Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter.
Annons
EXPRESSEN.SE
Hälsoliv>MÄNSKLIGT

Publicerad 4 aug 2019 16:00

Mikaela Bley: "Jag sover med ett baseballträ vid sängen"

”Jag går inte runt och ser på mig själv som en framgångssaga, även om jag kan se att det gått bra.”

”Jag går inte runt och ser på mig själv som en framgångssaga, även om jag kan se att det gått bra.”

Foto: CORNELIA NORDSTRÖM

Författaren Mikaela Bley har berörts av brott sedan hon var liten, och nu skriver om dem själv i sina succéböcker. Men Mikaela är ändå rädd.

– Min fantasi tar mig med på otäcka resor och jag tror lite på det övernaturliga. 

Starten för deckarsuccén om den egensinniga TV4-journalisten Ellen Tamm var en skrivkurs. Författaren Mikaela Bley var inköpare på TV4, där hon köpte in tv-serien ”Kvinnor som mördar”. Hemma tittade hon på serien om vanliga människor som begått grova brott under speciella omständigheter. Inspirerad av tv-programmen började Mikaela skriva på en deckare. Under en skrivkurs tog hon med sig manuset till sin första bok ”Lycke”.

– Jag fick en sådan bekräftelse på historien att jag kände att det här kunde nog gå. Rädslan för att sitta där vid 70 utan att ha provat var större än att hoppa av jobbet. Jag var så bestämd. 

Att fortsätta jobba på TV4 var inget alternativ. I stället satte Mikaela press på sig själv och skrev klart debutboken under en mammaledighet.

Vad sa din man Dag?

– Han är min största supporter. Alla mina böcker är dedikerade Dag, utom en som är dedikerad min farmor Ingrid som gett mig kulturintresset. Utan Dag hade det inte blivit något. Han tycker allt jag skriver är fantastiskt. Det är härligt då jag är så självkritisk.

Dag är egenföretagare inom digital marknadsföring. När Mikaela blev refuserad första gången stöttade han henne.

– Han sa att inget är kört bara för att man fått ett nej. 

Det var det inte heller. I dag har hon kontrakt med Wahlström & Widstrand. År 2015 debuterade hon med ”Lycke”, 2016 kom den fristående fortsättningen ”Liv” och förra året ”Louise”. I dag finns deckarna i tolv länder och Hollywood har köpt filmrättigheterna.

– Det är otroligt. Samtidigt förflyttar jag mina mål. Jag går inte runt och ser på mig själv som en framgångssaga, även om jag kan se att det gått bra. 

Ögonblicksförälskelse

Mikaela och Dag har varit tillsammans i 15 år. Att träffa honom är det bästa hon gjort, säger hon.

– Det är så mycket fint som kommit ut av det och med honom vaknar jag glad. 

Paret möttes på en fest ute i Sandhamn.

– Det var faktiskt en ögonblicksförälskelse, fast han inte var min typ och jag inte var hans. Trodde jag. Dag var så härligt på och okomplicerad. Sådant jag varit rädd för. Förut hade jag gått på svåra killar, men han var inte alls svår. Ändå var Dag mycket mer spännande än någon jag träffat innan. 

Nu har de tre barn ihop. I augusti släpps ”Flickorna utan namn”. Deckaren har Mikaela skrivit samtidigt som hon varit mammaledig med ettåringen Harper – döpt efter författaren Harper Lee. 

– Det är en nattbok. Under natten finns inget som stör, säger Mikaela som återhämtat sig med mikropauser. 

Mikaela Bley har höga krav på sig själv. Det är både ett problem och en morot för henne. ”Jag är väldigt hård mot mig själv. Det ligger i min natur, tror jag. Jag är född sådan.”

Foto: CORNELIA NORDSTRÖM

Höga krav

Men den största utmaningen har inte varit sömnbrist. Det är de höga kraven hon ställer på sig själv. Varifrån de kommer vet hon inte.

En konstnär gav henne en lista över de olika stadierna kreativa människor går igenom. En mall som passar väl in på henne.

– I början tycker jag att jag och min idé är sjukt bra för att sedan tycka att jag är skitdålig och känna självförakt. Det är en berg- och dalbana. 

De dagar självförtroendet sviktar försöker Mikaela hitta tillbaka till skrivglädjen.  

– När jag är min lust trogen får jag energi. Det gäller att orka tro på sig själv, sin historia och släppa tanken på folks förväntningar. Att släppa en bok är läskigt och väldigt privat, även om det är fiction. 

Mikaela fascineras av hur medierna beskriver kvinnor, både som offer och förövare. Hur hårt vi dömer dem som går över gränsen. Även om hon inte jobbat som nyhetsreporter på TV4 har hon sett hur det går till.

Din huvudperson Ellen Tamm bär på en frusen sorg. Hur rädd är du själv? 

– Jag är jätterädd, mörkrädd och samtidigt modig. Min fantasi tar mig med på otäcka resor och jag tror lite på det övernaturliga. 

Helst sover hon inte ensam i lägenheten. Vid ett tillfälle när maken var borta var Mikaela helt slut. Barnen hade äntligen somnat, hon hade satt på musik och tänt alla lampor. I sängen kände Mikaela att hon måste få sova, så hon gick upp igen, släckte och öppnade balkongdörren.

– ”Inbrottstjuvar och annat, ta vad ni vill!” Jag orkade inte bry mig. Jag somnade och inget hände. Efter att jag utsatte mig för faran är det bättre, även om jag sover med ett baseballträ vid sängen. 

Lugn uppväxt

Redan som liten berördes Mikaela starkt av brott.

– I ”Mindhunter” frågar en av killarna: ”What´s your first criminal crush?” För mig var det Helén-mordet 1989, där tioåriga Helén Olsson rövades bort. Vi var båda mörkhåriga och lika gamla. Det var för grymt.

Mikaelas föräldrar ville skydda dottern från vuxenvärlden och hon fick inte ens titta på tv-serien ”Goda grannar”. I villaområdet i Nyköping, där hon växte upp, var det tryggt och knappt några inbrott. 

Mikaela tycker det är intressant med slutna miljöer. Den nya deckaren utspelar sig på en internatskola, där 17-åriga Linn går. Hon har koncentrationssvårigheter och familjeproblem. När en kvinna hittas död och en flicka försvinner förstår Linn att även hon är i fara. Kriminalreportern Ellen Tamm rapporterar om händelserna. 

– ”Flickorna utan namn” är en thriller om utsatthet, om hur det är att känna sig annorlunda och hur långt vi är beredda att gå för att passa in. 

Hur var dina egna tonår?

– Jag var skitjobbig och utagerande, men också pålitlig. Mina föräldrar litade på mig. Jag var ingen ja-sägare och passade lika illa i skolan som jag passar på kontor i dag. Där jag växte upp skulle man inte vara annorlunda. Det var synd. Jag hade egenskaper man kunde bygga på i stället för att tvinga mig till att inte tänka för mycket. 

Mikaelas högsta önskan var att bli stjärnadvokat i USA.

– De tog in mina föräldrar för att jag hade för stora drömmar. Jag skulle bara bli besviken, så de ville dämpa ned mig lite. 

Det gjorde inte föräldrarna. 

– Jag trodde aldrig jag skulle klara att läsa till advokat. Men att skriva en bok är nog ännu svårare, så jag hade kanske klarat det.