon hade varit fysisk mot mig. Hon hade dragit mig i håret och jag hade ett rivmärke. Så fort mamma drack blev hon aggressiv, och tillsammans med min styvpappa blev de ännu mer aggressiva. 

”Min största skräck var att mamma skulle dö”

Efter ett par veckor kom socialsekreteraren och frågade mig hur jag ville att min nya familj skulle vara. Jag förstod inte vad hon pratade om, skulle jag bestämma hur min familj skulle vara? Allt som hade hänt under alla åren hade skapat kaos och rädsla hos mig, att överleva hade varit mitt fokus. Så jag sa att jag önskade att de skulle vara snälla. Sen tog det inte lång tid innan jag fick träffa min nya fosterfamilj, efter tre månader på barnhem. Jag har inga klara minnen av det första mötet. Jag bestämde mig för att jag skulle sluta snatta godis och röka cigaretter, som jag gjort sedan sjuårsåldern. Jag var så trött på att flytta och byta skola. Min största skräck var att min mamma skulle dö, för det hade styvpappan hotat med så många gånger.  

Jag var hos mamma på skolloven och vissa helger. Första gången jag åkte hem tog mamma med mig till Eskilstuna till en familj som vi kände, och jag kom inte tillbaka till fosterfamiljen när jag skulle. Det blev förstås fest med alkohol och bråk. Fosterfamiljen fick tag i numret dit och jag fick åka taxi från Eskilstuna till min fosterfamilj som bodde utanför Stockholm. Jag levde i två världar där ingen lyssnade på mig. Jag ställde in mig på vad de vuxna ville att jag skulle göra och hur jag skulle vara. Det var lugnast så. Jag anpassade mig hela tiden och glömde till slut helt bort mig själv. Mina fosterföräldrar ville att jag skulle vara som deras dotter som var tre år äldre än jag. Jag läste läxor, tog hand om hästen och gjorde som fosterföräldrarna sa. Allt handlade om att utåt visa att allt var bra.  

LÄS OCKSÅ: ”Han blev alkoholist när han gick i pension”

Gick i anhörigprogram

Men jag mådde allt sämre; hade ont i magen och huvudet och hade ibland svårt att andas. Jag kunde inte koncentrera mig på läxor, i skolan var jag tyst för då skulle ingen se mig. När jag inte kunde läxorna eller proven sa fosterfamiljen att jag var dum i huvudet, att jag skulle bli oansvarig som min mamma. Det kändes som jag aldrig var bra nog, att det alltid var något fel på mig. När min mamma ringde dit full fick jag skulden för hennes missbruk och de sa att jag skulle bli alkoholist precis som hon. Jag behöll allting inom mig och berättade aldrig för någon om det som hände hos mamma under hennes fester. Jag var orolig när jag skulle träffa henne. Skulle det vara blod på mattan och skulle vi sitta på pizzerian eller kinarestaurangen och skulle mamma dricka och bli full? Skulle hon ta med mig någon annanstans? Skulle det bli bråk? 

LÄS OCKSÅ: Anja Lundqvist om att vara nykter alkoholist

Jag hade bestämt mig när jag flyttade in till fosterföräldrarna att jag skulle stanna där hur de än var. Jag kom in på gymnasiet och började gå ut mer med mina kompisar och prata i telefonen. Fosterpappan började tappa kontrollen över mig, när jag började frigöra mig från dem. När jag inte gjorde som han sa åt mig att göra drog han mig i håret, men bad sedan om ursäkt och lovade att det aldrig skulle hända igen. Jag gjorde en anmälan till min skolsyster som ringde socialtjänsten. Jag började gå hos en psykolog, ett tag tänkte jag att allting var mitt fel, för jag kunde inte längre tolka de vuxna omkring mig. Jag bodde hos dem i nästan sju år. När jag var 19 år fick jag hjälp av Ersta Vändpunkt, genom psykologen. Där gick jag ett program som heter ”Minnesotaprogrammet för vuxna barn till missbrukare och dysfunktionella familjer”. Jag förstod att det inte är mitt fel att min mamma är alkoholist och att jag haft en dysfunktionell barndom. Jag insåg att det fanns många andra som också levt i ungefär samma familjeförhållanden som jag. Att dela livshistorierna med varandra stärkte mig och jag kände mig inte längre ensam. Att våga sätta ord på mina känslor hjälpte mig att bearbeta det jag hade sett och hört under min barndom. I dag mår jag bra men har ingen kontakt med vare sig mamma eller min fosterfamilj.

Pia, 44

Berättat för Anne Haavisto

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

5 nr av Topphälsa + hårvård från Antonio Axu för 199 kr. Köp nu!