Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter.
Annons
EXPRESSEN.SE
Hälsoliv>MÄNSKLIGT

Publicerad 20 nov 2016 06:00

"Mina tonår präglades av osäkerhet och oro"

Henrietta Lysén, 25: "När jag var runt 11 fick jag gå i en tjejgrupp, med andra som hade missbrukande föräldrar. Nu förstod att jag inte var ensam om att ha en förälder som drack och var våldsam".

Henrietta Lysén, 25: "När jag var runt 11 fick jag gå i en tjejgrupp, med andra som hade missbrukande föräldrar. Nu förstod att jag inte var ensam om att ha en förälder som drack och var våldsam".

Foto: ANN-SOFIE FRYXELL

Jag växte upp med mina föräldrar, en storebror och en tvillingbror. Vi bodde på landet i ett idylliskt rött hus med vita knutar. Min pappa jobbade borta under veckorna och när han kom hem drack han. Det klassiska fredagsmyset uteblev varenda vecka, och jag lärde mig tidigt att pappa blev konstig av de där ölburkarna. 

Vi såg på tv och det blev bråk i köket mellan mina föräldrar. Rösterna höjdes och jag gick emellan, ville skydda min mamma som ofta blev slagen. Pappa slog aldrig mig, men min bror fick ofta skäll och blev dragen i håret. Jag mådde jättedåligt, låg i sängen med kudden över huvudet och önskade att jag skulle försvinna, eller att jag skulle vakna upp i en annan familj. Ibland tänkte jag på att rymma, men jag var alldeles för rädd. 

Vi trodde länge att vi var ensamma om det här, men vi pratade aldrig om det. Ingen sa att min pappa hade alkoholproblem. Jag gick in i en roll och var ofta tyst och snäll. Jag var ju egentligen pappas flicka och att han valde alkoholen före mig gjorde ont.

LÄS MER: Tina, 60, var stressad – föll ihop på golvet 

På lågstadiet var jag blyg, ofta nervös. Jag var rädd att någon skulle komma och ta oss. I skolan hade jag svårt att koncentrera mig, för jag tänkte hela tiden på hur mamma och pappa mådde, hur det skulle vara när jag kom hem. Jag fick kämpa mycket och fick även stödinsatser i matte, men ingen frågade varför jag inte kunde eller hur jag mådde.  Jag skolkade inte, för jag tyckte det var kul att vara där. Och jag dansade flera gånger i veckan och tävlade på helgerna, för att komma hemifrån och satsa på mig själv.

"Det var första gången jag berättade om vårt liv"

När jag var åtta år skilde sig mina föräldrar. Mamma flyttade ut ur huset och pappa bodde kvar. Vi bodde växelvis hos dem. När jag var runt 11 fick jag gå i en tjejgrupp, med andra som hade missbrukande föräldrar. Nu förstod att jag inte var ensam om att ha en förälder som drack och var våldsam. Jag fick mycket hjälp där och det var första gången jag berättade om vårt liv. De vuxna som var där såg mig och de dömde inte mig. 

Stödgruppen blev min räddning. Pappa drack även när vi var hos honom, senare valde jag att inte bo hos honom då han ljög om sitt drickande. 

LÄS MER: Magnus, 38: ”Är rädd för att dö varje dag" 

Jag levde i två skilda världar. Hos mamma var det lugnt och tryggt och hos pappa var jag rädd. Jag kände även skuld, för jag ville hjälpa pappa. 

Jag minns en speciell händelse som har satt djupa spår hos mig. En kväll när jag var hos pappa hade jag min bästa vän med mig hem. Vi skulle ha fredagsmys med godis. Pappa kom inte hem på hela kvällen och jag blev mer och mer orolig. När jag vaknade nästa morgon hade han fortfarande inte kommit hem. Jag kände på mig att någonting var fel. Jag ut i hallen och kollade av omgivningen. Jag hade blivit en expert på att läsa av hur det såg ut i rummen. Jag såg min pappas kläder och hans skor. Sen såg jag blod på väggen, ett handavtryck. Jag fick panik, men mest för att jag inte ville att min kompis skulle se. Så jag drog in henne i köket så hon inte skulle märka något. Pappa hade klarat sig, men efter den händelsen tog jag aldrig hem kompisar igen. 

"Jag har gått i terapi under flera år och lärt mig om medberoende"

Hela min tonår präglades av osäkerhet och oro, men dansen räddade mig på många sätt och höll mig borta från alkohol och dåligt sällskap..

Jag flyttade ifrån min staden där jag växte upp när jag var klar med skolan. Jag har gått i terapi under flera år och lärt mig om medberoende och lärt mig att se till mina egna behov. För jag har alltid varit en som velat vara andra till lags, och vara snäll. Terapin är det jobbigaste och bästa jag gjort någonsin, jag gick både i individuell terapi och i grupp.  

I gymnasiet drev jag ”Ung företagsamhet” och startade det företag som är grunden till vad jag gör idag. Sedan två år tillbaka hjälper jag andra som växt upp som medberoende och en kompis och jag skrev en bok tillsammans som heter ”SOS- självförtroende och självkänsla”.  

LÄS MER: ”Trodde jag kunde fixa allt – sen kom gråten" 

När jag var ung trodde jag att jag det var mitt fel att pappa drack. Jag trodde att jag var problemet och att ansvaret låg hos mig. Det är en mycket vanlig känsla hos medberoende barn. I dag har jag inte så mycket kontakt med min pappa. Han lever fortfarande i förnekelse tyvärr.  

Jag har insett att jag äger min berättelse, mitt liv. Det var min barndom men jag kan välja min egen framtid. Att det går att ta sig vidare och må bra igen.  Jag är en självsäker och driftig person som går min egen väg och bestämmer över mitt liv. 

/Henrietta Lysén, 25, berättat för Anne Haavisto