Lill Lindfors: "Overkligt att de inte längre finns"

Älskar sitt jobb. Lill Lindfors har mer tid för jobbet nu när maken är pensionerad. "Vad ska man annars göra?"

Foto: Cornelia Nordström

1 av 4: Älskar sitt jobb. Lill Lindfors har mer tid för jobbet nu när maken är pensionerad. "Vad ska man annars göra?"

"Jag har lätt för att bli förälskad. Eller snarare förtjust", säger Lill Lindfors, som har varit gift i 28 år.

Foto: Cornelia Nordström

2 av 4: "Jag har lätt för att bli förälskad. Eller snarare förtjust", säger Lill Lindfors, som har varit gift i 28 år.

När Lill Lindfors spelade "Sugar" på Maxim med Magnus Härenstam och Brasse Brännström hade hon sina enda lediga somrar.

Foto: Peter Diedrich / Tt /

3 av 4: När Lill Lindfors spelade "Sugar" på Maxim med Magnus Härenstam och Brasse Brännström hade hon sina enda lediga somrar.

Lill Lindfors och Svante Thuresson kom på andra plats i Eurovision med låten "Nygammal vals" 1966.

Foto: Ulf Simonsson

4 av 4: Lill Lindfors och Svante Thuresson kom på andra plats i Eurovision med låten "Nygammal vals" 1966.

I år har Lill Lindfors stått på scenen i 55 år. Längre än både Mick Jagger och Bob Dylan.

– Har jag det? säger Lill och skrattar.

Hon utstrålar kraft och livsglädje. Ändå var förra året tufft för Lill, många nära vänner och kolleger finns inte mer.

Ämnen i artikel:

Andra har också läst

Vi sitter på Operabaren i Stockholm. Wallenbergare och kåldolmar. Välkänt vattenhål för Lill under 60- och 70-talet. Men i dag är den vackra art déco-baren befolkad av andar - Olle Adolphson, Brasse Brännström, Magnus Härenstam, Robban Broberg...

Lill minns.

– Egentligen började det med att jag jobbade på Hamburger Börs under två sommarlov i slutet av 50-talet. Spelade kabaré tillsammans med Åke Grönberg och Olle Adolphson. Beppe Wolgers skrev. Vi fick 40 kronor per kväll - mycket pengar när man var 17-18 år.

Då hade hon redan spelat i "Nobborna", Viggbyholmsskolans variant på den kärleksstrejkande Lysistrate, som spelades in för tv. När man börjar gräva lite i Lills karriär inser man snart att hon gjort det mesta. Lång och gänglig dansade hon med de stora elefanterna redan från början. Bara under 60-talet frotterade hon sig med storheter som Eartha Kitt, Povel Ramel och Gösta Ekman.

LÄS MER: Lill Lindfors: "Har lätt för att bli förälskad"

Lill Lindfors: "Bland det roligaste jag gjort"

Dessutom hann hon med att göra nattradio med Kjell Stensson efter jobbet på Ideon-teatern, vara "Tio i Topp":s första programledare, vinna Guldrosen i Montreux och spricka i tredje provet till Dramatens elevskola.

1970-talet började inte heller så illa med krogshow med Magnus och Brasse, flera soloshower och samarbete med den amerikanske artisten Lee Hazlewood. Lill och skådespelaren Brasse Brännström inledde 1974 ett elva år långt förhållande.

– Jag pratade med en tjej i sminket på Stadsteatern som sade att hon skulle gå på fem veckors semester - då slog det mig. Fem veckor! Har jag någonsin tagit det? Men så kom jag på att jag faktiskt hade det när vi spelade "Sugar" på Maxim. Den gick i två år och då var Brasse och jag lediga på sommaren - vi åkte ner till jazzfestivalen i Montreux... det är nog den enda gången.

Just nu är lycka Fräulein Schneider som spelas på Stockholms stadsteater under mars.

– Det är bland det roligaste jag gjort på länge - och då tycker jag ändå att det mesta är roligt! Det är en spännande roll och det är roligt att vara i en ensemble. Att inte behöva fundera på vad jag ska ha på mig, vilka musiker jag ska engagera och vilket program jag ska framföra.

Det är lätt att dra paralleller från pjäsens judeförföljelser till dagens främlingsfientlighet.

– Jag tänkte på det när jag hörde om påhoppen på Sergels torg, säger Lill. Det var så det började då också... har vi inte lärt oss någonting? Det tyder på en enorm brist på insikt om vad det kostar Sverige när man bränner ner asylboenden, måste kalla på polis och brandkår och starta brottsundersökningar - det är enorma kostnader som hellre kunnat gå till ungdoms­arbete, till exempel. Jag tycker de sviker Sverige!

"Pappa blev hitlockad med en bra anställning"

Lill var åtta när hon själv invandrade från krigets Helsingfors, där hon och hennes syskon fick sova i badkaret eftersom det var den säkraste platsen för bomberna. Men hon är noga med att inte jämföra sig med dagens invandrare.

– Vi pratade svenska och pappa blev hitlockad med en bra anställning. För oss barn var Sverige paradiset! Här fanns det godis, bananer, rikedom. Sådant var det ont om i Finland. Vi kände en amerikansk familj som kom och sålde tuggummi från Amerika, chewing gum, och tandkrämspulver - man doppade tandborsten i pulvret och det smakade... När jag kom till Amerika första gången köpte jag en tandkräm, Crest, som smakade precis som det pulvret ... (skratt)

Familjen anpassade sig snabbt.

– Men vi hade lite andra kläder än svenskarna. Min bror hade stickade strumpor och livstycke - det hade inte killar i Sverige. Jag har inget minne av att jag, som man kanske skulle tro, saknade mina kompisar, utan det var snarare något jag skröt om - vi ska flytta till Sverige!

När hon inte spelar teater är hon ute och ger konserter. Hon har funderat på att slå av på takten, men i stället blev det tvärtom. Nu när maken Anders är pensionerad tycker hon sig ha tid att jobba mer.

– Vad ska jag annars göra? säger hon glatt. Men jag gör inga långa turnéer längre, max fyra fem dagar. Det blir för tröttsamt annars - frukost, i bästa fall gym, packa ihop, tåg eller flyg, checka in på nytt hotell, försöka äta sen lunch, soundcheck och så ska jag piffa upp mig inför konserten, rouge och hår och sedan äter jag något på natten.

Och när du kommer hem?

– Packar upp och städar. Går igenom posten. Om du jobbar intensivt på kvällarna är det lyxigt att få en hemmakväll framför tv:n eller träffa vänner. Det blir sällan Öland just nu, men Anders kommer ofta upp. Han var här i går. Vi har sålt korna på Öland - nu har vi bara hönsen kvar.

"Först Brasse, sedan Magnus, Robban Broberg, Bengt-Arne Wallin..."

2015 var ett tufft år för Lill.

– Det har varit ... först Brasse, sedan Magnus, Robban Broberg, Bengt-Arne Wallin... Det är klart att det är en generationsfråga, men jag tycker ändå att Brasse och Magnus var förhållandevis unga. Det var för tidigt.

Lill knappar fram en svartvit bild med en överlycklig, stort skrattande Lill i täckjacka och en mysande Brasse som lutar sig på stavarna. Mitt i bilden står Lills tonåriga dotter Petronella.

– Det behövs bara att jag ser en bild så kommer det över mig ... Brasse och jag åkte mycket skidor när vi var tillsammans ...och där är vi! Åh, vilka fina stunder! Alla de här människorna, säger Lill tyst, framför allt Brasse och Magnus - och naturligtvis Brasse i hög grad - är de som står mig närmast. Döden är alltid overklig. Hur den än kommer, hur förberedd man än vill vara så är den overklig. De människor du velat ringa upp, träffa, möta, längta efter att berätta för, få råd av ... att de inte finns, inte är nåbara längre, är väldigt konstigt. Vi kan prata om att vi ska vänja oss vid döden, men ... det hjälper inte.

När Lill och Brasse separerade efter elva år tillsammans gick hon i däck och började gå i terapi. I terapin hittade hon sitt tonåriga jag, som hon aldrig varit bekväm med.

– Jag var inte mobbad, men jag upplevde mig som väldigt lång. Killarna var kortare och jag kände mig klumpig. Men jag har försökt bearbeta min längd, framför allt genom att dansa.

"Lite lockad av att göra en egen föreställning"

Fast när hon skulle göra lilla, eldfängda Anita i "West Side Story" var hon längre än alla de andra dansarna med sina 177 centimeter.

– Det var väldigt tufft. När jag ser på gamla tv-program från 60-talet kan jag ana komplexen för min längd. Jag har platta skor, går lite kutryggig. I "Kaskad" hade jag helt platta skor för annars skulle jag vara längre än Jan Malmsjö, som jag skulle sjunga "Side by side" med! Det där satt nog i längre än jag har trott.

Hon tystnar.

– Jag har tänkt att nu, efter Fräulein Schneider, ska jag gå tillbaka och titta på allt jag gjort, och rota och rensa och slänga - lite för att förvåna mig själv över hur mycket jag gjort. Tanken är att gå tillbaka, titta på materialet: idéer, utkast och prator, och se om jag får lust att göra en nostalgisk föreställning. Jag är lite lockad av att göra en egen föreställning - om jag får ett bra bollplank! Jag tappade ju Brasse, också som bollplank. Vi får se om jag vågar mig ut igen.

Under våren är det flera konserter runtom i landet tillsammans med Claes Crona trio som väntar. Och i sommar är konserter med Sven-Bertil Taube inplanerade.

– Att känna den glädje över att jag ska till jobbet som jag känt nu är fantastiskt. Fortfarande kan jag tycka - åh, vad roligt!

– Jag håller på så länge lusten finns - och energin.

LÄS MER: Lill Lindfors avslöjar sina må bra-hemlisar

Foto: Cornelia Nordström

Om Lill Lindfors någon gång har känt olust för att gå upp på scenen så försvinner den i mötet med publiken, säger hon.

Maj Lillemor Lindfors

Ålder: 75.

Gör: Sångerska, skådespelerska.

Bor: Lägenhet på Gärdet i Stockholm, gård på norra Öland och sommarstuga på Åland.

Familj: Maken Anders Byström (sedan 28 år) och vuxna dottern Petronella från första äktenskapet. Bonusbarn, barnbarn och bonusbarnbarn.

Aktuell: Som Fräulein Schneider i "Cabaret" på Stockholms stadsteater fram till 31 mars. Under våren ett flertal konserter runt om i landet.

Lill Lindfors om...

... förälskelse

"Jag har lätt för att bli förälskad. Eller snarare förtjust. Det sker ofta i jobbet. Man håller på och sjunger kärlekssånger till varandra och till slut kan inte hjärnan skilja på om det är på riktigt eller inte. Men riktiga, ordentliga förälskelser tror jag inte händer så ofta."

... sexism

"Det enda jag kommer ihåg är en karl som klappade mig i baken när jag gick från scenen genom publiken - jag klappade tillbaka, och det gick väldigt fort! Jag har aldrig känt mig utsatt eller hatad eller kränkt. Kanske för att jag umgåtts så mycket med killar, varit nära kompisar, och jag har alltid känt att jag kunnat säga ifrån."

... kärlek och separationer

"Om man tar tillfället i akt tror jag att man kan lära mycket om sig själv i separationer. Jag hoppas att jag har mognat något, men jag kan inte säga att jag är färdig än. Det värsta man kan göra är att ta varandra som något självklart - man sårar varandra och betraktar varandra som ägodelar. Konsten är att kunna släppa, att inte bli en stridis som måste ha rätt. Jag har kunnat vara sådan, men jag försöker släppa - är det här viktigt eller oviktigt? Vill man att det ska hålla måste man arbeta för att uppnå en djup vänskap. Att passionen går över, det vet man."

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

Exklusivt nyhetsbrev för din hälsa varje vecka - Anmäl dig här