ANNONS
X
EXPRESSEN.SE

Lina, 36, fick diagnosen autism som vuxen

"Jag blir ofta feltolkad. Folk kan tro att jag är ledsen eller arg när jag är koncentrerad eller lyssnar väldigt uppmärksamt. Många tycker att jag är gåtfull och det är inte min avsikt."

"Jag blir ofta feltolkad. Folk kan tro att jag är ledsen eller arg när jag är koncentrerad eller lyssnar väldigt uppmärksamt. Många tycker att jag är gåtfull och det är inte min avsikt."

1/2

Foto: CORNELIA NORDSTRÖM

2/2

Foto: CORNELIA NORDSTRÖM

Lina, 36, fick diagnosen autism som vuxen

Lina Liman, 36, förstod aldrig vad som var fel.

Hon höll sig för sig själv, förstod inte skämt och plågades av ljud som andra tyckte var normala.

Först för fem år sedan föll bitarna på plats. Det var när hon fick diagnosen autism.

– Jag trodde det var mitt fel att inget hjälpte.

Lina har alltid haft sitt eget sätt att lösa saker. I stället för att krypa som spädbarn tog hon sig fram genom att rulla. När hon lärde sig att gå ramlade hon så mycket att hon fick en inomhushjälm, och på dagis reagerade personalen på att hon drog sig undan. I skolan fick hon höra att hon var för tyst och fick träna röstvolym med en extralärare. Lina tyckte att hon fick skrika, och hon fantiserade om att vara stum.

Förutom ett stort behov av förutsägbarhet, rutiner och ordning har Lina alltid varit känslig för ljud. 

– Jag har inget filter som sorterar, så alla intryck blir väldigt starka. En fläkt som låter kan göra mig trött, ungefär som att någon har stått och skrikit i örat i en kvart.

Medan andra tyckte att rasterna var roligast, längtade hon till lektionernas struktur. Hon tyckte om att sortera – allt från gem till pärlor och brevpapper – i en viss ordning.

Familjens tandborstar stod på rad i muggar under badrumsspegeln – Lina såg till att borststråna alltid var vända åt höger. En garanti för att alla familjemedlemmar skulle fortsätta få vara tillsammans.

LÄS OCKSÅ: Ny studie: Autistiska barn behöver hjälp länge

Lina: Jag tänkte att det var mitt fel

I trapporna skulle hon ta 14 steg – varken mer eller mindre. Tvången och ritualerna blev ett sätt att uppleva kontroll. Lina var ett oroligt barn.

– Jag kapslar in känslor och har svårt för att dela med mig spontant och sätta ord på det jag känner. Särskilt när något är jobbigt, då tiger jag i stället. 

Det blev en ond spiral, Lina mådde allt sämre och pratade inte om det. I tonåren fick hon anorexi och blev inlagd för behandling.

"Jag kände mig så oerhört ensam. Andra såg min putsade fasad, men inte vad som krävdes för att upprätthålla den".

Foto: CORNELIA NORDSTRÖM

Inte heller när hon tillfrisknat lyckades hon hitta rätt i tillvaron. Hon försökte leva som sina jämnåriga, satsade på jobb och studier och strävade efter att hänga med i det sociala livet. På ytan lyckades hon bra. Inom henne rådde kaos.

– Jag kände mig så oerhört ensam. Andra såg min putsade fasad, men inte vad som krävdes för att upprätthålla den.

En dag gick det inte längre. Lina beskriver det som att hon tog slut. Hon ansågs vara självmordsbenägen och togs in för psykiatrisk slutenvård. "Depression", sa läkarna, och ordinerade mediciner, terapier och elbehandlingar.

– Eftersom inga insatser hjälpte tänkte jag att det var mitt fel, att jag var svag. Jag mådde väldigt dåligt i många år. 

"Flickor med autism verkar ofta vara mer sociala än de är"

Någon neuropsykiatrisk utredning gjordes inte förrän hon själv, vid 31 års ålder, tog upp det. Då var det en bekant till familjen som hade hört av sig: Undrar om Lina kan ha autism?

Hon googlade och fick fram ett radioprogram som handlade om flickor och kvinnor med autism. Det var som om de pratade om henne: Nedsatt förmåga till social interaktion, svårighet att känna tillhörighet och gemenskap, känslighet för intryck.

Hon skickade länken till sin mamma som sa samma sak.

– Allting bara stämde. Flickor med autism verkar ofta vara mer sociala än de är, de ingår i grupper och har kompisar, men det är på ytan. Jag saknar en social autopilot. Men jag kan hänga med ganska bra ändå om jag är observant och aktivt analyserar det som jag faktiskt kan se. Jag har fått lära mig hur jag ska göra.

Antydningar, blickar, gester och andra icke verbala signaler går ofta Lina förbi. Hon tolkar orden bokstavligt. Ett av barndomsminnena är när hon var sjuk och skulle få välja en tidning från affären. Hon hade tittat i butikshyllan tidigare och sett en ny tidning, "En ding ding värld". Den verkade full av spännande bilder och berättelser.

Det var en plojtidning med påhittade reportage, men Lina förstod inte att det var skämt. Hon hamnade i upplösningstillstånd när hon läste att världen skulle invaderas av utomjordningar ett visst datum. I smyg förberedde hon sig för attacken, och när datumet kom gick hon tidigare från skolan för att gå till sin mammas jobb. Skulle världen gå under ville hon åtminstone vara med henne.

Lina fick diagnosen autism vid 31

Diagnosen blev början på ett nytt liv.

– De sa, varför har du inte berättat allt det här förut? Men hur skulle jag veta att allt hänger ihop? Bara att få en förklaring till allt som har varit trassligt och svårt har betytt jättemycket. 

– Jag får också en annan sorts hjälp i dag. Förut var det mycket att jag skulle träna på allt som var svårt, som att umgås med andra. Jag blev helt slut av allt tränande, och uppgiven eftersom det inte hjälpte. Nu tillåter jag mig att få vara för mig själv och tacka nej till saker. Samtidigt är jag lite kluven, för jag skulle önska att jag kände den här sociala samhörigheten och var trygg i relationer. För jag tycker ändå att det är en väsentlig del av meningen med livet. Jag vill egentligen inte vara så ensam som jag är, men jag orkar inget annat.

Efter diagnosen har det trots allt blivit lättare för Lina med det sociala umgänget, eftersom den hjälper både henne och andra att förstå varför hon fungerar annorlunda.

– Jag har flera vänner som jag känner är nära, men vi umgås inte jättemycket. Jag har en vän som jag känner att jag bara kan hänga med i soffan i mysbyxor. Tidigare bodde vi nära varandra, men hon har flyttat nu. Andra har fått familj och barn och då kommer man lite ifrån varandra.

Lina beskriver att hon har två sociala hörnstenar.

– Det är på jobbet och i kören som jag sjunger i. Jag har hittat en grundtrygghet där. Det är enkelt när jag vet vad jag ska göra.

"Jag har varit kär men jag har inte lyckats förmedla det"

I utredningen konstaterades att Lina är högbegåvad inom matematik – och språk.

– Att skriva är min kanal, och nu är jag medveten om att jag behöver sätta ord på känslorna för att må bra. Jag skriver dagbok för hand, och även om ingen läser det kommer det ut någonstans. Om jag blir upprörd över något kan jag skriva ner vad som har hänt och hur jag tror att jag känner.

Lina bor i en lägenhet högst upp i huset, och med sovrummet i mitten av lägenheten - det vill säga det är ingen direkt på andra sidan av någon av väggarna, eller taket. Ändå störs hon av ljud från grannarna. Hon kan ha svårt att sova för att någon pratar, snarkar, hostar eller bara går över ett golv med ljudliga fotsteg. 

Ordning och reda är fortfarande viktigt för Lina. Men att få till städningen är svårt, eftersom det kräver organisatorisk förmåga.

LÄS OCKSÅ: Han upptäckte sin diagnos - tack vare dottern

På samma sätt är det svårt för Lina att handla mat. Hur ska hon veta vad hon ska välja i affären?

– Det finns ju inte bara en sorts mjölk. Jag får hjälp av en boendestödjare som kommer en gång i veckan och då har vi en överenskommelse att jag ska ha menyn klar. Sen går vi och handlar tillsammans. 

Kärlek då?

– Det är svårt, och det är något jag saknar. Jag har varit kär men jag har inte lyckats förmedla det så att personen i fråga har förstått det. Sedan har jag i efterhand fått veta att det funnits personer som varit intresserade av mig, men jag har inte uppfattat det heller. Jag får nog fila på tekniken! Jag har en dröm om att jag också ska hitta någon att dela mitt liv med.