Rolf Lassgård: "Allting jag tyckt var konstigt föll på plats"
Skådespelaren Rolf Lassgård, senast aktuell i "Den döende detektiven", har tagit första klivet mot Hollywood.
Men hemma i Gävlevillan är det lugnare än någonsin. Alla barnen har flyttat hemifrån.
– Man ångrar alla gånger man svurit ”måste du bjuda hela gänget hit” när det plötsligt är tvärtyst, säger han.
Rolf Lassgård har en tendens att återkomma till sina figurer, älskade av svenska folket: Lars-Martin Johansson, polisen som kan se runt hörn, Erik Bäckström, polisen som återvänder hem i ”Jägarna”, poliskommissarie Kurt Wallander från Ystad och kriminalpsykologen Sebastian Bergman, som har ett minst sagt komplicerat förhållande till sin dotter.
– Jo, säger Rolf. Jag återkommer hellre till dem än river av 13 filmer under ett år. Det är otroligt eggande för en skådespelare att få komma tillbaka.
Under jul och nyårshelgerna har vi sett honom som Lars-Martin Johansson i ”Den döende detektiven”, den tredje filmatiseringen av Leif GW Perssons polisromaner.
– Innan jag tackade ja till den första tv-serien ”En pilgrims död” hade jag ju gjort några poliser, och jag såg i manuset att det fanns inget privatliv alls – det var fallet det handlade om. Han var polis. Men när jag sedan läste boken ”Den döende detektiven” blev jag störtförälskad – därför att där kommer man honom nära – och den upplevelsen formade en del av karaktären Lars-Martin Johansson. Från den dagen hade jag drömmen om att någon gång i framtiden få göra den historien – så jag är så jävla glad över att det blev av!
LÄS OCKSÅ: Tuva Novotny, 37: "Jag blir lätt stressad"
Rolf Lassgård
Namn: Rolf Holger Lassgård
Ålder: 62.
Yrke: Skådespelare.
Bor: Villa i Gävle.
Familj: Hustrun Birgitta, socionom. Vuxna barnen Ida, Hanne och Anton.
Aktuell: I SVT-serien ”Den döende detektiven” efter Leif GW Perssons roman och filmen ”Downsizing”, där han spelar mot Matt Damon.
Rolf Lassgård är aktuell i SVT-serien "Den döende detektiven"
Den pensionerade kommissarien drabbas av en stroke vid Gunthers korvkiosk på Karlbergsvägen, men vägrar ändra livsstil, och när frun reser på konferens passar han på att ordna hämtmiddag från Operakällaren, med öl och snaps.
– De där gyllene ögonblicken som tas ifrån honom – det kan jag känna igen mig i, säger Rolf. Fast i mitt fall handlar det kanske mer om att lyssna på en ny skiva och dricka ett glas gott rödvin. Lars-Martin säger ju rakt ut att om han inte får leva som han vill så kan det lika gärna få vara.
Det skulle aldrig Rolf säga.
– I mitt liv finns det tre barn som jag skulle ha en gnista kvar att kämpa för. Däremot kan jag förstå hans tänkande. Han har pensionerat sig, hans jobb är borta och nu tas hans fysiska styrka ifrån honom. Även detta att vara man – vi gör ingen stor grej av det i serien, men så är det ju – och om man inte är man längre, vad finns då kvar? För mig gör det berättelsen så vacker – de två föregångarna har varit högpolitiska händelser – Palme-mordet och ockupationen av västtyska ambassaden – nu handlar det om ett icke mindre otäckt brott, och att försöka upprätta hedern för en nioårig flicka.
Han rätar på ryggen och sätter sig bekvämt i fåtöljen.
– Musik är väldigt stort för mig, och jag brukar alltid hitta en låt i mina karaktärer som jag bär mig, men här dröjde det halva inspelningen innan den damp ner från klar himmel – det var Leonard Cohens sista skiva jag tyckte stämde så bra med Lars-Martin – "I am ready my lord", kom och ta mig. Jag har gjort det jag ska.
Inspelningen var psykiskt påfrestande för Rolf.
– Så var det verkligen. Jag var tvungen att gå in i tunneln…
LÄS OCKSÅ: Erik Johansson: "Det blir en tomhet som man inte är van vid"
Under hösten har Rolf Lassgård spelar in "Jägarna 3"
Jag frågar honom om inspelningen fick honom att tänka på sin egen död – vad kommer efter? Han skrattar.
– Jag såg GW svara på samma fråga i ett tv-program och jag tyckte han svarade så jävla bra. Det är klart att jag tror på något – det är väl mycket roligare att tänka den tanken än att tro att det bara är ett svart hål. Mycket trevligare i alla fall…
Under hösten har Rolf spelat in ”Jägarna 3”, en tv-serie för C More och TV4, i Älvsbyn – samma by som de två föregående långfilmerna har spelats in i.
– Redan ett år efter den första filmen pratades det om en uppföljare – men det blev inget, och i backspegeln kan jag vara glad över att det dröjde 16 år tills tvåan kom – och nu dröjde det nästan fem år till. Det blir verkligen olika stadier i livet för Erik Bäckström – och som skådespelare är det skoj.
Rolf Lassgård jagar inte själv.
– Nej, men jag har mycket jakt i min uppväxt – min farsa jagade mycket – och nu när vi var uppe i Älvsbyn hade jag en fantastisk hund som jag blev förälskad i, och en dag fick jag följa med hunden och hennes matte ut och jaga fågel. Det var väldigt trevligt.
Den sexmissbrukande polispsykologen Sebastian Bergman är ännu en roll som Rolf är långt ifrån färdig med.
– Det tog slut lite snöpligt. Det var en ny film på gången, men… jag skulle verkligen vilja veta hur det går för Sebastian och hans dotter… jag blev dödsförälskad i den senaste boken, som jag tycker behandlar dumheten i vårt samhälle på ett fantastiskt sätt.
Rollen är delvis Rolfs egen skapelse.
– Det startade som en brainstorming med bland andra Micke Hjort, som var med och skrev manus till mina sista Wallander-filmer. Det var väldigt roligt och vi kände alla att vi ville göra något mer tillsammans – kan vi inte träffas och prata? Så vi började brainstorma kring den här karaktären, och sedan satte vi i gång.
LÄS OCKSÅ: Vanna Rosenberg: "Jag kände mig både sviken och förkastad"
"Allting jag tyckt var konstigt föll på plats"
Frågan är hur Sebastian Bergman skulle klara sig i metoo-uppropets skugga.
– Det är väl något som inte kunnat undgå någon och som alla har funderat över. För mig finns det fler sidor – den rent brottsliga, som förmodligen är enklast att ta ställning till. Jag hoppas vi kan skapa en plattform, där det blir enklare att säga ifrån och påpeka när något är fel. Det svåra är att ändra på hur vi fungerar gentemot varandra på golvet, i vardagslivet. Det tror jag blir den svåra nöten att knäcka – vad folk upplever och hur vi kommunicerar det.
När han var runt 30 fick Rolf reda på att hans pappa inte var hans biologiska pappa.
– Det var inget traumatiskt, säger han. Jag for inte i taket och skrek varför i helvete har du inte sagt detta till min mor. Det var mer, jaha då förstår jag. Allting jag tyckt var konstigt föll på plats. Jag var heller inte den som ringde upp min far veckan efter, utan det dröjde några år. Det var min mor som hjälpte till att förmedla kontakten. Jag tror hon hade velat säga som det var ganska länge – men det blev aldrig rätt tillfälle. Sådana saker var ganska vanligt i den generationen, tror jag. Samhället såg ut på ett annat sätt och det här var lite tabubelagt. Inget man pratade om.
Han kände omedelbart igen sin pappa när han såg honom, och i dag har han och Rolf en bra relation.
– Vi rings och träffas återkommande. Jag blev insläppt i hans familj och fick två nya halvbröder.
Under det senaste året har Rolf tagit första steget mot Hollywood med filmen ”Downsizing”, där han spelar en vetenskapsman som vill lösa miljöproblem och överbefolkning genom att förminska alla.
– Min inställning har alltid varit att sker det så sker det – och det gjorde det, på ett sätt jag aldrig kunnat drömma om. Alexander Payne är en av de regissörer som jag har alla filmer av i mitt eget bibliotek. Men jag är också så pass stigen till åren, och har den erfarenheten, att jag vet att ”En man som heter Ove” eller Lars-Martin Johansson skulle jag inte vara aktuell för där – och jag prioriterar utmaningarna som skådespelare mer.
Han ler.
– Det var inte utan att jag var lite nervös när jag anlände till Toronto och såg storleken på teamet. Men när jag väl hamnade framför kameran med Alexander Payne och hans filmfamilj var det samma kreativitet och intimitet som här.
Rolf Lassgård om...
...musik:
– Jag hänger med de nya grupperna, men de jag lyssnar på, som The National, gör musik i samma anda som mina gamla hjältar och på önskelistan finns Dylans box från gospel-åren, ”Trouble no more”.
...att spela teater:
– Jag har alltid tyckt om fysisk teater. Jag har velat att de teateruppsättningar jag gjort skulle vara annorlunda än filmerna. Jag har inte varit lockad av att sitta i en soffa på scenen och prata, utan mer att gestalta kroppsligt och att få följa med Mats Ek på hans resa i ”Utvandrarna” var otroligt fascinerande.
...Storhögen:
– Det är en liten by utanför Östersund. När jag var 16-17 år flyttade en professionell teaterensemble dit. Där fanns skådisar från Polen, Frankrike och USA och att som tonåring se dem ta över en nerlagd skola, spika för fönstren, måla allting svart och hålla till där med sin fysiska teater... De var skitfattiga, bodde i kollektiv, lagade mat ihop – och det blev min cirkusdröm! Det här var ett alternativt sätt att leva. Det måste jag prova, annars kommer jag att ångra mig resten av livet – och så blev det!
...mat:
– Jag försöker att inte stoppa i mig en massa fett utan äter det man kallar Medelhavsmat – fisk, skaldjur, grönsaker och mycket olivolja. Men jag säger inte nej till svensk husmanskost då och då…
...dryck:
– Jag tycker mycket om côtes du rhône-vinerna. Ett tag var jag inne på italienska viner, men jag tycker de har blivit för söta – och min son försöker lära mig den nya ale-kulturen.
...att skriva:
Jag har varit inblandad i manusprocesser, men jag tror det är likadant med skrivandet som det är för mig att uppfylla min största dröm – att kunna spela ett instrument. Jag har ett jävla tålamod – men inte för det. Jag pratar hellre i telefon än mejlar – jag raderar det jag skriver…
"Vi är en väldigt tajt familj – och vi hänger mycke"
Den oro han alltid burit med sig har med åren förvandlats till en sorts jobbmotor.
– Jag vet att min magkänsla har rätt när jag känner, fy fan, det här vill jag göra! Fan, vad läckert det här ska bli – sen slår det om, och jag börjar tänka, hur i helvete ska jag klara av det här? Men det jag lärt mig med tiden är att det är en jättebra motor – lusten och tveksamheten sätter i gång en massa frågor hos mig.
Familjen har alltid varit viktig för honom, men nu har alla barnen flyttat hemifrån.
– Ja, så är det! Vad fan ska vi göra nu? Jag skrattar, men så är det. De har lärt oss att allting ska handla om dem, och så plötsligt försvinner de! Och man ångrar alla gången man svurit ”måste du bjuda hela gänget hit” när det plötsligt är tvärtyst! Vi är en väldigt tajt familj – och vi hänger mycket. Det är det roliga med barn när de växer upp, tycker jag. Allt fortsätter på något sätt.
Sonen Anton fick följa med till Toronto.
– Jag har haft mina barn med mig när jag gjort långresor. Mina döttrar var med på de två filmer jag gjort i Sydafrika, men jag hade aldrig hittat något bra tillfälle för Anton – men här kom Toronto! Han är som jag – musik och hockey! Det är ju precis det Toronto är. Vi gick på The Bands Walk of Fame – den imponerade mer på mig än den i Hollywood.
