Maria, 44: "Läkarens ansiktsuttryck var bekymrat. Snart fick jag beskedet: Jag hade tonsillcancer". (OBS, genrebild)
1 av 2: Maria, 44: "Läkarens ansiktsuttryck var bekymrat. Snart fick jag beskedet: Jag hade tonsillcancer". (OBS, genrebild) Foto: Fotolia
"I dag är jag friskförklarad. Jag känner mig betydligt piggare än innan jag blev sjuk. Jag fortsätter att gå mina långa promenader och har nog aldrig haft så bra kondition som nu. Att jag väger några kilo mindre än innan sjukdomen gör säkert sitt till".
2 av 2: "I dag är jag friskförklarad. Jag känner mig betydligt piggare än innan jag blev sjuk. Jag fortsätter att gå mina långa promenader och har nog aldrig haft så bra kondition som nu. Att jag väger några kilo mindre än innan sjukdomen gör säkert sitt till". Foto: COLOURBOX

"Personalen ryggade tillbaka när de såg mig"

I "Läsarna berättar: Ur verkliga livet" berättar Maria, 44, om cancerbeskedet, operationen, strålningen - och folks blickar och kommentarer.

Här är hennes historia.

Två dagar innan jag skulle börja jobba som lärare efter sommarlovet fick jag väldigt, väldigt ont i halsen. Jag trodde att det var halsfluss och ville bli frisk innan terminen startade. Det var en söndag och jag köpte nya batterier till ficklampan för att se om jag kunde upptäcka några vita små ”pluppar” i svalget. Om det var streptokocker, skulle jag behöva penicillin, tänkte jag. Jag såg ingenting och dagen därpå gick jag till en läkare. Han skickade mig direkt vidare till en halsläkare. Jag kände omedelbart att något var fel. Läkarens ansiktsuttryck var bekymrat. Snart fick jag beskedet: Jag hade tonsillcancer. 

Nu gick det snabbt och inom loppet av några dagar opererades jag. Cancertumören i munsvalget var elakartad och riktigt aggressiv. Jag visste att risken fanns att jag inte skulle överleva, men jag hade bestämt mig: Jag tänkte inte lägga mig ned i sängen och deppa. 

När jag låg inlagd på sjukhuset fick jag besök av en diakon. Redan vid hennes första besök sa jag till henne att jag inte hade något behov av att prata med henne. Det var något påträngande och närgånget över henne och hennes besök kändes som sista smörjelsen. Trots det fortsatte hon att komma. När hon skrapade med stolen en tredje gång sa jag ifrån, då jag upplevde det som obehagligt. Jag trodde inte att det var sant när hon sa att jag nog skulle komma krypande när jag var döende. Hon blev sur för att jag inte behövde henne och jag sa till personalen att jag absolut inte ville ha hennes besök. 

Dela med dig av din historia

Varje människa bär på en historia. Det är ett känt uttryck och det tänker vi ta fasta på i Söndags­magasinet.

Vi vill höra din historia. Du kan berätta om vad som helst, om ett förhållande som inte riktigt blivit som du hoppats, om hur sjukdomen förändrat livet, om dina möten med det övernaturliga, om dagen du hade änglavakt, om kärlek och otrohet, kanske om den bästa dagen i ditt liv när det där speciella hände.

Och det behöver heller inte vara så där väldigt speciellt, kanske bara en liten solskenshistoria om hur ni möttes en gång eller om den där härliga semestern, eller mötet ni aldrig glömmer.

Du får naturligtvis vara helt anonym. Men vi behöver ändå ditt namn och ett telefonnummer för att kunna nå dig. Det kommer dock aldrig att visas för någon annan.

 

Skriv till oss på adressen:

Läsarberättelser

Söndag, Expressen

105 16 STOCKHOLM

 

Vill du skicka ett mejl så går det också bra. Du kan skriva till: lasarberattelser@expressen.se

"Det var fruktansvärt jobbigt och jag stod knappt ut"

Efter operationen skulle jag strålas. Jag visste att det skulle bli tufft och gjorde allt jag kunde för att äta upp mig innan. Jag stoppade i mig så mycket smör och grädde jag kunde och lyckades lägga på mig sju kilo i vikt. 

I flera veckor strålades jag varje vardag. Det var fruktansvärt jobbigt och jag stod knappt ut. För att inte bränna sönder ansiktet hade jag en mask som skyddade huden. Sjukhuspersonalen trodde att jag skulle bli ärrig, men jag hade tur och klarade mig. 

Under en andra operation tog de bort alla lymfkörtlar på halsen för att förhindra att cancern spred sig. Ganska länge gick jag med ett bandage runt huvudet och ansiktet var svullet och rödflammigt. Jag hade svårt att äta och svälja med ett 40-tal sårskorpor efter alla blåsorna i halsen och munnen. Ändå försökte jag leva på som vanligt för att inte bli hospitaliserad. 

Jag glömmer aldrig kommentaren jag fick av en läkare. Han frågade mig hur jag mådde och jag svarade att jag mådde bra. 

”Glöm inte bort att du har cancer”, svarade han då. Den kommentaren visste var den tog. 

LÄS OCKSÅ: Birgitta, 55: Jag ville så gärna rädda honom

"Jag skrämde folk - det var hemskt att inse"

På dagarna försökte jag ta långa promenader och jag fortsatte också att gå på barnens föräldramöten, även om det var svårt. Jag glömmer heller aldrig mamman som skrek rakt ut när hon såg mig i bandage: ”Åh gud! Har du varit med om en bilolycka!” Det var hemskt att bli så utlämnad och inte kunna gömma sig för folks blickar. 

En annan mamma kom och satte sig bredvid mig och sa att min granne berättat att jag hade cancer. Det störde mig att grannkvinnan, som aldrig hälsade på mig, spred att jag var sjuk. Det kändes som min privatsak.

Samtidigt tyckte jag att det var jobbigt att min syster inte ringde mig en enda gång under min sjukdomsperiod. 

I affären reagerade personalen med att rygga tillbaka när de såg mig. Jag skrämde folk. Det var hemskt att inse. 

LÄS OCKSÅ: Cathrine, 52: "Jag har gått ner 65 kilo efter operationen"

"I ett och ett halvt år gick jag med ett stort, otäckt sår"

Inte blev det bättre när en sjuksköterska av misstag satte sårtejp på den känsliga huden på halsen. Innan hade jag haft bandage runt kompressen och när hon satte fast den med tejp skrek jag nej rakt ut. Huden var för tunn och när sjuksköterskan drog bort tejpen blev det ett stort hål rakt in i halsen. Såret klarade inte av att läka. Inte heller gick det att transplantera på den tunna huden, berättade en läkare. Han tyckte att det där såret var väl ingenting, det var cancern som var det farliga. 

I ett och ett halvt år gick jag med ett stort, otäckt sår, där man såg blodet pulsera innanför. Jag märkte hur folk stirrade äcklat och flyttade sig bort från mig. 

Till slut lyckades jag läka såret själv. Jag hade läst i tidningen att man använt glukos för att få transplantationer att läka. Det skadade inte att pröva, tänkte jag och fyllde sockerströaren. Varje morgon och kväll ströade jag socker på såret och efter två veckor hade det läkt. Folk tror mig inte när jag berättar det, men så var det. 

I dag är jag friskförklarad. Jag känner mig betydligt piggare än innan jag blev sjuk. Jag fortsätter att gå mina långa promenader och har nog aldrig haft så bra kondition som nu. Att jag väger några kilo mindre än innan sjukdomen gör säkert sitt till. 

Maria, 44

Berättat för Åsa Görnerup

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

4 nr av ToppHälsa + trådlösa hörlurar från adidas. Köp nu!