Magnus, 38: "Sedan hudcancern har jag utvecklat hypokondri och är ständigt orolig".
1 av 2: Magnus, 38: "Sedan hudcancern har jag utvecklat hypokondri och är ständigt orolig".
2 av 2 Foto: Colourbox

Magnus, 38: ”Är rädd för att dö varje dag"

En dag i februari 2010 var jag och tränade på ett gym. Jag var 32 år och nyinflyttad i radhus med min fru. Vi hade ett litet barn och ett på väg i vecka 20. 

Jag var oförsiktig och tappade en 25-kilos vikt som träffade höger stortå. Nageln gick av och det gjorde fruktansvärt ont. Jag gick direkt till vårdcentralen. Efter att de tagit hand om min fot frågade läkaren om hon kunde få kolla igenom mina leverfläckar. Jag tyckte det var lite märkligt men ifrågasatte inte henne, utan lät henne titta igenom huden. Jag hade ett födelsemärke som inte såg bra ut och läkaren ville ta bort det direkt. Sedan tänkte jag inte så mycket på det. 

LÄS MER: Hypokondriker kan oroa sig sjuka - på riktigt 

Allt eftersom veckorna gick började jag ändå undra vad som hade hänt med födelsemärket och ringde till vårdcentralen. Läkaren ringde tillbaka och bad mig komma ner för att träffa henne. Jag kände hur oron som börjat gnaga i mig den senaste tiden över att läkaren eller vårdcentralen inte återkommit, ökade. Det kändes som att något var ohyggligt fel. 

"När jag kom hem kollapsade jag i hallen"

När jag kom till läkaren satte hon sig mitt emot mig och berättade omgående att jag hade ett malignt melanom. Som person är jag utåt sett väldigt glad och positiv, en person som uppfattas som balanserad och även fysiskt vältränad. Nu började jag gråta hejdlöst och den enda tanke jag hade i huvudet och som jag också skrek ut var ”jag kommer att dö”. Jag tänkte ju självklart på mina barn, att jag inte skulle få se dem växa upp. Vi som hade det så bra, det var ju inte så här det skulle bli. Jag såg fram emot den stundande våren och barnvagnspromenaderna jag hade sett framför mig att jag skulle ha såsom pappaledig. 

Allt blev kaos och mörker. Jag fick en operationstid bara någon dag senare, för att man skulle ta bort en extra bit kring där leverfläcken hade suttit. Läkaren sa att när allt är klart kommer jag undra ”var det inte mer än så här?” Fast då var det svårt att tro på vad hon sa. Jag var riktigt skärrad och uppriven. När jag kom hem kollapsade jag i hallen. Jag grät som ett barn och kunde knappt prata. Det var hemskt för min fru som stod där och såg sin man gråta, tillsammans med ett barn som började bli oroligt.

LÄS MER: Hälsoångest – så vet du om du är drabbad 

Jag har minnesluckor från resten av den dagen, så chockad var jag. På kvällen låg jag i sängen och sa om och om igen att jag inte ville dö. Jag var jätterädd de följande dagarna. Jag gick och tränade mycket för att försöka hålla borta stressen, för att fokusera på annat. Sedan var det dags för operation. När de precis börjat att skära gjorde det fruktansvärt ont, och de upptäckte att jag inte var bedövad. 

"Jag hade under en lång tid svårt att tro på att jag var frisk"

Sedan tog det någon vecka innan jag fick beskedet att allt var borttaget och att jag var frisk. Då blev jag tveksam och började tvivla. Tänk om de ändå hade missat något? Jag ringde läkaren, som verkade besvärad av att jag hörde mig. Jag ville ju ha bekräftelse, kanske till och med tröst. Jag hade under en lång tid svårt att tro på att jag var frisk.

LÄS MER: Experten tipsar: Så blir du fri från hälsoångest 

Sen har livet rullat på. Vi har tre barn nu. Men jag hade svårt att släppa tanken på att jag faktiskt kunde ha dött. Tänk om jag inte skadat mig på gymmet, då kanske leverfläcken blivit upptäckt alldeles för sent? Jag tog kontakt med en psykolog för jag behövde någon att prata med. Men de svarade att de inte var specialiserade på cancer och kunde inte ta emot mig. Jag förstod ingenting. Jag behövde hjälp med att vara en bra pappa och fungera på jobbet. Att jag hade haft cancer skulle väl inte göra skillnad.

"Sedan hudcancern har jag utvecklat hypokondri och är ständigt orolig"

Till slut hittade jag en psykolog som jag träffade några gånger. Det hjälpte lite att dela mina tankar och min oro. Sedan hudcancern har jag utvecklat hypokondri och är ständigt orolig för min hälsa. Har jag ont i magen så tror jag att det är tarmcancer. Det första året efteråt mätte jag dagligen mina fläckar med måttband eller linjal och förde anteckningar. Jag blev helt fixerad. När ett födelsemärke på ryggen ganska precis på dagen sex år efter cancerbeskedet började blöda bröt jag ihop helt, och gick genast och tog bort det. Det var en godartad leverfläck, men skräcken fanns där igen. Till saken hör att jag skulle gå på pappaledigt igen, nu med vår tredje son. Skräcken och ångesten för att bli allvarligt sjuk kom över mig igen. Men det har inte bara varit negativt. Jag har blivit mycket mer levande, även om det kostar på. Jag har blivit ännu bättre på att lyssna av folk, vara empatisk och mogen. Mer livsmedveten. 

LÄS MER: "Panikångesten kom och rummet vände sig" 

Jag är också väldigt tacksam att läkaren upptäckte fläcken och att den togs bort direkt. Livet måste rulla på, jag har tre barn att ta hand om. Men det går nästan inte en dag utan att jag tänker på att jag hade hudcancer. Min vardag är sådan att jag inser att jag betalat ett ganska lågt pris för att ha blivit frisk när jag jämför med andra cancerpatienter: ingen strålning och inga mediciner. Men jag betalar ett högt pris för att få leva: Jag har två ärr, ett synligt på ryggen och ett inuti huvudet.

/Magnus, 38, berättat för Anne Haavisto

Dela med dig av din historia

Varje människa bär på en historia. Det är ett känt uttryck och det tänker vi ta fasta på i Söndags­magasinet.

Vi vill höra din historia. Du kan berätta om vad som helst, om ett förhållande som inte riktigt blivit som du hoppats, om hur sjukdomen förändrat livet, om dina möten med det övernaturliga, om dagen du hade änglavakt, om kärlek och otrohet, kanske om den bästa dagen i ditt liv när det där speciella hände.

Och det behöver heller inte vara så där väldigt speciellt, kanske bara en liten solskenshistoria om hur ni möttes en gång eller om den där härliga semestern, eller mötet ni aldrig glömmer.

Du får naturligtvis vara helt anonym. Men vi behöver ändå ditt namn och ett telefonnummer för att kunna nå dig. Det kommer dock aldrig att visas för någon annan.

Skriv till oss på adressen:

Läsarberättelser

Söndag, Expressen

105 16 STOCKHOLM

Vill du skicka ett mejl så går det också bra. Du kan skriva till: lasarberattelser @expressen.se

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

ToppHälsa – 100 % pepp & inspiration! Se erbjudande