Neurotisk. Peter LeMarcs mamma gav honom aldrig någon uppskattning för det han gjorde.
1 av 2: Neurotisk. Peter LeMarcs mamma gav honom aldrig någon uppskattning för det han gjorde. Foto: CORNELIA NORDSTRÖM
Gillar skivor. "LP det perfekta formatet för den musik jag gör", säger Peter LeMarc.
2 av 2: Gillar skivor. "LP det perfekta formatet för den musik jag gör", säger Peter LeMarc. Foto: CORNELIA NORDSTRÖM

LeMarc: ”Mamma ­dissade allt jag gjorde”

Vad händer med en musikalisk kille som har en grundmurat usel självkänsla? "Han blir artist", svarar Peter LeMarc. Skivan som kom i höstas handlar om allt som gör livet skört.

För några år sedan drabbades hans hustru Monica av cancer.

Skivan "Den tunna tråden" kan vara Peter LeMarcs sista.

- Jag vet inte om det finns en publik som är intresserad av att lyssna på en cd eller en lp-skiva längre, säger han. Går det fortfarande att hitta människor som vill köpa och lyssna på en fysisk skiva där du får texter, en bok och alltihop - när det är Spotify och Youtube som gäller? Om den publiken inte finns lovar jag dig att det här är min sista skiva. Då lägger jag av. Musikskapande måste vara lustfyllt och jag ser ingen större lustkänsla i att släppa en ljudfil på Spotify ...

Märkliga ord från en man som är älskad av hela det svenska folket. Alla hans album har sålt guld eller platina. Han hör till landets mest respekterade artister och låtskrivare.

Vi sitter hemma hos Peter och Monica i villan i Bagarmossen, omgiven av ­lp-skivor och cd-boxar och fotografier. I rummet intill finns hans hemma­studio med tramporgel och datorer.

- I dag lyssnar 85 procent på streamad musik, säger han. Åhléns har slutat sälja cd, bensinmackarna har inga cd längre - det är lättare att få tag på ett handeldvapen än en cd i Stockholm en söndagskväll!

Läs mer: Christer Sjögren: ”Klart det blåser någon gång på 30-40 år”

2009 drabbades Peter av cancer. Han ställde in alla spelningar och förberedde sig på att möta sjukdomen. I dag är cancern borta, men han går fortfarande på kontroller. När även hustrun Monica drabbades några år senare bestämde han sig än en gång för att ställa in alla spelningar. Den här gången för gott.

- Monica var väldigt sjuk - och 2015 gjorde jag inte någonting som satte avtryck någonstans. Jag tvättade, åkte och handlade, städade, fixade och donade - dagarna gick på något konstigt sätt.

”Inser livets skörhet”

Den nya skivan tar sitt avstamp i Monicas och Peters erfarenheter de senaste åren.

- Men det är ingen cancerskiva - ordet nämns inte ens. Jag har tagit mina erfarenheter från att vara nära anhörig till någon som är nära döden. Det är väldigt mycket en berättelse som befinner sig i en bubbla och det är min och min hustrus bubbla. Det är den historien jag berättar. Men min förhoppning är att alla människor ska kunna identifiera sig med de här sångerna.

Han tystnar.

- Det behöver inte vara att du upplevt cancer på nära håll - det kan vara vad som helst där du inser livets skörhet, hur tunn tråden är. Jag tänker på när vi sågs första gången 1987 när jag precis släppt den vita plattan - då var livet som en enda highway! Let's rock & roll! Nu är jag 58 och vi vet båda att vi har våra bästa år bakom oss och kan se slutet på det här. Olyckor, sjukdomar, sådant som gör livet skört är inte ödesbestämt - de slår blint! Och vad gör man? Ett försök att stå ut är att acceptera det man inte rår på. Det är som vädret - det är som det är hur mycket du än skriker åt himlen. Jag försöker lära mig acceptera, och en del av det är att försöka leva här och nu, acceptera hur det är. Det är inte lätt, men att försöka tänka så är ett sätt att stå ut, att överleva.

Han smuttar på kaffet och tittar upp.

- Sen hjälper det inte att jag kanske hör till en av de mest neurotiska människorna i det här landet, tack vare en dysfunktionell uppväxt. Jag är så jävla neurotisk och orolig hela tiden och har dessutom ett gränslöst kontrollbehov - det är ingen bra kombination.

”Den enda hon tänkte på var sig själv”

Hans mamma dog i våras, 82 år gammal.

- Vi hade ingen begravning. Hon ville inte ha det. Jag frågade henne några månader innan hon gick bort. "Jag vill inte ha nån jävvla begravning" (grovt trollhättemål) sa hon. "Köp den billigaste papplådan på Ikea, släng mig i den o bränn opp mig!" - så det var vad jag gjorde. De hade inga papplådor så vi fick ta en spånplattekista, men det var ingen minnes­högtid eller någonting. Hon var ingen bra mamma. Den enda hon tänkte på var sig själv.

Hon ägde inte en enda av Peters skivor, trots att han erbjöd sig att fixa både ­skivor och cd-spelare.

- "Jag vill inte höra pået", sa hon. Hon dissade allt jag gjorde. "Det är ingen som vill ha dina skivor - begriper du inte det?" sa hon när förra plattan kom ut. När den sålt guld ringde jag henne. "Det var då för väl - då slipper ja skämmas när jag går ut på stan!". Så om jag sörjer henne - nej!

Läs mer: Sofia Ledarp om att leva med en sjuk pappa 

Peter var ett oönskat barn.

- Det var ett förhållande - det vet jag nu - som föddes ur en flaska en lördagskväll. Den här äldre affärsmannen och fotografen Lennart Fransson, 45, gjorde den unga, storbystade, blonda och ganska korkade servitrisen Maj på smällen. Jag vet att ingen av dem ville ha barnet, men det här var Trollhättan 1958... så det blev ett shotgun wedding med mamma i svart brudklänning.

Det blev hans moster och, framför allt, mormor som fick ta hand om Peter. Mamma jobbade på krogen och pappa plåtade brudpar i ateljén.

- Mormor kom hem till oss från det jag var spädbarn tills hon dog när jag var sju. Hon var min mamma. De insåg väl att Maj inte fungerade som mamma.

 ”Jag visste aldrig när jag gått för långt”

Ingen av Peters föräldrar berömde någonsin något han gjorde. Hans pappa varnade honom till och med för att bli musiker innan han dog.

- Samtidigt satte han aldrig några ­gränser för mig. Ville jag ha mina Dinky Toys-bilar i kylskåpet fick jag det och ville jag sitta på bordet och äta fick jag det. Mamma satte gränser när det passade henne. Jag kunde få stryk av mattpiskaren. Hon jagade mig runt lägenheten och skulle spöa upp mig - men det fanns ingen konsekvens i det hon gjorde. Jag visste aldrig när jag gått för långt. Jag tjuvrökte när jag var tio, men då fick jag inte stryk. I stället tvingade hon mig att röka tills jag blev grön i ansiktet och kräktes.

Vad händer med en musikalisk kille som sjungit och skrivit låtar sedan han var sju, men har en grundmurat usel självkänsla? Peter svarar själv.

- Han blir artist. Genom att göra mig till kunde jag i alla fall få en reaktion - men hos min mor och far fick jag aldrig något beröm. "Ska du ge ut en skiva te?!" skrek mamma i luren. "Det e ingen som vill ha dina låtar - när ska du begripa de?" Men det är inget som gnager mig längre. Jag kom över min mamma för många år sedan. När jag insåg att jag inte var skyldig henne något - det var hon som var skyldig mig. För att ha fuckat upp min barndom, gjort mig till en fullblods­neurotiker och fått mig att ärva hennes negativa Krösa-Maja-mentalitet...

När Peter började göra skivor ljög han ihop sin egen historia och hävdade att han var en före detta ungersk barpianist, men det var inte förrän han började skriva sånger ur det verkliga livet, om honom själv, hans ångest, förhållandet till Monica, barnen och livet som det var med vaknätter och blöjbyten som han fick sitt genombrott. I dag har Peter och Monica varit ihop i över 30 år.

- Jag är 58 och sjunger om ett förhållande som varat i väldigt många år och det gör mig lite annorlunda än många andra textförfattare i min ålder. En vänskapsrelation som också är en kärleksrelation gör att du kan skriva om hela livet, inte bara ­förälskelsen. Det är en hyfsat unik erfarenhet i musiksvängen, tror jag.

Peter Lenn Marc Fransson

Ålder: 58.

Familj: Hustrun Monica, som är terapeut, och två vuxna barn.

Bor: Villa i Bagarmossen söder om Stockholm.

Gör: Artist, låtskrivare.

Aktuell: Med skivan "Den tunna tråden" som kom i höstas.

 

Peter om...

...LP-album:

"Det är det perfekta formatet för den musik jag gör. Om jag ska vara ­pretentiös så... ser jag det här albumet som en roman eller novellsamling, där varje sång är ett kapitel eller en novell och där varje sång spelar mot de andra. Det finns en tydlig A- och B-sida."

...kärlek:

"Det finns så många poplåtar som handlar om kärlek, fast de egentligen inte gör det. De handlar om för­älskelse, och det är något helt annat. Det är egentligen ett mentalt, sjukligt tillstånd (skratt), fast häftigt ­naturligtvis... men det är inte kärlek. Popsånger om pulsar som bränner tillhör tonåren och tjugo-åren..."

...neurotiker:

"Jag är fortfarande en jävligt ­neurotisk människa. Det kommer från min morsa. Hon var också fullblodsneurotiker - himlen faller ner vilken sekund som helst, om du frågade henne. Jag tror det var därför hon var så... kall mot mig. Det var hennes försök att skydda mig. Den här gången går det åt helvete, Peter - så var beredd! Sådant sitter djupt."

...tro:

"Jag avundas dem som har en tro. Men det vi gått igenom de senaste åren tycker jag visar att olyckor, sjukdomar, det som gör livet extra bräckligt och skört, slår blint - det är inte ödesbestämt. Saker händer på måfå. Det är tillfälligheter - ändå ber vi till Gud, jag har gjort det själv. Jag har haft en sorts barnatro, men efter vad vi varit med om känner jag inte den tron längre. När vi dör så dör vi. Då stängs knappen av. That's it. Själavandring, livet efter döden, en Gud som vakar över dig - det tar jag på lika stort allvar som... jultomten."

Andra har också läst

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

Just nu - 1 månad fri digital provläsning av Topphälsa här!