27-åriga Pauline skriver böcker om utsatta ungdomar.
1 av 2: 27-åriga Pauline skriver böcker om utsatta ungdomar. Foto: DANTE FREDRIKSEN / DANTE FREDRIKSEN
Under skoltiden fick hon själv utstå svår mobbning.
2 av 2: Under skoltiden fick hon själv utstå svår mobbning. Foto: Shutterstock

Pauline, 27: "Killarna kallade mig hora och kastade sten"

I "Läsarna berättar: Ur verkliga livet"avslöjar Pauline, 27, hur hon mobbades så svårt i skolan att hon funderade på självmord. I dag skriver hon böcker på ämnet och har hittat tillbaka till livet.

Jag har ända sedan mellanstadiet känt mig annorlunda och utanför och har haft svårt att prata med människor. Jag fick så småningom en aspergerdiagnos och började förstå mina svårigheter. I högstadiet blev jag ignorerad, ingen ville vara med mig. I korridorerna hånlog de andra eleverna mot mig, och varje dag längtade jag till att skoldagen skulle ta slut. Det kändes ofta som en tröst att även min lillasyster var lite utanför, och ett tag umgicks vi tillsammans med två grannar till oss som också var systrar. 

En dag när vi var nere vid sjön kom det fram flera killar som vi inte kände och retades med oss. Min syster och de andra sprang ifrån dem, men eftersom jag inte ville visa mig rädd så gick jag efter i normal takt.

LÄS OCKSÅ: Anders, 49: "Började förstå mig själv efter diagnosen" 

Möttes av ständiga trakasserier

Killarna förföljde mig en bra bit innan jag mötte upp min syster och de andra längre bort och det var ingen trevlig händelse. Killarna kallade mig för hora, de kastade sten på mig och frågade ”Har du ett rakblad i fickan? Annars kan du få låna en kniv av mig.” Killarna skrek ”Skär dig, skär dig!” i takt och jag ville bara dö. Jag hade under en tid börjat skära mig, för att döva ångesten. Jag fattade så klart att det gick rykten om mig i en så liten stad, att folk visste att hon som klär sig lite konstigt och inte beter sig normalt skär sig. Väldigt ofta upplever jag att händelsen med de elaka killarna har satt spår i mig, för jag kan nämligen inte passera killgäng i nedre tonåren utan att få panik och tro att de ska skrika fula ord åt mig eller skratta åt mig. 

Läsarna berättar

Varje människa bär på en historia. 

Vi vill höra din historia. Du kan berätta om vad som helst, om ett förhållande som inte riktigt blivit som du hoppats, om hur sjukdomen förändrat livet, om dina möten med det övernaturliga, om dagen du hade änglavakt, om kärlek och otrohet, kanske om den bästa dagen i ditt liv när det där speciella hände.

Och det behöver heller inte vara så där väldigt speciellt, kanske bara en liten solskenshistoria om hur ni möttes en gång eller om den där härliga semestern, eller mötet ni aldrig glömmer.

Du får naturligtvis vara helt anonym. Men vi behöver ändå ditt namn och ett telefonnummer för att kunna nå dig. Det kommer dock aldrig att visas för någon annan.

Skriv till oss på adressen:

Läsarberättelser

Söndag, Expressen

105 16 STOCKHOLM

Vill du skicka ett mejl så går det också bra. 

Du kan skriva till: lasarberattelser @expressen.se

Jag och min syster kände oss utsatta under hela skoltiden. Till exempel mötte vi en grupp med ungdomar som vi inte kände utanför affären, och en av dem skrek ”Där är de ju! Fy fan vad fula de är!” Sådana saker glömmer man inte, och med tanke på vilket dåligt skick jag var i under den tiden och hur dåligt självförtroende jag hade så blev inte saken bättre av att jag tvingades utstå sådana saker.

Det var jättejobbigt och mitt självskadebeteende ökade hela tiden

Mobbingen flyttade ut på nätet också. På bilddagboken började folk skriva elaka saker om mig. En kille skrev att han skulle slå ner mig på skolan och se till att jag skulle ta livet av mig. Att jag inte hade ett liv, att jag bara umgicks med mina marsvin. Jag kallades missfoster. Det var jättejobbigt och mitt självskadebeteende ökade hela tiden. Det var han som kom fram till mig på stan en dag och frågade ”Är det du som är mobbad i hela Nässjö?” Killen snackade skit om mig och spred rykten, förstörde de få kompisförhållandena jag hade genom att övertyga mina kompisar om hur värdelös jag var. När jag var 18 fick jag även diagnosen selektiv mutism och då förstod jag varför jag alltid hade haft så svårt för att prata, att det känts som om jag hade något i halsen.

Efter gymnasiet började jag att jobba med funktionshindrade barn på en förskola och jag trivdes jättebra. Där började jag också att prata och umgås mer med personalen, vilket kändes fantastiskt. Skrivandet har ända sedan högstadiet varit min räddning och jag skrev bland annat en bokserie som handlade om ett antal ungdomar som var utsatta på olika sätt.

LÄS OCKSÅ: Eva, 49: "Jag satt på mitt kontor och grät" 

Drömmarna blev räddningen

Jag kommer ihåg att jag skrev på min blogg på nätet att den enda anledningen till att jag inte begick självmord på direkten var för att jag ville medverka i filmer och få mina böcker utgivna. Nu har båda önskningarna gått i uppfyllelse. Jag medverkar i filmer, har varit statist många gånger i biroller och hade nyligen en huvudroll i en kortfilm. Jag spelar barnteater på skolor och jag ger ut böcker. Min självbiografi som handlar om autism, selektiv mutism och social fobi är väldigt uppskattad av andra funktionshindrade, lärare till elever med funktionshinder och föräldrar till barn med funktionshinder.

Jag får ofta mejl och meddelanden med uppskattande kommentarer och tack, och det känns bra. Det var en grej jag saknade i högstadiet, att kunna få läsa en liknande bok som den jag nu har skrivit. Jag hade mått mycket bättre om jag hade vetat att jag inte var ensam om mina svårigheter. Numera finns alla mina böcker att låna på både gymnasieskolan och högstadieskolan som jag gick på, och jag hoppas att andra elever som känner som jag gjorde kan hitta tröst i dem på något sätt.

Skriver på en ny självbiografi

Just nu ser jag fram emot att få se mig själv på bio för första gången i en statistroll, och jag skriver på en ny självbiografi samt del nummer tre i min bokserie ”Udda & utsatt”. Huvudkaraktärerna i den boken är i liknande åldrar som killarna som kastade sten på mig var, och jag gjorde det valet medvetet. Jag ville skriva om killar i den åldern i ett försök att förstå mig på dem, hur de kunde säga som de gjorde och bete sig så mot en oskyldig person.

Jag undrar ofta varför de andra eleverna var taskiga mot just mig, och det stör mig att jag inte kommer att få veta det. De flesta av dem ser jag ofta på stan och då undrar jag vad de tänker. En av dem skrev förlåt en gång.

Pauline, 27

MÅR DU DÅLIGT? HJÄLP FINNS ATT FÅ:

Ta alltid självmordstankar eller planer på allvar. Bevara lugnet, men vidta åtgärder.

 

Prata och våga lyssna. Uttryck din oro och ställ frågor. Ge konkreta exempel på varför du tror att det finns en självmordsrisk. Visa empati och döm aldrig. Men vidhåll att alla har ett eget ansvar för sina handlingar.

 

En självmordsnära person behöver träffa någon från psykiatrin på en gång. Ring 112 eller åk till en akutmottagning. Om möjligt – lämna inte personen ensam.

 

Självmord är ofta impulshandlingar. Självmordsnära människor är ofta ambivalenta in i det sista. Det går att påverka dem. Betona att det går att få hjälp och att saker och ting kommer att bli bättre.

 

Bris: 116 111, bris.se. Vuxentelefon: 077-150 50 50.

 

Jourhavande präst: Nås via 112.

 

Svenska föreningen för psykisk hälsa: sfph.se

 

Föräldratelefon: 020-85 20 00.

 

Röda Korset: redcross.se. Telefonjour: 0771-900 800.

 

Jourhavande kompis: 020-22 24 44.

 

SPES (Riksförbundet för suicidprevention och efterlevandes stöd): spes.nu. 

 

Telefonjouren: 08-34 58 73.

 

Källa: mind.se och www.spesistockholm.se 

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

4 nr av ToppHälsa + trådlösa hörlurar från adidas. Köp nu!