Lena, 57, blev psykiskt misshandlad av sambon
Plötsligt kunde han bli arg, kränkt och ledsen. Genom hot och utfrysning lyckades han få Lena att tro att det var henne det var fel på. Bit för bit försvann hennes sunda förnuft och egna gränser. Han styrde allt.
– Det var som en drog, ett passionsmissbruk, berättar hon.
När Lena träffade den charmige Anders, som i verkligheten heter något annat, föll hon för hans snälla, lite veka utstrålning. Och när han uttryckte hur viktig kärleken var för honom blev hon fast.
Hon kände; wow, vilken fantastisk man!
– Han visade så mycket känslor och hjärta. Jag hade levt ganska kärlekslöst under den senare delen av mitt äktenskap och törstade efter bekräftelse. Jag blev blixtförälskad, säger Lena och berättar att de inledde ett passionerat förhållande. Han var mysig och omtänksam och ville att de skulle vara tillsammans hela tiden.
Men ganska snart började han visa andra sidor.
– Jag la märke till att han var lättstött. Kort efter att vi träffats var jag i Sandhamn med ett gäng tjejkompisar och våra barn, vi skulle övernatta i ett litet hus. Han seglade förbi och hade nog förväntat sig att vi skulle sova ihop. Jag förklarade att det var svårt i det alltför lilla huset. Då dog samtalet, han la bara på, säger Lena, som snopen ringde upp och frågade; du blev väl inte sur nu?
LÄS OCKSÅ: 7 saker som aldrig är okej i en relation
Han fick en kick av att bryta ner kvinnor
– Och så förklarade jag igen att jag verkligen ville sova ihop, men att det var för trångt och att jag inte kunde lämna barnen. Han svarade knappt och i stället för att bli rättmätigt irriterad tog jag på mig skulden för att ha gjort honom besviken, vilket jag antog var anledningen till hans konstiga beteende. Jag valde att se det som ett bevis på hans stora kärlek till mig och, kanske viktigast av allt, att han var en person som vågade visa känslor. Jag ville trösta honom eftersom jag inte lyckats få honom att känna sig trygg. Han var ett offer och jag var boven...
Lena suckar och skakar på huvudet. Så här i efterhand har hon svårt att begripa hur hon resonerade. Hur kunde hon, som är en stark och självständig kvinna med skinn på näsan, ta på sig ansvaret för hans känslokast och lynniga utbrott? Men hon har förstått att män som Anders får en kick av att bryta ner starka kvinnor, eftersom dessa har något som han själv saknar. Deras ego närs av att få bryta ner, bit för bit.
Lynnigheten och svartsjukan skulle snart bli ett mönster i deras relation, som allt mer präglades av en plågsam växelverkan mellan lyckorus och förnedring. Han kunde ena sekunden säga att han älskade henne för att nästa bli hotfull eller sur - helt utan förklaring.
– Efter ett tag tyckte jag att det var normalt att inte träffa vänner, att inte prata om mina barn, min familj, min exman eller vad som hänt på jobbet. Anders hatade om jag ens snuddade vid något som påminde om mitt tidigare relationsliv. Allt detta blev till "minor" som jag hela tiden försökte undvika, säger Lena och beskriver hur han kunde styra över vad hon fick prata om när de skulle träffa vänner och hur han kunde ålägga henne att inför alla berätta hur mycket hon tyckte om honom.
LÄS OCKSÅ: 5 relationer du ska se upp för
Anders humör kunde skifta på en sekund
– Enligt min logik måste hans beteende bero på mig. Han var ju så snäll och pratade så fint om kärlek, det måste vara något jag gjorde som fick honom ledsen. Kanske hade han rätt i att jag var oförmögen till äkta kärlek? För det sa han ofta till mig. Att jag inte visste vad kärlek var. Det var mitt fel att han kände sig otrygg.
De kunde vara på en trevlig fest, när Anders på en sekund skiftade humör, blev svart i blicken och bara drog. Lena sprang efter, med en klump i magen. Vad hade hon nu gjort för att misshaga honom?
– Han skrek till mig att du är otäck, du klarar ju inte av att ha en relation. När jag krävde en förklaring kunde han ställa sig i ett hörn och hålla för öronen och då kändes det plötsligt som att jag var den hotfulla och elaka, säger Lena och berättar att dessa uppflammande gräl ofta slutade med att hon lirkade med honom för att det skulle bli bra igen. De hade försoningssex och efter en stund var det som att inget hade hänt.
Lena Bivner
Ålder: 57.
Familj: Två vuxna söner.
Bor: I Stockholm.
Aktuell: Med debutboken "Helvetet jag kallade kärlek" (Ordberoende förlag).
Sex var ett maktmedel som Anders använde sig av frekvent. Han hade ett omättligt behov och krävde att Lena skulle ställa upp jämt, ibland flera gånger per dag. Om hon någon gång dristade sig till att antyda att hon var trött kastade han henne åt sidan med orden "nu får du mig att känna mig som en våldtäktsman".
Det hände att han bad om ursäkt när han hade varit elak och då var det som att solen bröt fram. Lena förklarar:
– För mig var den tryckta stämningen, de verbala kränkningarna och att vara i onåd normalläge. Så när Anders bjöd in mig igen i värmen så kände jag mig som om jag vunnit högsta vinsten, jag blev jättelycklig och tänkte att nu kommer allt att ordna sig, säger Lena, som efter varje försoning kände samma glädjekick. Nu hade de tagit sig igenom den svåra perioden, nu skulle det äntligen bli bra!
Jag vågade inte berätta eftersom jag visste att han skulle bli arg
Men det blev bara värre. Självklarheter, som att åka på en jobbresa, fick Lena att gruva sig i veckor.
– Jag vågade inte berätta eftersom jag visste att han skulle bli arg, säger hon och skrattar torrt åt det bakvända i att på samma gång veta att det bästa är att berätta direkt - det är ju inget skumt med en jobbresa - men inte våga. Och sedan när man äntligen repar mod och berättar få höra att man döljer något eftersom man inte sa något tidigare.
Lena blir märkbart berörd av att berätta, trots att hon har skrivit en hel bok om sina erfarenheter. Hon skrev för sin egen skull, för att försöka förstå och få distans. Men också för att hjälpa andra som hamnar i en relation med psykiskt våld. För till skillnad från fysisk misshandel syns inte psykisk misshandel och mörkertalet är stort.
Hon säger att det värsta var att han inte tyckte om hennes barn, som då var ganska små. Han menade att de var bortskämda och knäppa. Trots det ville han tidigt flytta ihop med Lena.
– Till sist fick han som han ville och vi köpte en lägenhet. Jag ville egentligen inte, men tänkte att om vi flyttar ihop så blir han trygg, för då "har" han ju mig i vardagen. Då skulle jag bli friare och vår relation stabilare. Dessutom tänkte jag att det gemensamma flyttprojektet skulle bli det yttersta beviset på min kärlek. Jag tänkte också att om vi bor ihop måste han ju acceptera mina barn, säger Lena.
LÄS OCKSÅ: 13 varningsflaggor på att din relation inte mår bra
Hot och iskalla tystnader blev vardag
Men hon gick ur askan i elden. Tillvaron i det gemensamma hemmet präglades av hot, iskalla tystnader kring matbordet och barn som satt och tryckte på sina rum. Anders ville "leka familj" med henne och de egna barnen - men inkluderade inte Lenas.
Ändå fortsatte Lena att leva för de där få stunderna då han var snäll.
– Det var som en drog, ett passionsmissbruk. Jag gjorde vad som helst för att hålla honom på gott humör, för då var jag också glad. När han var arg mådde jag jättedåligt, allt handlade om honom. Senare gick allt ut på att han inte skulle bli arg. Men ju mer jag tassade på tå, desto elakare blev han. Vid det laget var min självkänsla i botten och hans världsbild hade blivit min, säger Lena, som beskriver en mardrömslik tillvaro där hon inte tordes ta några egna beslut och där varje felsteg utlöste en mina.
9 varningstecken på psykisk misshandel
Han hade regler kring allt och gav order om stort och smått. Om han inte blev åtlydd blev han rasande. Till sist kunde hon inte göra någonting rätt och de verbala elakheterna övergick i knuffar och hårda nypor. Men han slog aldrig, något som Lena i efterhand - paradoxalt nog - kan beklaga.
– Jag önskade blåmärken, för då hade jag kunnat polisanmäla honom, säger hon krasst.
Den givna frågan är förstås; varför var det så svårt att bryta sig loss? Hon hade en hög medvetenhet om att hon levde i ett sjukt förhållande och hon började tidigt skriva ner det som hände för att inte glömma. Ändå stannade hon kvar.
Många har svårt att höra varningsklockorna
Lena drar handen genom sitt långa hår, funderar. För det finns inget entydigt svar. Ett är att flickor ofta lär sig att vara omhändertagande, vilket kan vara förödande i mötet med en empatistörd och manipulativ man.
– Ett annat är att jag hade svårt att ta in det som hände. Jag var ju den starka och han den veke! Det måste vara mig det var fel på om vi hade problem. Sedan kom skammen och skulden och allt handlade om att försöka bli den kvinna jag trodde att han ville ha, för då skulle allt bli bra! Utåt anade ingen vilket helvete jag levde i. Men ibland vågade jag säga ifrån om vi satt med vänner, efter ett glas vin i kroppen, det fick mig att tänka bort konsekvenserna av mitt handlande.
Hon menar att när det gått för långt och hjärntvätten är ett faktum är det svårt att se klart. Men hon medger att visst kan det vara så att en dålig självkänsla ligger i botten. Om man aldrig lärt sig att lyssna på sina känslor är det svårt att höra varningsklockor ringa.
Så småningom berättade hon för chockade vänner, som inte kunde fatta hur hon som är så tuff hade fallit för en sådan tyrann. Hon gick också i terapi. Alla sa: lämna honom! Han är inte bra för dig.
– Jag lyssnade och kom sakta till insikt, även om det tog flera år. Jag trillade dit flera gånger och gav honom nya chanser, men efter varje gång kom jag till slutsatsen att detta måste ta slut, säger Lena, efter att hon på nytt börjat träffa Anders märkte hur hon åter började ljuga för att vara till lags.
LÄS OCKSÅ: 5 saker som kan vara värre än otrohet
Skriver bok om traumat
– Jag började anpassa mig efter honom, avstod från att ta en öl med jobbkompisar för att han inte skulle känna doften av alkohol och bli sur för att jag varit på krogen utan honom. Någonstans där fick jag nog, säger Lena och tillägger att vid det laget hade hennes känslor falnat. Hon var inte längre förälskad och därmed var det lättare att göra slut. Det var över på riktigt
Anders retirerade ur hennes liv, men har vid ett flertal tillfällen efteråt försökt att få kontakt via sms - han vill träffas. Lena ignorerar hans försök, hon vill aldrig mer se honom.
– Han vet att jag har skrivit en bok om honom, men han verkar inte ta åt sig. Han saknar självinsikt, säger Lena, som under läkningsprocessen har känt ett stort stöd av familj, vänner och mängder av okända kvinnor som skrivit till henne och delat sina historier om psykisk misshandel.
– Jag är definitivt inte ensam. Men det är hemskt att så många är drabbade. Det är mycket vanligare än man tror och det finns ett stort mörkertal, konstaterar Lena, som tror att det faktum att han inte kom åt hennes allra innersta räddade henne från att gå under helt.
– Jag önskar att det fanns en varningsdeklaration på män som Anders, så att de inte utsätter fler kvinnor för det jag utsattes för.
