Malin berättar om när en väninnan blev svårt sjuk.
1 av 2: Malin berättar om när en väninnan blev svårt sjuk. Foto: Shutterstock
Själv har hon aldrig varit så rädd i hela sitt liv.
2 av 2: Själv har hon aldrig varit så rädd i hela sitt liv. Foto: Shutterstock

"Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv"

I "Läsarna berättar: Ur verkliga livet" berättar Malin, 39, om när väninnan Caroline blev svårt sjuk och livet hängde på en skör tråd.

Jag och min väninna Caroline har känt varandra sedan småbarnsåldern. Vi har i perioder bott nära varandra, men även när vi fysiskt varit längre ifrån varandra så har vi alltid hållit kontakten. Ibland pratar vi dagligen och ibland sporadiskt, så som det kan vara med en bästa vän. Det känns alltid som att man kan börja prata där man slutade sist, även om det har gått flera månader. 

Som personer är vi väldigt olika; jag är spontan och utåtriktad medan Caroline är mer sluten och fundersam, men vi har samma humor, som är lite konstig. Vi kompletterar varandra helt enkelt och det är kanske därför som vi trivs så bra tillsammans. Varje gång det har händer något i våra liv pratar vi väldigt mycket med varandra. Det har stärkt både oss själva som personer och vänskapsrelationen.

LÄS OCKSÅ: "Personalen ryggade tillbaka när de såg mig" 

Bästa vännen blev svårt sjuk

Självklart har det funnit sprickor i vänskapen. Som när en kille jag varit tillsammans med blev ihop med Caroline. Jag blev skitförbannad och sa vad jag tyckte. Det var ingen svartsjuka, bara väldigt dumt. Då pratade vi inte med varandra på ett halvår ungefär. Sen träffades vi på krogen och sjöng ”The boy is mine” tillsammans och så var det vi igen. Några år senare hände något som kom att stärka vår vänskap ytterligare. Caroline blev magsjuk och fick hög feber. Sedan fick hon ett tryck över bröstet och smärtor som strålade bak mot skulderbladen. Hon gick till läkaren men skickades hem med värktabletter. De följande dagarna blev hon allt sämre, med extrema febertoppar och magkramper. 

Jag fick ett sms från henne där det stod ”jag är fortfarande inte bättre, jag tror jag dör här”. Jag åkte hem till Caroline och då var hon blå om läpparna. Jag blev riktigt rädd och ringde sjukvårdsupplysningen som sa åt oss att åka in direkt till sjukhuset. Jag fick nästan bära henne för hon var så öm i kroppen. Carolines pappa åkte med i ambulansen och jag körde min bil. 

Jag själv har aldrig varit så rädd i hela mitt liv

På sjukhuset gav de Caroline varmt dropp. Efter en stund började hon bli svagt gul i ansiktet och fick utslag på halsen och bröstet.  När hon fick svårt att andas blev det fart på personalen. Caroline hade nu ett blodtryck på 50/60. Caroline berättade att hon kände sig helt lugn, att hon tänkte att hon skulle bli frisk nu. Jag själv har aldrig varit så rädd i hela mitt liv. När de kopplade i ultraljudsapparaten och jag fick se Carolines hjärta på monitorn blev jag ännu mer rädd. Jag insåg att det var något fel på hennes hjärta. Det var över tio personer runt oss, och de kopplade in mängder av utrustning och sedan tog de Caroline till intensivvårdsavdelningen. Jag berättade för personalen att Caroline nyligen varit i Marocko och Malaysia, kanske hade hon fått någon smitta. Och jag sa att om de ville ha blod, en lever eller en njure så är det bara att ta från mig.

LÄS OCKSÅ: "Vår vänskap visade sig vara ett luftslott" 

"Kändes som att jag höll på att förlora en del av mig själv"

En sköterska kom ut och förklarade att Carolines blod inte var rent och att hjärtat inte pumpade som det skulle. Jag fick gå in hos henne klädd i förkläde och plasthandskar. Det var så hemskt att klappa Caroline med handskarna minns jag. Hon hade ett hål i halsen med en slang i. Det var slangar överallt och halva NASA ovanför huvudet såg det ut som. Efter bara någon timme fick jag veta att Caroline hade blivit mycket sämre och skulle flyttas till Thoraxkliniken i Uppsala. 

Carolines pappa sa att jag skulle åka med i ambulansen men jag behövde vara ensam, skrika, gråta och ventilera. Det kändes som att jag höll på att förlora en del av mig själv. Utanför kliniken stod vitklädda människor och väntade på oss, det var som i en film. Caroline fick åka in på operation. En pump som skulle avlasta hjärtat opererades in. Läkaren sa att "det är ett litet lotteri att det här ska fungera". Operationen gick bra, men de två första dagarna var kritiska och läkarna visste inte om Caroline skulle överleva. 

Viruset orsakade hjärtsvikt

Läkarna trodde att hon skulle vara kvar på sjukhuset i fyra månader. Inte en chans sa Caroline, för hon skulle vara hemma till första advent. Tre dagar efter operationen började hjärtat slå bra igen och värdena blev bättre. Caroline fick nu veta att ett virus hade tagit sin in i henne och satt sig på hjärtat. 

Viruset orsakade hjärtsvikt och sedan även lever- och njursvikt.  Levervärdena var 100 gånger högre än normalt, hon hade vatten i lungorna och hjärtat var förstorat och pumpade slött och medtaget. 

Caroline återhämtade sig förvånansvärt fort och efter några månader var hon återställd.

I dagsläget är vi en bit ifrån varandra, av olika anledningar. Vi hörs av ibland. Hon är fortfarande en stor del av mitt liv och har en enorm plats i mitt hjärta. Och den här upplevelsen gör att oavsett vår situation har vi ett otroligt starkt band till varandra. Behöver hon mig är jag där på en hundradels sekund. 

Malin, 39

Berättat för Anne Haavisto

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

4 nr av ToppHälsa + trådlösa hörlurar från adidas. Köp nu!