Liza, 37, blev svårt sjuk efter förlossningen – höll på att dö av sepsis

Den 24 juni 2014 åkte Liza Lindham in till förlossningen på Karolinska universitetssjukhuset för att föda sitt första barn. Hon hade gått över tiden och behövde bli igångsatt.

– Jag fick upprepade gånger frågan om jag hade kissat, men jag kände mig inte alls kissnödig, trots att jag hade fått vätskedrivande. Då valde man att tömma urinblåsan med kateter, tre gånger, säger Liza, och berättar att värkarbetet gick trögt trots att hon var öppen tio centi­meter.

Inte förrän på eftermiddagen följande dag drogs dottern Eija ut med sugklocka.

– Så snart hon var ute bleknade ju allt det jobbiga så klart. Lycka och glädje sköljde över mig när jag fick se min lilla nyfödda dotter. Men jag kände samtidigt att jag hade väldigt ont och jag piggnade inte till. Det var som att jag inte återhäm­tade mig som man ska, säger Liza, som dock inte reflekterade så mycket över det just då.

LÄS OCKSÅ: Sepsis - ett livshotande tillstånd som få känner till 

"Jag kände starkt att något var fel"

Hon tänkte att det var normalt, hon hade ju inget att jämföra med eftersom hon aldrig tidigare fött barn. Hon blev kvar på BB i två dagar innan hon skickades hem. Bara någon dag senare var det dags för återkontroll. Då hade magen fortfarande inte dragit ihop sig, vilket Liza tyckte var märkligt. Dessutom kände hon sig helt utslagen.

– Jag kände starkt att något var fel och uttryckte det på åter­kontrollen. Det hade då gått fem dagar sedan förlossningen och jag borde rimligtvis må ganska bra. Men jag kände mig bara tröttare och tröttare och hade dessutom väldigt ont i magtrakten. Jag blev undersökt, men ingen såg något anmärkningsvärt med mina besvär. De tyckte nog att jag var över­ drivet ängslig och jag visste ju inte. Kan­ske kände alla nyförlösta så här?

Dagen därpå tilltog smärtorna ytterligare och sjukdomskänslan ökade snabbt. Liza började få feber.

– Min man tog min temp med en spril­lans ny termometer och inom loppet av 20 minuter hade temperaturen stigit från 36,5 till över 40 grader. Sedan kom skak­frossan. Jag frös och hackade tänder så att jag knappt kunde prata. Det var mitt i sommaren, men jag drog på mig både sockor och morgonrock och ändå frös jag fruktansvärt. Min man blev orolig och själv förstod jag att något var väldigt fel. Jag sa åt honom att ringa sjukvårdsupp­lysningen, men när det var kö där sa jag: Ring 112!

Blev bara sjukare och sjukare: "Det mesta är suddigt"

Maken förklarade symtomen i luren, men den som tog emot samtalet ville prata med Liza själv – som ju knappt kunde prata på grund av skakfrossan.

– Jag fick fram att jag just fött barn och jag trodde att jag höll på att dö. Men det var som att hon inte riktigt ville lyssna, hon trodde att jag sjåpade mig. Till sist skickades i alla fall en ambulans och så fort personalen fick se mig tog de mig på största allvar, säger Liza.

Hon fördes till Danderyds sjukhus. Maken kom efter i en taxi med Eija, samtidigt som han kontaktade Lizas föräldrar och bad dem komma till sjukhuset.

Vid det här laget var Liza så dålig att hon bara har dimmiga minnen av vad som hände inne på akutmottagningen. När hon kom in hade hon lågt blodtryck, var blek och medtagen av den höga febern.

– En del är knivskarpt, men det mesta är suddigt. Jag hade ju extremt hög feber och kände mig som om jag drömde ungefär. Jag fick inte riktigt grepp om någonting. Men jag minns att det togs en massa pro­ver och att jag hade fruk­tansvärd huvudvärk. Min pappa tryckte våta servet­ter mot mitt huvud för att lindra smärtan.

LÄS OCKSÅ: Sandra, 30, drabbades av sepsis: Sekunder från döden 

Trodde att hon skulle dö

Liza tystnar och blickar ut genom fönstret. Min­nena flödar tillbaka när hon berättar, trots att det har gått fyra år sedan händelsen. Mitt i allt kaos var hon dessutom tvungen att amma sin lilla dotter.

– Jag orkade inte hålla henne, men hon lades vid mitt bröst. Det fanns inget alter­nativ i det läget. Hur skulle hon annars ha fått mat?

Det beslutades att Liza skulle läggas in och redan första kvällen fick hon svårt med andningen och tvingades använda syr­gasmask. Läkarna befarade att hon hade fått en propp i lungorna och en lungrönt­gen genomfördes. Inga proppar hittades, men däremot tyckte man att Lizas hjärta såg påverkat ut och beordrade EKG och ultraljud av hjärtat.

– Jag fick veta att de misstänkte hjärt­svikt. Det var helt overkligt. Först propp och sedan kanske hjärtsvikt. Vad var det som hände? Min man fick panik och trodde att jag skulle dö, han blev jätte­skärrad och såg framför sig hur han skulle bli ensam med vår nyfödda dotter. Själv ville jag bara veta vad som var fel, jag befann mig en bubbla och kände mig inte ens särskilt rädd, säger Liza.

LÄS OCKSÅ: 7 typer av smärta du bör hålla koll på 

Feldiagnosen kan ha räddat hennes liv

En rad plågsamma undersökningar följde. Vid det här laget var Lizas mage uppsvullen och stor som en åttamåna­ders gravidmage. Man gjorde ultraljuds­undersökningar och den första diagno­sen blev livmoderinflammation. Anta­gandet byggde på att Liza just fött barn, och hon sattes omedelbart på en stark antibiotikakur via dropp.

Diagnosen – som skulle visa sig vara felaktig – blev det som sannolikt räddade Lizas liv eller åtminstone räddade henne från allvarliga skador. Två dygn senare kom de definitiva provsvaren: Liza hade drabbats av blodförgiftning, eller sepsis.

– Det var urosepsis, alltså en obehand­lad urinvägsinfektion. Bakterierna hade kommit in via katetern och sedan spridits ut i kroppen via blodbanorna. Rätt sorts antibiotika sattes in direkt, men vid det laget hade jag redan börjat må bättre, eftersom jag redan fått antibiotika, säger Liza och tillägger att hon troligen också fått en allergisk reaktion av de smärt­stillande medel hon fått.

Exakt hur allvarligt sjuk hon hade varit begrep inte Liza där och då. Och tur var kanske det. Tjugo procent av alla som drabbas av sepsis dör och förloppet går ofta rasande snabbt. På något dygn kan man gå från fullt frisk till död eller svårt skadad. Om infektionen får fäste i krop­pens vävnader måste man amputera för att stoppa dess framfart.

Jag är ett levande bevis på att det kan hända mitt i livet, det kan hända vem som helst och man kan dö av sepsis

– Nej, jag fattade inte vidden av det jag drabbats av, även om jag förstod att jag var allvarligt sjuk. Vi sökte som tur var vård snabbt, eftersom jag kände att något var fel. Och så var det bra att vården kopplade ihop mitt tillstånd med förlossningen. Det händer ju att komplikationer och infektioner tillstöter. Men ingen anade att det kunde vara sepsis, konsta­terar Liza.

Det är en av anledningarna till att hon kontaktade Sepsisfonden för att dela sin historia. Hon menar att kunskapen om sepsis generellt är låg och många tror att det bara är gamlingar och multisjuka som drabbas.

– Men jag är ett levande bevis på att det kan hända mitt i livet, det kan hända vem som helst och man kan dö av sepsis. En annan anledning till att jag vill lyfta min erfarenhet är att eftervården för mödrar är dålig. Man får all uppbackning innan barnet är fött. Men efteråt lämnas man åt sitt öde. När jag skulle föda mitt andra barn fick jag bråka mig till ett urinprov, personalen tyckte att det var onödigt. Då visste de ändå vad jag hade gått igenom under min första förlossning.

LÄS OCKSÅ: 5 magsmärtor du aldrig ska ignorera 

Tvåbarnsmamman känner stor tacksamhet

Någon större rädsla för att samma sak skulle hända när hon födde sonen Ivar två år senare kände hon inte – även om funderingarna så klart fanns där.

– Jag ville föda honom på naturlig väg, inte med kejsarsnitt, som jag blev erbjuden. Jag kände att jag behövde ta revansch och bevisa för mig själv att det kunde gå bra. Och det gjorde det. Jag hade en lätt och snabb förlossning med Ivar och jag mådde toppen efteråt, säger Liza glatt och kramar om sina två små lintottar.

Livet har gått vidare med allt vad det innebär. Det är här och nu som gäller när man är en arbetande småbarnsmamma. Men ibland svindlar det till när hon tänker på att Eija hade kunnat förlora sin mamma och att Ivar aldrig hade blivit till.

– Det är klart att jag känner en stor tacksam­het över att Eija fick ha sin mamma kvar, att vi fick Ivar och att allt gick bra. Att drabbas av sepsis är inte en erfarenhet någon önskar sig. Men det har gett mig perspektiv på livet och fått mig att inse att man ska lyssna på sin kropp. Om något känns allvarligt fel, vänta inte!