Lena: "Att inte äta var mitt sätt att sörja mamma"

När jag var nio år gammal hittade jag och min syster mamma på badrumsgolvet. Hon låg i kramper med huvudet inkilat mellan handfatets avloppsrör och väggen, kramandes ett paket tvättmedel. Det kom fradga ur hennes mun och näsa. Vi grät och skrek så högt att grannarna hörde oss och ringde efter ambulans. På sjukhuset låg mamma i koma under tio dagar. Då hon var gravid i sjunde månaden tvingades hon medvetslös föda barnet, en förlossning som tog tre dygn. Barnet överlevde bara i åtta timmar. 

Jag fick inte gå in i salen för att hålla hennes hand som jag ville.

Jag och min syster fick bo hos mormor under en tid. En dag följde jag med pappa till sjukhuset för att titta på min mamma. Jag fick inte gå in i salen för att hålla hennes hand som jag ville. Det var nog den dagen hennes liv tog slut. Respiratorn stängdes av. Allt som påminde om mamma städades bort nästan omgående, som jag minns det. Fotografier ställdes undan, kläder och skor slängdes. Det mesta av hennes personliga ägodelar ställdes ut i sopsäckar utanför huset. Det fanns inget utrymme till att sörja. Jag och min syster var inte med på mammas begravning. Varför fick vi inte vara med och ta ett farväl? Den dagen fick vi syskon spendera med grannfamiljen. Kanske var det bra, att vi fick ha en ljus dag i stället. 

LÄS OCKSÅ: "Jag insåg att mamma var psykiskt sjuk"

Jag levde som Askungen

En kusin, som bara var 19 år, tog då hand om mig och min syster. Sedan kom en annan kvinna in i vårt liv, förmodligen någon älskarinna till pappa. När pappa fyllde 40 samma höst och hade en stor fest kunde jag inte förstå hur han kunde fira så kort efter mammas död. Den nya kvinnan flyttade in hos oss och jag började må dåligt. När jag inte ville äta tvingades jag äta en måltid på tio minuter, och det jag inte åt sparades i kylskåpet till nästa måltid. Till slut hade jag en massa måltider som möglade. När jag hade magrat mycket tvingades jag dricka vispgrädde, det var ren mattortyr. Att inte äta var nog mitt sätt att sörja mamma. Sedan kom ännu en ny kvinna som gifte sig med pappa. Han behövde en hushållerska och som kompensation fick hon bli gravid. Det kom fram att min pappa var otrogen mot henne och det slutade med att jag fick passa hennes barn. 

Jag levde som Askungen. Det var bara skola, jobb och barnpassning dygnet runt. När jag var 17 år flyttade jag hemifrån och började arbeta. Jag flyttade ihop med en kille, men relationen varade inte så länge. Jag hade svårt med tilliten, efter att min pappa svikit mig och mamma, som jag upplevde det.

På 80-talet gifte jag mig och fick ett efterlängtat barn, jag ville så gärna att min mammas blodslinje fördes vidare. Kort därefter fick jag ytterligare ett älskat barn. Jag hade hela tiden mormor som min förebild; tack vare mormors och morfars kärlek känner jag att jag trots allt har klarat mig bra. När jag separerade från barnens pappa fick jag ångest för att jag också skulle ha någon försvagning i kärlen i hjärnan. Det lilla jag hade kunnat utläsa av mammas journal var att det misstänktes att hon hade havandeskapsförgiftning och ett aneurysm, en medfödd svaghet i ett av hjärnans blodkärl. På grund av den utdragna förlossningen hade hon fått en hjärnblödning som skadade andningscentrum. Då respiratorn stängdes av kvävdes mamma till döds. En period var jag livrädd för att mina barn skulle förlora mig på motsvarande sätt. En röntgen av hjärnan visade inte på att något var avvikande och det lugnade mig.

LÄS OCKSÅ: Johanna, 46: "Min bästa vän dumpade mig"

Lurades på arvet

1993 kunde man läsa ”Organstöld på SöS” på löpsedlarna. Organen stals till ett forskningsprojekt. De löpsedlarna ledde till att jag begärde ut mammas sjukjournal. I den framkom att min mamma hade blivit obducerad utan familjens vetskap och man hade tagit samtliga organ från henne. Hennes hjärta, symbolen för livet självt, hade stulits till just det forskningsprojektet. Då det gick upp för mig att hennes hjärta stulits och dess blodkärl fyllts med någon slags plastmassa samtidigt som själva hjärtmuskeln frättes bort, översköljdes jag av ett starkt illamående och en förlamande kyla. 

Saknaden efter min mamma är lika stor i dag som då.

Då min far dog 2003 uppdagades att jag och min helsyster inte fått ut vårt morsarv. Min pappa hade, trots att han genom avtal inte hade rätt till det, testamenterat det mesta till en halvbroder. Det här rev upp en massa sår och jag inledde en rättstvist för upprättelse för både mamma och mig själv och för rätten att få ut mitt rättmätiga morsarv. På felaktiga grunder och på ett orättfärdigt sätt förlorade jag den.

Saknaden efter min mamma är lika stor i dag som då. Jag önskar att hon hade fått uppleva sina barnbarn. Jag kan drömma om henne och det är som verkliga möten. Våra band finns kvar, vilket ger mig tröst och ro i kroppen. Och att se på min älskade dotter som är väldigt lik henne. Jag är så lycklig över mina barn och barnbarn och djupt tacksam för våra starka band. Kärleken oss emellan ger mig styrka och en förhoppning om att både mamma och jag får en oinskränkt upprättelse. Sanningen har ju en tendens att komma fram till sist – hur väl den än har ansträngts att bli fördold.

Lena