Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter.
Annons
EXPRESSEN.SE
Hälsoliv>MÄNSKLIGT

Publicerad 4 jun 2017 06:00

"Min dröm gick i kras - sen förlorade jag allt"

Tomas, 27, hade planerat länge för att starta ett nytt liv i Portugal tillsammans med sin flickvän. När han kom ner tog livet en helt ny vändning.

Tomas, 27, hade planerat länge för att starta ett nytt liv i Portugal tillsammans med sin flickvän. När han kom ner tog livet en helt ny vändning.

1/2

Foto: Privat

"Jag och min flickvän hade avslutat våra liv här i Sverige för att leva i Portugal, en livsdröm för oss båda. Hon åkte ner tre veckor före mig och när jag kom ner fick jag reda på att hon hade träffat någon annan".

"Jag och min flickvän hade avslutat våra liv här i Sverige för att leva i Portugal, en livsdröm för oss båda. Hon åkte ner tre veckor före mig och när jag kom ner fick jag reda på att hon hade träffat någon annan".

2/2

Foto: FOTOLIA

I ”Läsarna berättar: Ur verkliga livet” berättar Tomas, 27, om när livsdrömmen gick i kras och han förlorade allt. 

Här är Tomas berättelse.

Jag och min flickvän hade avslutat våra liv här i Sverige för att leva i Portugal, en livsdröm för oss båda. Hon åkte ner tre veckor före mig och när jag kom ner fick jag reda på att hon hade träffat någon annan. Jag blev helt knäckt eftersom det var något som jag arbetat i flera år för att nå. Att få leva i ett varmt land med min prinsessa, jobba från datorn och göra det jag älskar mest, att surfa. 

Allt rasade och jag förlorade både henne och min livsdröm, mitt liv gick i kras. Jag åkte ned till Portugal och insåg att jag blivit utbytt. Inom fyra dagar åkte jag tillbaka till Sverige och var hemlös eftersom vi hade bott senaste året i hennes lägenhet. Den kommande tiden bodde jag på soffan hos olika vänner. Jag var fruktansvärt ledsen och försökte pussla ihop ett liv så gott det gick. Sedan flyttade jag in hos en kompis, en månad skulle det bli med det blev ett år. Det gick bra men en dag sa han att han ville bo själv, vilket jag respekterade fullt ut. Jag fick ett nytt jobb vid den här tiden, inom mark och anläggning. Lönen var rätt dålig och jag undrade hur jag skulle kunna hitta en lägenhet. Då bodde jag i Stockholm och att hitta boende där är ju så gott som omöjligt, om man inte har pengar. Jag hade inte råd att hyra något i andra hand, och jag frågade alla på jobbet om de visste om någon liten lägenhet, eller ett rum. En kille föreslog att jag skulle flytta in i deras byggbarack. Först trodde jag att han skämtade men han menade allvar. Så en dag åkte jag ut dig för att titta, jag försökte att inte vara dömande i förväg.  När jag kom dit höll jag på att smälla av. Rummet jag erbjöds var dammigt och smutsigt, med fuktskadat tak och flugor i lamporna. Jag tänkte att det var så långt bort från min verklighet. Men jag hade inte så många valmöjligheter så jag valde att flytta in. Rummet jag skulle bo i var en soptipp. Det var snus överallt, tomma ölburkar, dammråttor stora som bävrar. Jag städade och skrubbade allt med klorin, så det blev okej ändå. Jag la en madrass på några lastpallar och armeringsjärn fick bli klädhängare. Jag hittade även en marmorskiva som blev ett nattduksbord. Jobbet var ansträngande och jag var för trött för att ens tänka eftersom jag även ”lyfte skrot”. Jag hann inte reflektera över något egentligen.

LÄS OCKSÅ: Johanna: "Våra blickar fastnade i varandra" 

"Då bestämde jag mig för att sova i bilen"

Efter två nätter i baracken blev jag sjuk. Jag fick ont i halsen, huvudvärk och näsan var igentäppt. Jag var helt utmattad, att röra sig var jobbigt. Det kändes som jag hade hög feber hela tiden. En morgon när jag vaknade kröp en kackerlacka över min arm. Då åkte jag till min syster och sov där några dagar, och mådde genast bättre. Jag upptäckte att det var mögel i hela baracken, jag bodde inuti en hel mögelklump. Då bestämde jag mig för att sova i bilen, som jag hade utanför baracken. Och jag började fundera över mitt liv. 

Hur var det möjligt att jag hade hamnat så här långt ner? Det kändes så orättvist. Jag jämförde mig med mina vänner som levde normala liv och kände att det var ännu mer orättvist. Vissa nätter låg jag och grät i bilen, oförmögen att fundera ut någon lösning. Ovissheten var allra värst. Det kändes som att jag satt fast i en mental loop av hopplöshet. Hur hade det kunna gå så här fel? När det var som värst hade jag självmordstankar. Det gjorde så ont inuti. Jag fastnade i väldigt destruktiva tankar. 

Efter att ha bott i min bil i tre månader fick jag en morgon nog. Jag duschade och tog på mig min kostym. Och jag gjorde mig redo för att ta mitt liv. Skulle jag dö ville jag göra det snyggt. Ingen skulle få se mig så rädd och ledsen. Jag höll tillbaka tårarna och satte mig i bilen. Det kändes som mitt huvud skulle explodera, tankarna snurrade vilt inom mig.   

LÄS OCKSÅ: Liselott, 32: "Jag ville inte veta av mitt barn" 

"Jag är så tacksam för att jag tog mitt förnuft till fånga"

När jag var på motorvägen och funderade på att köra in i räcket kom vändningen. Plötsligt ville jag inte alls dö, även om det gjorde vansinnigt ont i mig. Jag tänkte att jag skulle ta det lugnt, att smärtan skulle gå över, för det hade den gjort förut, och att det skulle lösa sig. Jag saktade ner och bestämde mig för att åka tillbaka. 

Tre veckor senare köpte jag en lägenhet i Köping, där min familj bodde, det var ju inte självklart att jag skulle bo där, men vad hade jag för val? Jag fick även ett jobb inom industrin. Allting gick väldigt fort och jag är så tacksam för att jag tog mitt förnuft till fånga där på motorvägen.

Jag har skrivit en självbiografisk bok som heter ”En man, flera liv”. Jag har dåliga dagar så klart, men jag har en mer accepterande inställning till att må dåligt ibland. Jag vet att det är för stunden och att det onda klingar av. Och jag är så glad över vardagliga ting som att duscha, eller sova i en säng. Och att inte behöva öppna en bagagelucka för att gå och lägga mig.

Tomas Öberg, 27

Tomas bloggar här.