Pia, 42, berättar om hur hon lyckats få rätt hjälp och bygga upp sig själv igen efter en jobbig uppväxt. OBS: Bilden är en genrebild.
Pia, 42, berättar om hur hon lyckats få rätt hjälp och bygga upp sig själv igen efter en jobbig uppväxt. OBS: Bilden är en genrebild. Foto: Shutterstock.

Pia, 42: "Min styvfar sa att han ville känna på min kropp"

I "Läsarna berättar: Ur verkliga livet" avslöjar Pia, 42, om hur hennes styvfar förgrep sig på henne under uppväxten. Hon berättar om hur hon vågade söka hjälp och att det går att bygga upp sig själv igen. 

Jag är uppvuxen i en familj med familjehemligheter som missbruk, medberoende, beroende och våld. Jag blev som sexåring tillkallad in i sovrummet av min styvfar för att han ville känna på min kropp.

Jag rev och bet honom så han hade bit- och rivmärken över armarna, för jag ville inte att han skulle ta på mig. Jag trängde undan alla känslor som kom upp, men inom mig äcklades jag av den här mannen. Dessutom hotade han att allting skulle bli mycket värre om jag berättade för någon. Han sa att när jag blir stor skulle jag bli hans tjej, och att min mamma minsann inte grät när han gjorde så här med henne. 

I många år förträngde jag övergreppen, tänkte att det hade varit en mardröm. Våldet tog över i familjen och vi flyttade väldigt ofta. Min styvfar slog och hotade att ta min mammas liv. Det gjorde att de vuxnas problem tog över och jag levde i allt kaos av obesvarade känslor och frågor inom mig. Jag kände mig övergiven, ensam och rädd. När jag var elva år hamnade jag till slut på barnhem, för det hade kommit in en anonym anmälan om att jag for illa. Min mamma hade blivit utslängd av kvinnan vi var inneboende hos. Efter några månader kom jag till en ny familj, men de var aldrig nöjda med mig. Deras ord om att jag var dum i huvudet när jag inte kunde mina läxor och prov gjorde att jag till slut inte trodde att jag kunde något. 

I många år förträngde jag övergreppen, tänkte att det hade varit en mardröm

Fosterföräldrarna gav mig skulden för min mammas missbruk. När hon ringde dit full sa de till mig att jag skulle bli som henne, alkoholist, skita i allt och inte ta något ansvar för mitt liv. Jag slöt mig mer och mer, tänkte att jag var värdelös. En natt när jag var 17 år vaknade jag upp och minnena från en händelse åtta år tidigare kom ikapp mig. Jag kom ihåg hur min styvpappa hade förgripit sig på mig på en Finlandsfärja när jag bara var nio år gammal. Jag minns att det var som om allting stannade omkring mig, och att jag hade svårt att få luft. Jag grät och kände en enorm ensamhet. Men jag bestämde mig för att aldrig berätta, för det fanns ingen vuxen som jag kände förtroende för. Jag undrade om och om igen hur en vuxen människa kunde göra så mot ett barn. 

LÄS OCKSÅ: Pauline om sin jobbiga uppväxt: "Killarna kastade sten på mig"

Att våga öppna upp gjorde att en enorm frihet infann sig 

När jag var 18 år gick jag hos en psykolog som hjälpte mig att minnas min barndom, som jag så hårt hade förträngt. Att våga öppna mig och berätta gjorde att jag kände en enorm frihet. Allting kom nu upp till ytan. Jag såg i bilder hur min styvfar drog av mig trosorna, när han låg över mig och hur jag satte på mig trosorna igen och sa nej gång på gång, hur tårarna rann ner för mina kinder. Hur det kändes när jag stod i badrummet med låst dörr och tittade in i mina ögon och undrade varför det hände mig. Jag gjorde en polisanmälan mot styvfadern tillsammans med socialtjänsten och kallades till förhör, men det blev aldrig någon rättegång eftersom det gått för många år sedan händelserna. 

Jag undrade om och om igen hur en vuxen människa kunde göra så mot ett barn

Jag kände trots allt en enorm styrka i att göra anmälan. Ifall någon annan skulle våga göra detsamma visste jag att min anmälan skulle ligga kvar. Jag hade också i mitt inre förstått att det inte var mitt fel. Inom mig var jag väldigt ensam och kände mig övergiven mer än någonsin under den här perioden i mitt liv. Samtidigt som jag hade fått hjälp genom Ersta vändpunkt, ett program för dysfunktionella familjer. Jag gick där två gånger i veckan i fyra månader och lärde mig att min mammas missbruk inte var mitt fel. Och att jag inte är ensam om att leva i en dysfunktionell familjs spår. Det fanns andra som berättade om ungefär samma saker som jag hade fått uppleva, andra som hörde mig och förstod mig, vad jag hade gått igenom. 

LÄS OCKSÅ: Psykisk ohälsa – bara en av tio tror att det går att få rätt hjälp

 "Alla kriser och trauman sätter spår i oss människor"

Jag byggde upp mig själv genom att sätta ord på händelserna och känslorna och jag kunde till slut släppa det trasiga liv jag levt. Jag var inte ensam. Jag berättade för min mamma om övergreppen och att jag anmält hennes exsambo, men hon trodde inte på mig och då tog jag avstånd från henne. Överlevaren i mig sa jag klarar det här själv. Jag bearbetade övergreppen och fick tillbaka min värdighet, mitt liv och min kropp. Slutligen förlät jag mannen och kunde ta nästa steg med att gå vidare i mitt liv. 

I dag är övergreppen en del av min livshistoria som jag vågar berätta öppet om. Jag hoppas att det ska hjälpa andra personer som levt i en dysfunktionell familj. Jag vill med mina upplevelser stärka andra i att våga prata om övergrepp. Alla kriser och trauman sätter spår i oss människor. Vi måste våga prata om det för att bli fria och kunna leva våra liv med rätt hjälp, förståelse och kärlek till oss själva. Låt det ta den tid som krävs, och lev en dag i taget. Det går att bygga upp sig själv igen.

Pia, 42

Berättat för Anne Haavisto

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

5 nr av Topphälsa + hårvård från Antonio Axu för 199 kr. Köp nu!