"Förlossningen var en mardröm, det gjorde ont och höll på i över 15 timmar. Och när jag till slut fick se min son ville jag inte ta i honom". (OBS, genrebild)
"Förlossningen var en mardröm, det gjorde ont och höll på i över 15 timmar. Och när jag till slut fick se min son ville jag inte ta i honom". (OBS, genrebild) Foto: Getty images

Liselott, 32: "Jag ville inte veta av mitt barn"

I ”Läsarna berättar: Ur verkliga livet” berättar Liselotte, 32, om när hon drabbades av en förlossningsdepression.

Här är Liselottes berättelse.

När jag var gravid i tredje månaden fick jag foglossning med väldigt starka smärtor, jag hade svårt att gå vissa perioder. Jag blev deprimerad och tänkte att nu är mitt liv slut. Jag hade hemska tankar, som att jag önskade att barnet i magen skulle dö. När jag fick blödningar lades jag in på sjukhus, och då var jag rädd att något skulle hända barnet. Det var väldigt blandade känslor under hela graviditeten. Ibland var jag rädd att jag skulle tappa förståndet och hamna på en låst avdelning. Förlossningen var en mardröm, det gjorde ont och höll på i över 15 timmar. Och när jag till slut fick se min son ville jag inte ta i honom. Jag vände bort huvudet och grät, bad dem att ta honom och ge honom till någon annan mamma. Vi blev kvar på sjukhuset i över en vecka och alla försökte övertala mig att hålla honom, se på honom, känna på honom, men jag kunde inte. Jag grät mest hela dagarna och ville bara långt bort därifrån.

Efter förlossningen, som var utdragen och smärtsam, ville jag inte veta av min son. Jag gav honom till pappan och sa att jag vägrade ta i honom. Jag skämdes men jag kunde bara inte ta i honom.

LÄS OCKSÅ: Förlossningsdepression: 13 saker du kan göra som partner 

Innan jag blev gravid var jag aktiv med mycket omkring mig, med roligt jobb och en massa vänner. Min son blev en symbol för att livet var slut. Jag var så ledsen och ensam med mina känslor och tankar. Min sambo jobbade inom byggbranschen och var borta mycket. Mitt eget liv liksom försvann.

"Jag ville lämna bort honom till en bättre mamma"

Vid ett par tillfällen nöp jag min son. Jag var så frustrerad och behövde avreagera mig. Jag förstod självklart att det var fel det jag gjorde. Men det var så jobbigt. Jag ville lämna bort honom till en bättre mamma, men samtidigt var jag livrädd för att socialen skulle komma och ta honom. Allting var så snurrigt.

När min son var runt fem månader gammal åkte vi och hälsade på min sambo som då jobbade i en annan stad. Då hände något som skrämde mig väldigt mycket. En dag stod jag på balkongen på nionde våningen, med min son i famnen. Jag tänkte att nu skulle jag hoppa. Det var ju bara att kliva ut, bara några få steg och så skulle det onda upphöra. Men då blir ju mamma ledsen kommer jag ihåg att jag tänkte jag, och backade in igen. Jag gick inte ut på balkongen mer. Min sambo var i en svår sits och förstod inte mycket. Jag själv skämdes mest. Och aldrig att jag pratade med någon.

LÄS OCKSÅ: Rädd för att föda barn? Expertens råd 

När min pojke var tio månader blev jag gravid igen. Min första tanke var att jag aldrig kommer att klara den här graviditeten. Jag tog kontakt med en psykolog och då fick jag veta att jag led av svår förlossningsdepression. Att ingen hade märkt det tidigare var en gåta för mig. Hur kunde de ta nästan ett år innan jag fick reda på det? Det kändes som att den tiden varit bortkastad, helt i onödan. 

"Den andra förlossningen gick mycket bättre och jag födde en lillasyster. Henne kunde jag hålla i". Foto: Colourbox

"Jag har lärt mig att sätta gränser för sig själv"

Den andra förlossningen gick mycket bättre och jag födde en lillasyster. Henne kunde jag hålla i. Jag kan inte påstå att jag hade några moderskänslor, men jag ville inte ge bort henne i alla fall. Efter en tid började jag drabbas av minnesluckor. Jag glömde kvar saker jag handlat i affären och hur man skötte de enklaste sysslorna. När jag bytte blöja på mitt barn kunde jag glömma hur man satte på vattenkranen. Där stod jag med en tvättlapp i handen och visste inte hur jag skulle göra. Jag började svamla och prata väldigt otydligt. Jag förstod ingenting. En period visste jag inte hur man gjorde för att sova. Jag vågade inte ta sömntabletter eftersom jag var ensam hemma med barnen. Jag kände mig frånvarande och hade ofta tryck över bröstet. Ibland gick jag omkring som i en värld av bomull.

Jag fick så småningom kontakt med en läkare som sa att jag var djupt, djupt deprimerad och rekommenderade antidepressiv medicin. Jag fick en vecka på mig att sluta amma.

I början av medicineringen märkte jag ingen större skillnad förutom att ilskan försvann. Medicindosen ökades till maxdos men den hjälpte inte riktigt. Efter en tid bytte jag medicin och då började det kännas något bättre. Jag har gått i samtalsterapi länge och lärt mig att bryta mina invanda tankemönster. Jag som alltid haft höga krav på mig själv fick lära mig att släppa lite på dem.

"Jag kan knappt tänka tankarna som jag hade då"

Sedan förra hösten har jag börjat arbetsträna, några timmar i veckan. Det är så himla roligt, men jag får backa hela tiden lite grann eftersom jag är för ivrig och tar lätt på mig för mycket. 

Jag har lärt mig att sätta gränser för sig själv.

Idag är jag så lyckligt för att jag har mina barn, jag kan knappt tänka tankarna som jag hade då, att jag inte ens ville röra vid dem i början. Mina barn är en ständig källa till glädje. Det är så kul att se dem komma hem från förskolan och stolt visa vad de har gjort.  De är båda så goa och fina, och det är jag som är deras stolta mamma.

Liselotte, 32

DELA MED DIG AV DIN HISTORIA

Varje människa bär på en historia. Det är ett känt uttryck och det tänker vi ta fasta på i Söndags­magasinet.

Vi vill höra din historia. Du kan berätta om vad som helst, om ett förhållande som inte riktigt blivit som du hoppats, om hur sjukdomen förändrat livet, om dina möten med det övernaturliga, om dagen du hade änglavakt, om kärlek och otrohet, kanske om den bästa dagen i ditt liv när det där speciella hände.

Och det behöver heller inte vara så där väldigt speciellt, kanske bara en liten solskenshistoria om hur ni möttes en gång eller om den där härliga semestern, eller mötet ni aldrig glömmer.

Du får naturligtvis vara helt anonym. Men vi behöver ändå ditt namn och ett telefonnummer för att kunna nå dig. Det kommer dock aldrig att visas för någon annan.

 

Skriv till oss på adressen:

Läsarberättelser

Söndag, Expressen

105 16 STOCKHOLM

 

Vill du skicka ett mejl så går det också bra. Du kan skriva till: lasarberattelser@expressen.se

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

5 nr av ToppHälsa + boken Träna hemma av Annika Sjöö. Läs mer!