ANNONS
X
EXPRESSEN.SE
Hälsoliv>MÄNSKLIGT
Publicerad 9 okt 2017 15.30

Madeleine, 37: "Det kan vara knäckande hur folk stirrar"

"Jag var i mitt livs form och mådde bra utöver nästäppan och svullnaden i kinden", berättar Madeleine om tiden före cancerbeskedet.

"Jag var i mitt livs form och mådde bra utöver nästäppan och svullnaden i kinden", berättar Madeleine om tiden före cancerbeskedet.

1/2

Foto: Privat

"Jag vill att folk ska förstå att cancer kan sätta sig var som helst och se ut hursomhelst. Det vi inte kan påverka måste vi acceptera hur svårt det än är, kan jag hjälpa någon annan så är det värt det".

"Jag vill att folk ska förstå att cancer kan sätta sig var som helst och se ut hursomhelst. Det vi inte kan påverka måste vi acceptera hur svårt det än är, kan jag hjälpa någon annan så är det värt det".

2/2

Foto: CORNELIA NORDSTRÖM

Efter operationen vaknade Madeleine Erichsen, 37, upp utan överkäke. En tuff tid med behandlingar följde.

Tre månader senare kom glädjebeskedet: Madeleine var gravid med sonen Billy, 1.

– Det kändes som att allt vände och livet log mot oss igen.

På ett sätt kan man säga att livet leker för Madeleine Erichsen, 37 år; hon startade firma tillsammans med bästa vännen Sara i januari, hon har två fina barn, en underbar sambo och flera hundar. Men hon har haft cancer på ett ställe som inte undgår någon – i ansiktet.  

Vi träffas på hennes arbete som hundfrisör, hunden Pluto friseras under viss protest medan vi pratar. Sara arbetar en bit bort med en annan hund och fyller då och då i saker under intervjun. Jargongen är rå men hjärtlig och skratten är högljudda. 

Den sista september 2014 fick Madeleine och hennes sambo veta att de väntade barn. Dagen efter fick hon veta att hon hade spottkörtelcancer.  

– Jag var i mitt livs form och mådde bra utöver nästäppan och svullnaden i kinden.

Sjukdomen är väldigt ovanlig, och att läkarna inte hittade den beror på att Madeleine som ung och vältränad inte tillhör riskgruppen. De drabbade är till största delen rökande män över 65 år. 

"Läkarna kommer aldrig att friskförklara mig, de kan inte med säkerhet säga att de fått bort allting. Men jag kan inte sitta och oroa mig, nu när jag mår bra har jag friskförklarat mig själv!"

Foto: CORNELIA NORDSTRÖM

Jag var i mitt livs form

Madeleine opererades för spottkörtelcancer

Eftersom Madeleine skulle strålas efter operationen tvingades hon ta bort det efterlängtade barnet i magen. En månad senare var det dags.

När hon vaknade upp var allt förändrat. I stället för att dra ut de två-tre tänder som var sagt, hade kirurgen behövt operera bort hela överkäken med sju tänder på höger sida. Tumören var mer utspridd än de sett på röntgen.  

– Jag var så groggy att jag inte förstod något. Efter operationen syntes det nästan inte på mig, de hade fällt ner min tinning som en gom och satt ett skydd i plast över med tamponader innanför så att jag inte skulle ha hål vid näsan. Att ansiktet har sjunkit ihop så att det ser ut som nu beror på att jag därefter strålades 35 gånger på en månad, alla mjukvävnader i kind och mun dog. 

I mars 2015 fyllde Madeleine 35 år och hade öppet hus för att fira dagen. Då var strålningen färdig, brännskadorna efter den hade börjat läka och hon hade fått sina första löständer. Men hon mådde illa och mensen kom inte. Det visade sig att hon blivit gravid igen – bara tre månader efter avslutad strålning. 

– Jag kände igen tecknen sedan jag fick Junie, min nu 13 år gamla dotter. Jag åkte och köpte bebiskläder och gav paketet till min sambo. Först fattade han inte riktigt, men sen så "aaaah, vi väntar barn!", skrattar Madeleine. 

LÄS OCKSÅ: Daniella, 27: "En kamp att bli trodd av läkare"

Dottern Junie, 13, hjälpte Madeleine att våga sig ut efter operationen: "Hon vägrade skämmas och det har verkligen hjälpt mig".

Foto: CORNELIA NORDSTRÖM

"Det kändes som att allt vände och livet log mot oss igen"

Att bli gravid med Billy var omvälvande. Plötsligt fanns det ett nytt liv att fokusera på.

– Just att Billy kom när han kom, tajmingen kunde inte ha varit bättre. Det kändes som att allt vände och livet log mot oss igen. Han var så efterlängtad, verkligen en belöning och tröst. 

Nu har Billy blivit ett och ett halvt år, och Madeleine jobbar för fullt i nya företaget. Hon har bara en näsborre som fungerar, kan inte öppna munnen mer än en och en halv centimeter och hon har lösgom. Hon har rör i örat på den opererade sidan och hör sämre. Hon har inga tårkanaler och sikten är som att titta under vattnen med det insjunkna högra ögat. 

– I princip har alla sinnen blivit mer eller mindre påverkade. Men den största sorgen är att all lust att äta är borta, mina smaklökar brändes sönder av strålningen. Det är så socialt att ta en fika och jag kan tycka att det är trevligt, men jag känner inte längre smaken av maten. 

Madeleine säger att det är svårt att känna sig fin för den man vill vara fin för. 

– Självkänslan har så klart fått sig en rejäl smäll. Förut kunde jag få uppskattande blickar när jag var ute, men nu kan jag inte känna mig vacker. Mina vänner säger att de inte tänker på hur jag ser ut och min sambo är tack och lov ingen människa som går på utseendet. Och det blev ju barn mitt i alltihop så någonting måste ju ha fungerat, säger Madeleine och skrattar lite.

När Madeleine vaknade upp efter operationen var allt förändrat. I stället för att dra ut de två-tre tänder som var sagt, hade kirurgen behövt operera bort hela överkäken med sju tänder på höger sida. Tumören var mer utspridd än de sett på röntgen. Här stöttas hon av familjen före operationen.

Foto: Privat

"Hon vägrade skämmas och det har verkligen hjälpt mig"

Hon är väldigt medveten om andras blickar.

– Folk stirrar för att jag ser konstig ut, det förstår jag, men det kan vara rätt knäckande psykiskt. Min dotter Junie är så bra, hon drog med mig till ett köpcentrum tidigt efter operationen när jag fortfarande inte hade fått tänder. Hon vägrade skämmas och det har verkligen hjälpt mig. Jag kan inte gräva ner mig för hur jag ser ut, det ger ju inga bra signaler till henne, säger Madeleine och visar armen där det står "Survivor", överlevare. Tatueringen gjorde hon före operationen.  

"Just att Billy kom när han kom, tajmingen kunde inte ha varit bättre".

Foto: CORNELIA NORDSTRÖM

För Madeleine är det viktigt att göra något bra av det hon har gått igenom. Hon och en kompis har dragit i gång något som heter "En rosa hundpromenad" som går i Västerås i oktober.  

– Förra året drog vi in 100 000 kronor till forskningen. Jag vill att folk ska förstå att cancer kan sätta sig var som helst och se ut hursomhelst. Det vi inte kan påverka måste vi acceptera hur svårt det än är, kan jag hjälpa någon annan så är det värt det. Jag är stark, jag ser folk i ögonen och försöker hålla huvudet högt. Läkarna kommer aldrig att friskförklara mig, de kan inte med säkerhet säga att de fått bort allting. Men jag kan inte sitta och oroa mig, nu när jag mår bra har jag friskförklarat mig själv!