Karins hund Buddy avlivades och hon har fortfarande svårt att gå vidare.
Karins hund Buddy avlivades och hon har fortfarande svårt att gå vidare. Foto: Shutterstock

"När jag sätter ner dig i graven - då brister det"

I "Läsarna berättar: Ur verkliga livet" beskriver Karin känslan när hon förlorade sin allra bästa vän -  hunden Buddy - efter en stroke.

”Finns det ingenting ni kan göra?” frågar jag veterinären. 

Hon tar ett djupt andetag ”Jag är ledsen, det bästa vore för Buddy att få somna in." 

Det är tio dagar före Buddys födelsedag, och jag får veta att han förmodligen har fått en stroke.

Hur förbereder sig man på döden? Finns det något enkelt sätt? Hur säger man hej och tack till någon som betyder allt? Det är inte första och inte sista gången jag kommer att säga hejdå till en vän, men detta är nog den svåraste. 

Några droppar rinner för kinderna. De följs av fler. Snart kommer ett liv att slockna. Jag börjar prata med Buddy för att distrahera mig själv, jag försöker att inte bli hysterisk. Samtidigt som veterinären ger de två sprutorna, känner jag hur han tar sitt sista andetag. 

Jag har förlorat min allra bästa vän.

LÄS OCKSÅ: "Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv"

"Gråtande vänder jag mig om och går till bilen"

Veterinären säger att vi får vara kvar så länge vi behöver. Jag svarar att vi vill åka så fort det går. Veterinären frågar om vi vill ha tillbaka kroppen. Självklart. Hon berättar att hon ska ta med sig Buddy och vi får gå till baksidan där vi kommer att få tillbaka honom in en låda. Att gå igenom en reception med levande djur bärandes på en död hund går inte. 

Vi går ut genom dörren till receptionen. Folk tittar på mig när jag utan att ha tagit nummerlapp går fram och säger att jag skulle vilja betala. Sköterskan säger att hon tycker att det är bäst att skicka papperna på posten. Gråtande vänder jag mig om och går till bilen. Vi kör till baksidan och kliver ur med tunga steg.

Det känns som en evighet innan en sköterska kommer ut med en brun papperskartong. Den är tyngre än jag har föreställt mig. Jag måste titta in i den för att vara säker på att det är Buddy som ligger i lådan. Det är det. Hans ögon är öppna. Vi åker därifrån.

Jag är otröstlig. Där och då väljer jag först att skicka ett mejl till min familj och sen göra ett kort inlägg på sociala medier om att Buddy har avlidit. Det känns som den rätta saken att göra. Mobilen ringer tre gånger. De beklagar sorgen, och säger att han fick ett fruktansvärt bra liv hos mig.

Jag plockar upp dig. Vill inte begrava dig

Jag bär ut kartongen med Buddy till förrådet, och släpper ut den andra hunden som har varit ensam väldigt länge. Andra djur behöver min uppmärksamhet. Det hjälper att ha annat att tänka på. Jag släpper ut hästarna, gör ett slarvigt jobb med mockningen men det får duga för i dag. 

Mina vänner ska komma senare hjälpa mig att begrava. Buddy har bestämt en plats vid päronträdet, där han brukade sitta. Jag tar fram tre spadar och börjar gräva. Det går så där. 

Klockan fem kommer två vänner och tar över. Det går betydligt bättre. Jag går med tunga steg till förrådet och hämtar lådan. Med lika tunga steg går jag tillbaka till trädet, lägger ner lådan på marken och öppnar locket. Där ligger du.

Dela med dig av din historia

Varje människa bär på en historia. Det är ett känt uttryck och det tänker vi ta fasta på i Söndags­magasinet.

Vi vill höra din historia. Du kan berätta om vad som helst, om ett förhållande som inte riktigt blivit som du hoppats, om hur sjukdomen förändrat livet, om dina möten med det övernaturliga, om dagen du hade änglavakt, om kärlek och otrohet, kanske om den bästa dagen i ditt liv när det där speciella hände.

Och det behöver heller inte vara så där väldigt speciellt, kanske bara en liten solskenshistoria om hur ni möttes en gång eller om den där härliga semestern, eller mötet ni aldrig glömmer.

Du får naturligtvis vara helt anonym. Men vi behöver ändå ditt namn och ett telefonnummer för att kunna nå dig. Det kommer dock aldrig att visas för någon annan.

 

Skriv till oss på adressen:

Läsarberättelser

Söndag, Expressen

105 16 STOCKHOLM

 

Vill du skicka ett mejl så går det också bra. Du kan skriva till: lasarberattelser@expressen.se

Jag plockar upp dig. Vill inte begrava dig. Vill hålla i dig för alltid, att det ska vara som det har varit de senaste nästan nio åren. Jag är på väg att få ett sammanbrott men på något sätt lyckas jag hålla ihop. Kroppen börjar skaka och jag ger dig en kram och en puss. Lägger dig i filtarna som du alltid låg på. Långsamt sätter jag ner dig i graven. Då brister det för mig. Det går inte att hejda tårarna.

Tar en spade och börjar fylla graven med jord. Efter tre, fyra spadtag, sätter jag mig på knä och använder händerna. Ber mina vänner om hjälp med att fylla på med jord. Det är tyst, väldigt fridfullt. Bara gråten hörs. Vi tänder ett gravljus, som kommer att brinna i tre dagar.

LÄS OCKSÅ: "Personalen ryggade tillbaka när de såg mig"

"Tack vare dig är jag en bättre människa"

En vecka senare säger jag till folk att jag mår bättre, men det är inte hela sanningen. Jag gråter mindre, men sväljer och pressar ner mycket av alla de känslor som egentligen vill komma upp. 

Hur går man vidare? När är det dags att byta ut dator- och mobilskärmbild till något annat? 

Buddy, du levde ditt liv till max och spred sin glädje i både mitt och andras liv. När du flög till himlen blev det kallt. Skillnaden du gjorde i mitt liv går inte att beskriva i ord, men den känns långt inne i hjärtat. Ingen kan någonsin ta din plats. Det finns inte tillräckligt med ord och tid för att tacka dig för allt du gjort och fortfarande betyder för mig. I nästan nio år var du mitt allt. Min styrka, min glädje, min hjälte, min allra bästa kompis. Tack vare dig är jag en bättre människa. Jag önskar att du hade kunnat stanna hos mig lite längre.

Det är den enda som är säkert om livet: Man föds, man lever och man dör. De här raderna är till dig, älskade Buddy:

Du var så okomplicerad, du hade inga krav.

Varje stund, varje dag vad det så mycket som du gav. Du hade så mycket energi, du skuttade och sprang.

Men att bara leva i stunden det var din talang.

Du ville alltid att alla skulle hade det så bra, och jag hoppas att i himlen är allting som det ska.

Karin

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

4 nr av ToppHälsa + trådlösa hörlurar från adidas. Köp nu!