”Första andetaget jag tog var svensk luft, men jag fick höra att jag är en invandrare”.
”Första andetaget jag tog var svensk luft, men jag fick höra att jag är en invandrare”. Foto: Macmaniman

Navid, 28: Mina lärare sa att jag aldrig kommer bli något

I ”Läsarna berättar: Ur verkliga livet” berättar Navid Fard, 28, om sin långa kamp för att bli tagen på allvar, trots att han är både född och uppvuxen i Sverige.

Anne Haavisto

Första andetaget jag tog var svensk luft, men jag fick höra att jag är en invandrare. Mina föräldrar kom från Iran 1986.

Jag växte upp i Kungsbacka och var den enda ”invandraren” i min klass, förmodligen på hela skolan. Detta medförde att jag alltid fick jobba tre gånger hårdare för att nå samma resultat som alla andra, jag jobbade i konstant uppförsbacke kändes det som. 

På den tiden kändes det orättvist, men i dag är jag glad att mina lärare sa att jag aldrig kommer att bli något, det gjorde mig starkare och gav mig den motivation jag behövde. 

Jag brydde mig inte om skolan, den var inget för mig. För mig var affärer vägen. När jag var nio år sålde jag Pokémonkort och tjänade pengar, samma med kulor på gården. Pappa hade kommit överens med mig om att jag kan få vad jag vill om jag kommer med hälften av beloppet. Vi hade det ekonomiskt tufft på den tiden och att bo i Kungsbacka där rikemansbarn var mina vänner gjorde inte saken bättre. 

Läkaren gav mig möjligheten att sjukpensionera mig för resten av livet, när jag var 19 år

Min mamma fick cancer men överlevde mot alla odds. Det var en väldigt tuff period, där jag kände att jag undanhölls mycket, bara för att jag var barn. Att mamma överlevde är jag tacksam för varenda dag. 

När jag var 19 år var jag två timmar ifrån hjärtstopp efter en fotbollsträning. Jag kände hur min puls gick upp men den gick aldrig ner igen. Jag blev mer och mer blek och mådde illa och tränarna som märkte det skickade hem mig. 

Pappa tog mig till akuten där det togs EKG. Jag minns läkarens oroliga blick, innan jag skickades till intensiven på Sahlgrenska. Då hade jag en vilopuls på 155, vilket var närmast livshotande. 

Dagen efter när det hade lugnat sig fick jag veta att jag hade problem med sköldkörteln. Jag fick reda på att jag aldrig kommer att kunna spela fotboll igen på hög nivå eller jobba heltid. Läkaren gav mig möjligheten att sjukpensionera mig för resten av livet, när jag var 19 år. Min fotbollsattityd, att aldrig ge upp, tog mig vidare och jag rev sönder papperet om eventuell sjukpension. Jag sov i mängder, min kropp var helt utbränd, jag sluddrade och hittade inte orden. Jag hade fått hjärndimma. Jag rehabiliterade mig mycket själv, ställde väckarklockan så att jag successivt gick ner i antal sömntimmar. Jag lyssnade på rapmusik på hög volym och ”rappade” med, för att träna på att artikulera. 

LÄS OCKSÅ: Maria, 46: Jag är otrogen med en 19-åring 

Tvingades operera bort sköldkörteln

Nästan ett år senare började jag jobba i säljbranschen och slog ganska kort därefter säljrekord i hemelektronikbranschen, utan att varken ha utbildning eller större erfarenhet. Jag hade fått falsk ischias, som en följd av min sköldkörtelsjukdom. Utifrån min rädsla att förlora mitt jobb tog jag aldrig några luncher eller stod still, eftersom jag då kunde få en smärtattack. Resultatet blev att jag höll i gång och sålde hela tiden. 

Jag åt medicin dagligen för att stabilisera sköldkörteln, men medicinen hjälpte inte utan min sköldkörtel opererades bort. Det var en mörk tid i mitt liv, men jag var fast besluten att bevisa att läkarna hade fel, att jag visst kunde leva normalt och leverera. Jag slog nya säljrekord, jobbade hårdare och började sedan att coacha andra. Så småningom blev jag handplockad till bilbranschen där jag fortsatte leverera bra. 

Men oavsett hur mycket jag tjänade, mådde jag inte bra. Jag var inte deprimerad, men jag kände ett tomrum inom mig och jag kände mig kvävd. Det här var inte jag, jag slängde bort min tid. Det måste finnas något annat än det här ytliga. Jag behövde ta reda på vad jag ville i livet. 

LÄS OCKSÅ: Ulrika, 55: ”Tolkade pappas självmord som att jag inte var älskad” 

Jobbade extra som taxichaufför för att betala hyran

Så jag sa upp mig, för att bygga upp något för mig själv, och för att få frihet. Det gick inte så bra i början med eget företag, jag var ung, naiv och överoptimistisk. Jag jobbade extra som taxichaufför på nätterna för att kunna betala hyran. Men jag kom ikapp mig själv, insåg att livet, hälsan och familjen är det enda riktigt viktiga i livet. Och att ge tillbaka till andra människor. 

Läsarna berättar

Varje människa bär på en historia. 

Vi vill höra din historia. Du kan berätta om vad som helst, om ett förhållande som inte riktigt blivit som du hoppats, om hur sjukdomen förändrat livet, om dina möten med det övernaturliga, om dagen du hade änglavakt, om kärlek och otrohet, kanske om den bästa dagen i ditt liv när det där speciella hände.

Och det behöver heller inte vara så där väldigt speciellt, kanske bara en liten solskenshistoria om hur ni möttes en gång eller om den där härliga semestern, eller mötet ni aldrig glömmer.

Du får naturligtvis vara helt anonym. Men vi behöver ändå ditt namn och ett telefonnummer för att kunna nå dig. Det kommer dock aldrig att visas för någon annan.

Skriv till oss på adressen:

Läsarberättelser

Söndag, Expressen

105 16 STOCKHOLM

Vill du skicka ett mejl så går det också bra. 

Du kan skriva till: lasarberattelser @expressen.se

I dag arbetar jag med sociala medier för att hjälpa andra med entreprenörskap. Jag har haft så många som har velat trycka ner mig under hela mitt liv utan att ha lyckats. Mina framgångar karriärmässigt kommer alltid att vara ett långfinger till den skara som aldrig ville se mig lyckas. Jag har gått igenom mycket, skämts när jag borde varit stolt, känt hat när jag borde varit glad. Den som inte passar in kommer att göra allt för att sticka ut. Låt aldrig någon jobba hårdare än dig, låt aldrig någon trycka ner dig och tappa aldrig själv tron och stoltheten. 

Jag är född här, oavsett vad någon säger så är jag svensk

Jag fick höra väldigt ofta att jag hade ”attityd”. Förr trodde jag att det var negativt, men i dag har jag vänt det till att folk frågar mig hur man gör för att få samma attityd som jag har. 

Jag tror att min väg har gjort mig empatisk på ett helt annat sätt än vad jag kan förklara. Jag skulle vilja säga till andra; Sätt dig ner och rannsaka dig själv, förstå att du är kapabel till allt, att du är din egen skapare. 

Jag är född här, oavsett vad någon säger så är jag svensk, oavsett vad någon tycker så kommer jag att vara stolt över mitt land, oavsett min historia så viftar vi med flaggan och bär tröjan när landslaget spelar. Oavsett vad en minoritet sagt eller gjort så kommer jag fortsätta andas den luft som jag tog in vid mitt första andetag.

Navid Fard, 28, berättat för Anne Haavisto.

Aktuellt just nu