Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter.
Annons
EXPRESSEN.SE
Hälsoliv>MÄNSKLIGT

Publicerad 18 sep 2018 19:00

Petronella överlevde ovarialcancer: ”Vi kan överleva så mycket”

Sjukdomen gjorde att Petronella hittade tillbaka till konsten.

Sjukdomen gjorde att Petronella hittade tillbaka till konsten.

Foto: Shutterstock

I ”Läsarna berättar: Ur verkliga livet” delar Petronella med sig om när hon som läkarstudent drabbades av ovarialcancer. Något som hon inte trodde att hon skulle överleva.

En dag kände jag att det stack ut någonting hårt strax under revbenen. Tanken kom direkt: Det måste vara cancer. Jag blev livrädd och trots att jag var läkarstudent vågade jag inte söka vård. Under några månader stack jag huvudet i sanden. Min kompis tvingade så småningom med mig till gynakuten och därefter gick allt snabbt. Jag kastades in till operation på en återbudstid och allt onödigt plockades bort ur buken, som bukhinnan, blindtarmen och reproduktiva organ. Allt för att öka chanserna till överlevnad. 

Trots mina månader av förnekelse hade jag änglavakt – på mer än ett sätt.  Att bulan stack ut så tydligt ur magen var en välsignelse i sig. Ovarialcancer brukar vara en tyst och dödlig cancer, eftersom det finns så mycket plats i buken för en tumör att växa till sig innan den upptäcks. Den hårda bulan i min mage var dessutom till största delen ofarlig, men längst in i en av mina äggstockar dolde sig aggressiva cancerceller. Cellerna hade spridit sig, men bara inom buken, inte utanför. Jag fick genomgå en cellgiftsbehandling, som varade i närmare ett halvår.

LÄS OCKSÅ: Josefin, 43: Hästolyckan förändrade allt

”Det är de som har cancer, inte jag”

Att bli sjuk som läkarstudent var att plötsligt stå som turist på andra sidan.  En lång och absurd semester blev det. I början såg jag på de andra kvinnorna, som låg på rad, med sina slangar och påsar med dropp och tänkte: Det är de som har cancer, inte jag. Sedan sjönk det in. Jag var precis som alla andra. Det hände på riktigt. Jag tappade mitt hår. Jag kräktes. Fick en peruk med synthlugg. Behandlingstiden var som ett fängelsestraff. Jag räknade dagarna och väntade på att det skulle gå över. Samtidigt kändes det viktigt att försöka utnyttja den tid jag trots allt visste att jag hade. Den enda tiden jag kunde vara säker på att få var nuet. Just i dag var alltid den viktigaste dagen att ta vara på. Detta sätt att tänka var helt nytt för mig. När man går en längre utbildning handlar dagarna om allt annat än nuet. Man arbetar för och planerar för framtiden. En framtid, som kanske inte ens kommer. 

Jag förde dagbok under behandlingstiden och läste mycket, särskilt cancerbloggar. Jag ville läsa om någon kvinna med samma diagnos som jag. Jag ville att kampen skulle sluta med att hon överlevde och gick tillbaka till livet, men oftast slutade bloggarna med att huvudpersonen gick bort. 

Hittade tillbaka till konsten

Hela behandlingsperioden kändes det som om jag var i en torktumlare, omtumlande, overkligt och främmande. Plötsligt var jag färdigbehandlad och stod utanför sjukhuset med hela canceridentiteten intakt. Det var nu jag skulle komma tillbaka till livet och till den person som jag var innan. Fast det visade sig inte vara så enkelt, för jag hade förändrats som människa. Allt man överlever i livet lämnar sina spår, positiva så väl som negativa. Jag har tänkt mycket på hur jag vill leva mitt liv framöver och jag har en målbild där jag har ett jobb jag trivs med, en liten båt och en hund. Det låter futtigt för de flesta, men det är en bild av mitt liv som jag vill ha det. I det livet finns också utrymme för mina intressen. Efter behandlingen började jag måla igen, lärde mig konstgrafik och gick med i Vänersborgs konstgrafiska verkstad. Jag har haft minst en utställning per år sedan dess. Min författardröm hade också länge legat i malpåse. Jag började utforma mina dagboksanteckningar till en bok och ägnade ett år till att gå på folkhögskola i Bergslagen och skriva klart den. 

LÄS OCKSÅ: ”När min son föddes blev det knäpptyst i salen”

”Vi kan överleva så mycket”

Det har nu gått tre år sedan jag fick min diagnos och jag mår bra. Under denna tid har det hänt en hel del oväntade saker, som jag aldrig anade skulle kunna hända mig. Bland annat har jag blivit ljudboksuppläsare. Jag har ägnat tre månader i en ljudisolerad klädkammare för att gestalta en karaktär som heter Tethy och är huvudperson i boken Tro av Gunborg Sahlin. Författarinnan letade efter en röst från Skövde och hittade mig. Och jag hittade tillbaka till teatern, som jag älskade som tonåring. Något sådant skulle aldrig ha hänt om inte livet tvingat mig att lyfta huvudet från kurslitteraturen. 

Ibland är det inte så dumt att stanna upp och tänka efter, även om man inte kommer fram till något storslaget. Jag skriver, målar och talar in böcker helt enkelt för att jag gillar det. Det handlar inte främst om att skaffa en inkomst utan om att ha roligt och följa mitt hjärta. Vad gäller lönearbete och yrkesval så vill jag jobba med något som hjälper människor. Kanske använder jag en dag alla mina högskolepoäng till att bli en biologilärare som med passion och engagemang förklarar för mina elever hur fantastisk den mänskliga kroppen är. Vi kan överleva så mycket och vi kan njuta av att leva.