Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter.
Annons
EXPRESSEN.SE
Hälsoliv>MÄNSKLIGT

Publicerad 4 jun 2016 19:00

Läsaren berättar: "Min chef var psykopat..."

Efter att läsaren blivit anklaga för stöld av företagshemligheter vände allt.

Efter att läsaren blivit anklaga för stöld av företagshemligheter vände allt.

Foto: iStock

Från en innerlig kompisrelation till en mardröm. 

Den här läsaren berättar om hur allt vände när den oresonliga chefen anklagade honom för att ha stulit företagshemligheter.

Jag var ny på jobbet, en kreativ miljö med jämnåriga, svartklädda kolleger och en karismatisk kvinnlig äldre chef som inspirerade och brydde sig om oss i personalen. Det var förstås en riktig smekmånad, inte minst när chefen verkade tycka extra bra om mig. Vi började dela förtroenden, träffades på fritiden och tog en öl efter jobbet. Pratade om våra liv.

Jag fick veta allt om hennes familj, om hur maken och hon tragglade sig fram och hur ena tonårsbarnet haft det besvärligt med ätstörningar och hur andra barnet haft svårt att komma ur boet i vuxen ålder. Jag delade med mig av mina egna kärleksbekymmer och hur svårt jag hade att hitta en tjej jag ville bilda familj med. Hon peppade mig och gav goda råd om både kärlekslivet och karriären.

Självförtroendet växte

Då och då var jag tvungen att nypa mig i armen det där första året. Aldrig hade jag trott att man kunde ha en så schyst chef och en sån kul arbetsrelation! Det var nog inte bara jag som kände så, jag märkte på mina kolleger hur de njöt av chefens välvilja. Hon var som en snäll mamma för oss alla. Därför var det också lätt att överse med en del av hennes mer egendomliga sidor, både klädvalet (hon såg ut som en uppklädd trasfröken i sina klutar och svepande kjolar med folkloremotiv) och intresset för nyandlighet som hon gärna delade med sig av på kontoret vare sig vi ville eller inte. Ingen drömde om att säga emot eller ha avvikande mening.

Det mesta flöt på i jobbet, jag fick kul och spännande uppdrag och skötte mig bra. Både kollegernas uppskattande ord på de dagliga fikapauserna och regelbundna jobbluncherna, och chefens beröm efter utfört uppdrag fick mig att växa. Som ganska ny i min yrkesroll kände jag självförtroendet öka. Jag tog för mig mer och hade snart eget kundansvar.

Chocken: anklagad för stöld

Därför kom det som en chock när chefen en dag kallade in mig på rummet och med återhållen vrede sa åt mig att stänga dörren och sätta mig ner. Jag kände inte igen hennes tonläge och undrade häpet vad som hänt. Hon spände ögonen i mig och sa med hårt sammanpressade käkar att jag ertappats med att stjäla på kontoret och att detta var en skarp varning: hände det igen skulle jag få sparken. Jag gapade. Stöld? Jag? Vad i hela friden pratade människan om? Jo, jag skulle ha delat med mig av firmans nya affärsplan till en god vän på en annan, konkurrerande, arbetsplats.

Beviset skulle vara att denna vän hade använt en liknande formulering om deras affärsplan på sin hemsida. Jag nekade och sa att jag aldrig skulle stjäla något från min arbetsgivare, men det hjälpte inte. Hon gick på om det oacceptabla i mitt beteende, höjde rösten och nästan skrek åt mig om hur besviken hon var och att jag missbrukat hennes förtroende.

LÄS OCKSÅ: Läsaren: "Ville ju bara bli älskad – blev sexberoende"

 

När hon beskrev vad hon upptäckt och hur hon tolkade det insåg jag att allt var ett missförstånd, och hur hon tydligen valt att döma mig ohörd. Det var nog det mest kränkande, och jag kände hur jag rodnade av ilska och hur tårarna brände bakom ögonlocken. Inte visa svaghet, intalade jag mig själv. Inte markera träff för hennes allt elakare utfall. Människan kan inte vara helt frisk, hann jag tänka. Ena stunden är vi bästisar som delar förtroenden, fnissar och har kul ihop. Nästa är jag en tjuv, dömd och straffad utan chans att förklara.

"Hellre sa jag upp mig"

Trots tankarna som virvlade runt i mitt chockade inre försökte jag ändå försvara mig, reda ut det som helt uppenbart var ett missförstånd. Coola ner situationen och uppträda vuxet och rakt. Men det hjälpte inte, chefen hade sin uppfattning klar och sa åt mig att lämna rummet. Gå hem och tänka över mina handlingar och sen komma tillbaka och be om ursäkt. För vadå? tänkte jag. Skulle jag ta på mig skulden för något jag inte gjort? Skulle jag stå ut med att förnedra mig till att be om ursäkt för en stöld jag inte begått? Aldrig i livet! Hellre sa jag upp mig.

Beslutsamt reste jag mig upp och lämnade chefens rum. Kände kollegernas blickar i ryggen men såg mig inte om. Samlade ihop mina papper och gick som i en tunnel mot utgången medan tystnaden bredde ut sig på kontoret. Stackars hjon, tänkte jag om jobbarkompisarna när jag slängde upp ytterdörren och steg ut ur mitt gamla liv. Hunsade och totalt beroende av en psykopat till chef. En som härskar oinskränkt i sitt lilla rike och använder smicker, beröm och förtrolighet så länge det passar henne. Men som blixtsnabbt kan förvandla smekningen till en pisksnärt.

LÄS OCKSÅ: Annika: "Jag har en sambo och nätdejtar yngre män"

 

Min uppsägning noterades och jag fick faktiskt ut min slutlön utan krångel, men några referenser eller arbetsintyg var det inte tal om. Det tog mig lång tid att komma över sveket och de falska anklagelserna. Nu har jag nytt jobb sen flera år tillbaka, med en bra chef och kul arbetskamrater. Men kompis med chefen lär jag inte bli den här gången, den läxan har jag lärt mig.

Berättat för Staffan Sjöberg