Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter.
Annons
EXPRESSEN.SE
Hälsoliv>MÄNSKLIGT

Publicerad 9 mar 2018 22:01

Leo, 17, var död i sex timmar - överlevde mot alla odds

Inte ett andetag, inte ett enda hjärtslag – på sex timmar.

Leo Wågberg, 17, lurade döden på ett sätt som ingen annan gjort tidigare. Mindre än tre år efter kanotolyckan går han på tekniskt gymnasium, spelar gitarr, går, springer och sjunger.

– Jag bara tar livet som det kommer, säger Leo vars historia berättades i "Skavlan" den 9 mars 2018.

Framåt eftermiddagen blir det full fart i radhuset i Sollentuna utanför Stockholm. Först störtar dottern Stella in genom dörren. Hon undrar om inte mormor skulle ha kommit och berättar att storebror Noel har köpt godis efter skolan, sedan studsar hon uppför trappan till sitt rum.

Mamma Linn Maria Wågberg, 42, sitter i soffan och väntar på att Leo ska komma med färdtjänsten efter skoldagen. Hon tittar på klockan och plockar upp mobilen.

– Jag är hemma om tre sekunder, säger Leo i telefon och strax därpå öppnar han dörren. 

Linn möter i hallen, sträcker upp armarna om halsen. Han har vuxit om henne nu, äldste sonen. De kramar varandra länge.

I sommar är det tre år sedan Leo åkte på konfirmationsläger i Åre. Han ville inte åka, men Linn, som då arbetade i kyrkan som ordnade lägret, propsade på. Hon tänkte att hennes son skulle få uppleva spännande äventyr, kanske rentav få bli förälskad.

Kanotolyckan förändrade livet för Leo

Men redan första dagen inträffade kanotolyckan som skulle förändra deras liv.

– Den här känslan: Är det verkligen sant? Har det här hänt på riktigt? Den finns fortfarande, den återkommer, säger Linn som skrivit om sina upplevelser i boken "Himlen måste sakna en ängel".

Leo själv kommer inte ihåg något från olyckan, eller tiden före och efter.

– Jag har inte riktigt några minnen. Men om mamma berättar om något som har hänt, då kan jag komma ihåg det, säger han.

Den 16 juni 2015: Linn står i en funktionsväst i en spelargång på en idrottsanläggning. Telefonen ringer. Samtalet som inleds med orden: "Sitter du ner?". Följt av: "I eftermiddags gav sig ett antal konfirmander ut för att paddla på Ånnsjön." 

När Linn vädjar om att personen i andra änden ska säga att Leo lever blir det tyst. 

En harkling, och tyst igen.

Golvet gungar, benen viker sig, Linn tappar telefonen. Skriker.

– Jag bara väntade på att någon skulle komma och säga att det här inte är på riktigt. Det kan absolut inte gälla mig och mitt barn.

Linn och hennes exman, Leos pappa, får veta att Leo förts bort med ambulanshelikopter. Men ingen vet var han är, eller om han lever.

Leos pappa ringer runt – till Sundvall, Östersund, Oslo, Karolinska universitetssjukhuset.  

Död – i sex timmar

Under tiden arbetar läkarna på S:t Olavs sjukhus i Trondheim febrilt med Leo, vars kroppstemperatur uppmäts till 14,5 grader. Det är för kallt för att hjärtat ska kunna slå, ens med hjälp av en maskin. Planen är att i stället långsamt värma upp blodet för att sedan försöka starta hjärtat. Leo kopplas till en ecmo-maskin, som värmer och syresätter blodet utanför kroppen.

Efter sex timmar är det dags, kroppstemperaturen är 34 grader. Försöket att starta hjärtat lyckas. Nu lever Leo igen, med hjälp av en maskin, förlamad och nedsövd.

Ungefär samtidigt ringer Leos pappa till S:t Olavs sjuhus, där en sköterska tittar i byxorna som läkarna klippt upp. Linn har skrivit med en märkpenna på tvättlappen: "Leo".

Sista bilden före olyckan. Linn har precis släppt av sin son vid bussen till konfirmationslägret och ropar efter honom: "Leo! Jag älskar dig! Glöm inte det." Precis då vänder sig Leo om och vinkar till sin mamma.

Sista bilden före olyckan. Linn har precis släppt av sin son vid bussen till konfirmationslägret och ropar efter honom: "Leo! Jag älskar dig! Glöm inte det." Precis då vänder sig Leo om och vinkar till sin mamma.

1/2

Foto: Privat

Leo Wågberg överlevde mirakulöst ett sex timmar långt hjärtstillestånd.

Leo Wågberg överlevde mirakulöst ett sex timmar långt hjärtstillestånd.

2/2

Foto: PRIVAT

Nästan ett dygn efter olyckan är Linn och hennes exman på plats i Trondheim.

– Det var en makaber syn. Jag såg ju att det var han, men det var knappt. Det gick nästan inte att känna igen honom för att han var så svullen och skadad. Och iskall. 

– Han kändes som att han var död, eftersom han var så kall, säger Linn och slår ner blicken.

Leo flyttas till Karolinska universitetssjukhuset i Solna. 

– I efterhand har jag fått veta att de trodde att de skulle hämta hem ett donationsfall.

Tänk om han inte minns att jag är hans mamma

En röntgenbild visar att hjärnskadorna från syrebristen är större än vad läkarna trott. Om Leo ens överlever kommer han inte att kunna gå och prata igen.

– Det var som att han var död igen. Då kom en sköterska och verkligen tog i mig och sa "Linn, jag känner att han är där inne". Det kom ifrån att hon så klart har vårdat såna patienter tidigare, någonstans kände hon ett svar i hans kropp när hon lyfte honom.

Det ger en strimma hopp som gör att Linn orkar, och vågar hoppas. 

Efter tolv dagar beslutar läkarna att lätta på sövningen, först då kan de avgöra riktigt hur stora skadorna är. Timmarna går, Linn vankar av och an i rummet. 

– Jag tänkte att jag kan klara vad som helst, bara han känner igen mig. Bara han inte vaknar och inte vet vem jag är. Tänk om han inte minns att jag är hans mamma. 

Leo tillsammans med Marcus Stålhandske, en av fjällräddarna som räddade hans liv.

Foto: PRIVAT

Så, till slut, vaknar Leo.

– Först kunde han inte fokusera blicken, och sen drog de ut respiratorn, och det tog också en stund innan de kunde se att han andades själv. Men sen sa han: "Mamma, mamma, jag är så sugen på glass". Jag grät och skrattade och sa "du kan få vilken glass du vill".

– Då fick jag fortsätta att vara hans mamma. Han fanns ju ändå då, till skillnad mot vad de hade sagt. 

Det blev en Piggelin.

– Jag gillade Piggelin väldigt mycket när jag var liten, så jag kanske gick tillbaka till det, säger Leo.

Leo vägde 38 kilo och satt i rullstol

"Himlen måste sakna en ängel" är titeln på Linns bok, men också på en sång Linn skrev när hon var höggravid med Leo. En kärleksförklaring till barnet hon ännu bar inom sig. Ursprungstexten är "Himlen måste sakna en ängel, för en finns här hos mig och vilar i min famn." 

Linn gjorde om texten, sjöng för honom på sjukhuset: "Himlen saknar alltjämt en ängel, för en finns kvar hos mig och vilar i min famn."

Tiden som följde präglades av kamp, sorg och glädje. Glädje för att Leo har överlevt, sorg över det han förlorat.

I slutet av augusti samma år som olyckan fick han komma hem första gången. Han vägde 38 kilo, satt i rullstol, mådde illa och hade händerna i skenor. Besöket blev kort, han orkade inte. Leo besvärades av svamp, infektioner, och svåra smärtor. 

Så svåra att han ibland ville ge upp.

Leo tillsammans med mamma Linn.

Leo tillsammans med mamma Linn.

1/2

Foto: CORNELIA NORDSTRÖM

Läkarna trodde inte att Leo skulle kunna spela gitarr igen. Det har han motbevisat.

Läkarna trodde inte att Leo skulle kunna spela gitarr igen. Det har han motbevisat.

2/2

Foto: CORNELIA NORDSTRÖM

Men det gick hela tiden framåt. Leo tog sina första steg, och började vara med korta stunder i skolan. 

– I början var det väldigt tufft, för jag hade väldigt små energireserver. Jag kunde sitta på en lektion i tio minuter, sen behövde jag vila i 10-15 minuter. Det var ett stort hinder i början, berättar Leo.

Allra svårast har det varit med minnet.

– Jag glömde bort saker som folk sa åt mig näst intill direkt. Om mamma kom upp och sa åt mig att borsta tänderna på kvällen och jag inte gjorde det direkt - då borstade jag inte tänderna. Minnet är bättre nu, men fortfarande rätt dåligt. Minnet är väldigt användbart och jag skulle gärna ha ett fungerade minne.

Jag bara tar livet som det kommer

Ett år försenat gick Leo ut nian – med A i matte, idrott och musik. 

– Fantastiska betyg vet jag inte om jag skulle säga, men ja, jag är nöjd med dem.

I dag läser han tekniskt program på gymnasiet, Stockholm science and innovation school i Kista. Det är tufft, ett högre tempo än i grundskolan. 

– Jag drömmer inte riktigt om någonting. Jag bara tar livet som det kommer, och så får vi se vad som händer. Det enda annorlunda jämfört med en vanlig 17-åring är att mitt minne är rätt skadat. Om jag ska komma ihåg något måste jag repetera det väldigt mycket. Och min fot är skadad, men det är inte mycket annat.

”Jag har tänkt att om det här får hända mitt barn kan det omöjligt finnas en gud, samtidigt har jag bett konstant”, säger mamma Linn Maria Wågberg, som skrivit boken "Himlen måste sakna en ängel".

Foto: Nordstedts

 

Själva olyckan funderar han inte på.

– Alltså, jag tänker inte jättemycket på det. Jag har accepterat det. Det är en sak som inte borde ha hänt, men det hände. Jag såg inget ljus, det var ingen som sträckte ner en hand eller något sånt. Såvitt jag vet är det absolut ingenting efter döden, tyvärr.

Vad tycker du är kul att göra?

– Spela datorspel, och gitarr.

Leo vänder sig mot mamma.

– Är det något mer som de har sagt att jag inte skulle kunna göra igen som jag ännu inte har bevisat dem fel?

De konstaterar att han betat av domarna, en efter en.

Linn är lycklig och tacksam över att fortfarande få fira tre barns födelsedagar. Men allt är inte bara ljus.

– Människor är väldigt fokuserade på det fantastiska, miraklet att han fortfarande lever. Det är sant och något som jag behöver påminna mig om hela tiden också. Men om vi jämför med hur Leos liv var innan är realiteten att han har drabbats av stora förluster.

 

Mamma Linn har tampats med skuldkänslor

Linn har också tampats med skuldkänslor. Det var ju hon som ville att Leo skulle åka på lägret, och hon anklagar sig själv för att hon inte ifrågasatte säkerheten.

– Jag litade på att det var bra. Vi är många som delar skulden för att det blev som det blev. Min skuld handlar om att Leo faktiskt inte ville åka. Jag skulle ha lyssnat på det. Han har varit på körläger efter det här. Det var en väldigt stor sak för mig att släppa i väg honom, han fick inte vara nära vatten.

Genom all rehabilitering och kamp för att få rätt stöd har familjen svetsats samman.

– Barnens pappa och jag har också försonats mycket på grund av det här. Vi var tvungna att lägga konflikter åt sidan och samarbeta runt barnen och strida för att få de anpassningar och det stöd vi har rätt till. I dag träffas vi väldigt mycket som familj, vi lever väldigt tätt.

Även om Linn haft hjälp av sin kristna tro, har hon varit – och kan fortfarande vara – osams med Gud. Boken har hon skrivit för att ge hopp åt andra.

– Leo är en ny referens till något som är möjligt. Neurologerna kan med gott samvete säga till andra att de har sett en hjärnbild där det har sett väldigt mörkt ut, men att han blev långt mycket bättre vi någonsin trodde.

Händelsen har förändrat allt, konstaterar hon. Hon svär fortfarande över snöskottning och stopp i vasken. Men hon blir inte arg så mycket längre. 

– Livet krymper på ett sätt, samtidigt som det känns väldigt mycket större. Gåvan känns större.