Läsaren Cissi, 46, berättar om sin passion för en man hon aldrig träffat i verkligheten, bara via nätet.
Läsaren Cissi, 46, berättar om sin passion för en man hon aldrig träffat i verkligheten, bara via nätet. Foto: Getty Images

"Så fort det vibrerade i fickan släppte jag allt"

Kan man längta efter en människa man aldrig har träffat? Den frågan har jag ställt både till mig själv och till andra. Vi ”möttes” på internet, på en dejtingsajt. Jag hade varit medlem på sidan i över ett år men inte hittat någon som jag fastnat för ordentligt.

Jag hade dejtat några män men det blev aldrig mer än ett par träffar innan vi skildes åt. Vi fattade genast tycke för varandra och ”pratade” om  allt – livet, barnen, relationer, drömmar. 

Han berättade att han varit singel i ett halvår ungefär. Själv hade jag lämnat min man för flera år sedan och levt mer eller mindre i celibat en längre tid. Den här mannen hade en enorm dragningskraft, trots att jag bara sett honom på bild. Vi bytte telefonnummer efter några dagar och började skicka sms till varandra. Vi skrev säkert ett tjugotal gånger om dagen; från morgonen till sena kvällar. Han bodde utomlands och visste inte när han skulle komma till Sverige nästa gång, men ändå började jag att vänta på honom. Våra meddelanden blev allt mer sexuella och det hände att vi även hade sex på sms. Vi skrev ordagrant vad vi ville göra med varandra, hur vi skulle kyssas och sedan älska i timmar, samtidigt som vi tog på oss själva. Vi var så upphetsade att det ibland var svårt att hantera. För varje dag växte vår längtan och åtrå. Vi började göra planer för den dagen vi äntligen skulle träffas på riktigt. Vi planerade även längre fram i tiden, vad vi skulle göra på sommaren, vart vi eventuellt skulle resa.

LÄS OCKSÅ: 5 relationer du ska se upp för 

"Omvärlden kunde försvinna helt"

Vi levde som i en bubbla han och jag, omvärlden kunde ibland försvinna helt. Jag tappade fokus på jobbet och väntade hela tiden på nya sms. Så fort det vibrerade i fickan släppte jag allt för att läsa hans sms. Jag visste alltid när det var han som hade skrivit något, och jag tog aldrig fel. Det var som om det var någon sorts magi som strålade från telefonen när det kom något från honom. Jag drogs in i en fantasivärld där inget annat existerade än vi och vår upphetsning. Jag drömde om honom på nätterna, vaknade av att jag skrek hans namn, badande i svett. Jag dagdrömde om honom var jag än var; på jobbet, i affären, på gymmet. Han uppfyllde hela min hjärna och han hade tagit en stor plats i mitt hjärta. 

Jag insåg att jag var förälskad i honom, eller vad var det för känslor? Jag blev mer och mer förvirrad. Man kunde väl inte vara förälskad i en person man aldrig mött? Förnuftet sa att det kunde man självklart inte, men hjärtat och varenda por i min kropp skrek att det kunde man visst. Mina hormoner levde som vilddjur, besatta och hungriga slet de min kropp i stycken. Jag längtade efter den här mannen så att det värkte. Jag ville vara med honom och ingen annan i resten av mitt liv. Jag var förlorad och trasig utan honom. Jag var ingenting utan honom.

LÄS OCKSÅ: Elin, 32: Jag fick stopp på galna svartsjukan 

 

 

"En förvirrad passion"

Jag insåg att jag gått alldeles för långt. Jag kunde ju knappt leva ett normalt liv längre. All vaken tid gick till att tänka på honom och på den framtid vi hade. Hade vi ens någon framtid? Jag började tveka. Vad hade jag gett mig in på? Hur kunde jag låta mig dras med i den här leken, för det var ju inget annat än en lek. En förvirrad passion, egentligen bara en flykt från min gråa och trista vardag. Han var guldkanten på dygnet, veckan och nu månaderna. Det var bara han, resten fick lösa sig. Det måste lösa sig. Det måste få ett vackert slut. Den här längtan fick inte haverera, inte nu på sluttampen. Inte så nära mål. Nu var det bara fråga om veckor innan vi skulle vara i varandras armar.

Men min tvekan blev större och en sorgsen kall vind började blåsa omkring oss. Jag började få en stark känsla av att jag skulle bli ledsen och besviken om jag lät mig dras med hela vägen. Men skulle vi ge upp nu, vid målsnöret? Skulle vi verkligen det?

LÄS OCKSÅ: ”Jag hittade kärleken i Kanada – via nätet” 

"Vår åtrå och längtan var alldeles för skör"

Min åtrå började avta, för att rädslan tog allt större plats. Jag insåg nu att jag skulle bli sårad, kanske mer än någonsin tidigare. Jag insåg att det enda vi hade var en fritt svävande illusion, utan sömmar, utan fasta kanter, utan skyddsnät under. Vår åtrå och längtan var alldeles för skör för att jag skulle våga luta mig emot den. Varför jag tvivlade vet jag inte riktigt och han blev ofta arg när jag berättade om min oro, arg för att jag inte trodde på oss. Många gånger var vi på väg att ge upp. Kasta bort alla ord vi sagt till varandra, alla bilder och filmklipp. När jag ser på dem ler jag med hela ansiktet och jag vill verkligen våga satsa. Han säger att han inte längre tror lika starkt på oss, och jag förstår honom på ett sätt.

Vi har ändå bestämt oss för att träffas, en dag. När det blir vet vi inte än, men vi tänker ge det en chans. Jag har börjat bygga upp min längtan igen, och jag gör allt för att samla mod inför den dagen jag får vara nära honom, känna hans hud och doft, höra hans röst. Och kanske finns det en grund då att bygga på, det får tiden visa.

//Cissi, 46

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

5 nr av ToppHälsa + varma tights från Röhnisch. Köp nu!