Malena Ernman om svåra familjekrisen: "Vi mådde piss"

I höst är Malena Ernman aktuell med en roll i musikalen "Så som i himmelen", baserad på Kay Pollaks populära film, på Oscarsteatern i Stockholm. Tillsammans med sin make Svante Thunberg släpper hon dessutom boken "Scener ur hjärtat", om klimatkrisen, psykiskt ohälsa och medmänsklighet. I boken, som enligt Malena är en sorts självbiografi men ändå inte, berättar hon om sin familjs tuffa kamp de senaste åren: 

"Jag borde inte ha skrivit en bok om hur min familj har mått i långa perioder under de senaste åren. Men jag måste. För vi mådde piss. Jag mådde piss. Svante mådde piss. Barnen mådde piss. Planeten mådde piss. Till och med hunden mådde piss. Och vi var tvungna att skriva om det. Tillsammans. För när vi till slut insåg varför vi mådde som vi gjorde, det var då vi började må bättre. Vi var tvungna att skriva om det här, för vi hör till dem som fick hjälp." 

Söndag träffar Malena ett par veckor innan boken släpps. Flera förlag har varit intresserade av att ge ut hennes historia och hon är glad att det till slut blev förlaget Polaris som fick kontraktet. Att skriva så pass naket och självutlämnande har inte varit lätt. 

– Vi pratar om vår familjs kris utifrån ett större sammanhang. Vi försöker hitta ett band mellan människor som ramlar av karusellen i en värld där vinster och att tjäna så mycket pengar som möjligt är det viktigaste. Människor går sönder, och det gjorde vi i vår familj. Vi kanske har hittat sambandet. Jag hoppas det. Det är en sann bok som säger att vi måste börja prata om hur vi mår. För om vi inte gör det kommer vi aldrig att må bättre, säger hon och fortsätter: 

– Det viktigaste ordet vi har är hållbarhet. Det håller på att gå käpprätt åt helvete. Psykisk ohälsa och miljö. Allting har ett samband. Hållbarhet för oss människor och hållbarhet för planeten är det viktigaste. Den enda svartvita frågan. Det finns ingen annan utväg än att inse att den här krisen faktiskt är en kris. Och vi pratar om det i boken på ett självutlämnande sätt. 

LÄS OCKSÅ: Sven Melander: "Jag är tillfälligt friskförklarad" 

Döttrarna Greta och Beata fick diagnoserna Aspergers syndrom och adhd

2015 valde Malena att berätta om att hennes äldsta dotter Greta, då tolv år, hade fått diagnosen Aspergers syndrom. Greta slutade äta och gick på några månader ner tio kilo i vikt, vilket är en kraftig viktnedgång på en liten flicka. Malena förstod direkt att det inte handlade om anorexi och kämpade för att få sin dotter utredd. I dag går Greta i resursskola och familjen har anpassat sin tillvaro för att få vardagen att fungera. 

– Till exempel har Greta sitt eget sätt att äta på och hon äter samma sak varje dag, säger Malena. 

För två år sedan diagnostiserades Malenas yngsta dotter Beata med adhd. När Beata fick sin diagnos var det som om alla pusselbitar föll på plats och Malena, som själv fick sin adhd-diagnos som vuxen, är bekymrad. 

– Flickor som har adhd blir ofta åsidosatta för att de inte visar samma symtom som pojkar. Flickor är ofta lugna och blyga ute och så kommer de hem och får en meltdown som kan pågå i flera timmar. Det märks inte i skolan och det är oftast skolan som överlämnar till BUP. Det är väldigt svårt att få en diagnos i dag, särskilt för flickor. Föräldrarna, oftast mammorna, blir utbrända och går in i väggen. Tvingas sjukskriva sig. Samhället rasar för att mammorna inte orkar längre. För att de måste kämpa för att deras barn i bästa fall ska få en stämpel i pannan som i mångas ögon - helt felaktigt - fortfarande anses vara ett handikapp. Vi hade lite tur eftersom en av Beatas lärare såg hennes tendenser. 

LÄS OCKSÅ: Lotta Engberg om livsglädjen efter skilsmässan 

Kritisk till skolan och samhället

För bara några veckor sedan fick familjen också reda på att Beata har misofoni. Misofoni är ett neurologiskt syndrom som innebär intensiva besvär vid vissa specifika ljud. Vardagliga ljud som till exempel smaskningar och viskningar. 

– Det finns forskning på att vissa ljud framkallar en reaktion man inte kan stoppa. Hjärnan reagerar på ett sätt som man inte kan rå för. Man blir arg, måste skrika och mår illa. Hon tål till exempel inte viskningar. Tänk då att sitta i ett klassrum från åtta på morgonen till fyra på eftermiddagen när du har sovit tre timmar på natten, som hon gör för hon har svårt att somna. Tar du adhd-medicin får du svårt att somna. Beata har svårt att fungera när hon hör viskningar. 

Malena är tacksam för att Beata har hamnat i en skola där hon får ordentligt med stöd, samtidigt som hon kritiserar skolan och samhället i stort. 

– Den psykiska ohälsan hos barn i åldern 10-17 år har ökat med över 100 procent på tio år. Och man talar om tiotusentals barn som inte längre klarar av att gå till skolan. Skolorna är fel utformade som det är nu. Man ska kunna lite om väldigt mycket. Det gör att de som är geniala på en sak inte har en chans. Det gör att de som inte kan ta för sig, som inte är verbala, faller bort. Oftast de som är högkänsliga. Jag hör själv till de som har fallit av, som fått utmattningssyndrom, krisat med familjen, som i perioder inte klarat av att gå till skolan. Som inte orkar längre. 

LÄS OCKSÅ: Alexander Nilson, 47: "Jag drack två liter Jägermeister om dagen" 

Malena kollapsade på grund av pressen

I boken berättar Malena om hur hon kollapsade till följd av den dagliga press hon utsattes för. Hon skriver om den period under sina studier då hon sögs in i bulimins värld och om hur kärleken till musiken blev räddningen: 

"Allt jag behövde göra var att äta en massa mat och köra fingrarna i halsen. Sedan mådde jag toppen igen. Det var bara att kräkas så försvann den där klumpen i magen, och ibland var den borta flera dagar i sträck. Bulimi är en livsfarlig sjukdom så det var kanske inte precis någon hållbar lösning, men det var det enda som fick mig lugn. Problemet för mig var att man inte kan sjunga när man har kräkts. Och det problemet var ett väldigt bra problem, för jag kan inte leva utan att sjunga och plötsligt var jag tvungen att välja. Jag valde sången. Och sången räddade mitt liv." 

I dag är Malena på väg tillbaka efter utmattningen. Samtidigt som hon måste finns som stöd för sina döttrar varje dag, ringa samtal, släcka bränder, försöker hon ta hand om sig själv. 

– Jag har varit i en utmattning i några år och håller på att ta mig upp. Men det tar lång tid. Jag mår mycket bättre nu men det är inte så att nu är man frisk. Det läskiga är att det faktiskt är någonting som händer i hjärnan. Man blir sjuk i hjärnan. Kroppen klarar det inte. Man är långsammare. Jag försöker hitta små oaser då jag får vara ensam. Det är när jag sjunger, faktiskt. När jag står på scen. Det låter jättekonstigt för det är mitt jobb. Men det är också min frihet, lycka och återhämtning. Allt faller på plats i kroppen. Som att gå på yoga. Ett lugn infinner sig.