Annons
EXPRESSEN.SE
Hälsoliv>MÄNSKLIGT

Publicerad 14 maj 2018 06:00

"Pastorerna försökte skrämma mig med helvetet"

När Staffan växte upp var han medlem i frikyrkan. Först tyckte han om det - han fick många kompisar. Men snart förvandlades allt till en mardröm.

När Staffan växte upp var han medlem i frikyrkan. Först tyckte han om det - han fick många kompisar. Men snart förvandlades allt till en mardröm.

Foto: Shutterstock

I "Läsarna berättar: Ur verkliga livet" berättar Staffan om sin uppväxt inom frikyrkan. 

Det som först kändes som en god gemenskap blev snart en mardröm.

Jag växte upp i en mindre stad där många var medlemmar i frikyrkan. Min mamma tyckte att det var en bra miljö för mig, så från det att jag var liten fick jag vara med i de kyrkliga barnaktiviteterna. När jag var runt tio år drabbades vår familj av flera dödsfall på kort tid. Tillvaron kastades omkull för oss alla. I en liten släkt, på en liten ort är sådana dödsfall väldigt påtagliga. Under några år låg det primära fokuset att försöka överleva som familj. Jag var ganska ensam i skolan och försökte plugga mycket för att känna att jag gjorde något värdefullt. 

Jag var svältfödd på kompisar och plötsligt, genom kyrkan, hade jag flera vänner.

En tid senare flyttade vi och jag bytte skola. I den nya klassen umgicks jag med en kille som jag hade känt i barndomen, han tillhörde samma frikyrka som jag hade varit i. Min mamma uppmuntrade mig att bygga en relation med honom vilket jag gjorde. Jag var svältfödd på kompisar och plötsligt, genom kyrkan, hade jag flera vänner. Det kändes jättebra att få vara delaktig i ett sammanhang och slippa vara ensam. Det var en enorm egoboost att ha vänner som verkligen ville vara med mig, efter många år av utanförskap och ensamhet. Men glädjen varade inte länge. 

LÄS OCKSÅ: "Anders, 49: Började förstå mig själv efter diagnosen"

Pastorerna använde sig av härskartekniker

Relativt snart kom kravet att jag måste bli frälst, men jag var inte intresserad. Jag hade inget existentiellt sökande utan var med för att få känna gemenskap med andra ungdomar. De som var värst var pastorerna. De var kanske inte så hotfulla men använde sig av härskartekniker, genom sina gester och kroppsspråk. De var övertygade om att vi levde i den yttersta tiden och att livet, jorden och allting skulle vara slut när som helst. De var helt enkelt obehagliga. 

Jag skulle brinna och plågas för all evighet om jag inte gick med på att bli frälst.

De försökte skrämma mig med helvetet – att jag skulle brinna och plågas för all evighet om jag inte gick med på att bli frälst. Det var fruktansvärt. Även om jag inte var troende så var jag, liksom de andra, rädd för helvetet. Dessutom förlorade jag en del vänner på vägen, så länge jag vägrade bli frälst.

"Ett slags mentalt övergrepp"

Ett av de starkaste minnena från den här tiden var när en av pastorerna tvingade ner mig på knä och avkrävde ett frälsningslöfte. Jag gav löftet med min mun, men mitt hjärta var aldrig med på det. Det är några minuter av mitt liv som har följt mig hela livet. Jag har ju insett att det var ett slags mentalt övergrepp. Men efteråt kom vänner, som tidigare tagit avstånd från mig, tillbaka.

Pastorerna var väldigt dogmatiska och byggde på att skapa rädsla. Det fanns ett slags moralkatalog över vad man fick och inte fick göra och det som stod i Bibeln betraktades som sanningen. Det var inte okej att träffa någon av det motsatta könet. Jag har ju förstått att min sårbarhet gjorde mig till ett perfekt offer. Jag hade ju som barn som mött döden flera gånger, genom att närstående hade avlidit, och när man inom kristendomen talar om att man ska undvika döden kändes allting så fel. Hade de inte tagit emot Jesus skulle de brinna i helvetet. Hade jag alltså släktingar som brann? Jag kunde inte förstå sammanhanget. Som vuxen har jag ofta undrat varför de inte såg det ledsna barnet. Varför skulle de trycka in mig i mallen, och köra över min sorg? De såg mig aldrig som en person, eftersom alla känslor trycktes undan.

LÄS OCKSÅ: Pauline, 27: "Killarna kallade mig hora och kastade sten"

Skrev tre romaner 

När jag tog studenten och började på universitetet bröts kontakten med kyrkan naturligt. Men det enda sociala sammanhang jag kände till hade ju varit den kyrkliga världen. Jag hade ingen erfarenhet av till exempel kroglivet. Jag kom på mig själv med att reagera över att en person som var kristen drack öl, för det fick man ju inte göra enligt vad jag hade lärt mig. En mängd moraliska tankar kom upp då och då. Som att någon hade skilt sig – det var ju en av de största synderna. Jag bar med mig en bild inom mig som inte stämde med verkligheten, och det skapade många tankar och funderingar. Jag började skriva ner händelser och vad som sagts från min tid inom frikyrkan och bestämde mig för att skriva en spänningsroman som utspelar sig i frikyrkomiljö. Det blev tre böcker sammanlagt: "Lex Duplex", "Lex Domini" och "Lex Demos".

Jag anser att om man, till exempel som pastor, sitter med sanningsanspråk så har man ett enormt ansvar gentemot andra människor. Det får aldrig motivera att vara elak, sprida rykten och frysa ut människor, vilket tyvärr är ganska vanligt inom religiösa sammanhang. Det är många som liksom jag lever med trauman efter att ha farit mer eller mindre illa av påtryckningar från pastorer. En lärdom som jag fått är att alltid försöka se vad människor har med sig i sitt livsbagage och att aldrig döma någon. Man vet ju aldrig vad en annan person bär på och hur den personen mår. Jag önskar att jag hade blivit sedd som den jag var som liten; ett sorgset och mycket sårbart barn som förlorat nära anhöriga. 

Staffan, 51

Berättat för Anne Haavisto