Lars Lerin: "Jag bara målade och drack"

1 av 3: Lars Lerin och Junior

Konstnären Lars Lerin är aktuell i nya SVT-serien ”Lerins lärljungar”.

Foto: CORNELIA NORDSTRÖM

2 av 3: Konstnären Lars Lerin är aktuell i nya SVT-serien ”Lerins lärljungar”.

Lars tillsammans med maken Manoel "Junior" Marques Lerin, 40.

Foto: CORNELIA NORDSTRÖM

3 av 3: Lars tillsammans med maken Manoel "Junior" Marques Lerin, 40.

När Lars Lerin kom till ett behandlingshem blev konsten hans ventil.

– Jag målade som i vanmakt. Var tvungen att få ur mig all sorg och bli av med min tomhetskänsla.

Nu driver han konstskola för personer med olika funktionsnedsättningar.

Andra har också läst

Lars Lerin är i Stockholm för att göra PR för sin nya tv-serie ”Lerins lärlingar”, där en grupp människor med olika funktionsnedsättningar går på konstskola hos Lars.

– Det är lite flytande, säger Lars. Det är egentligen inte så noga med konsten, det viktigaste är att de får visa vilka de är och att de får uttrycka sig på det sätt de vill. De är helt fria – det finns ingenting som är rätt eller fel. Du vet, det finns så många trevliga människor i Karlstad som har en funktionsnedsättning så vi tänkte att vi skulle kunna göra någonting med dem – låta dem få berätta sina livshistorier. Vi hängde upp det på en sorts konstskola – men det viktigaste är att de får måla och uttrycka sig i bild, musik eller dans.

LÄS OCKSÅ: Johan Widerberg: "Jag bär mina neuroser utanpå skjortan" 

Han träffar fortfarande deltagarna i serien.

– Vi kommer att fortsätta att ha vår målarverkstad och ses varje onsdag. Det skulle ha blivit väldigt tomt annars – vi spelade ju in under 2, 5 månad…

Han känner igen sig hos en del av deltagarna i serien. 

– De har en sorts skörhet som jag kan känna igen mig själv i – det kan vara svårt att hantera livet ibland.

Jag vill ha sällskap, vill att det ska höras ljud i huset

Lite motvilligt är det att han är i Stockholm.

– Det är fint här, men jag trivs bäst hemma i Värmland, eller ute i skogen eller vid en kust. Jag är inte så förtjust i att vara i städer, faktiskt. Jag har rest mycket genom åren, men det blir också mindre och mindre, och sen jag träffade Junior tycker jag att jag har hans brasilianska kontinent och kultur hemma.

Lars Lerin

Ålder: 63.

Yrke: Konstnär, tv-personlighet, författare.

Familj: Maken Manoel "Junior" Marques Lerin, 40, och sonen Rafael, två år

Bor: Västra Skagene på Hammarö utanför Karlstad. Har egen konsthall, som drivs av Junior, i gamla danspalatset Sandgrund i Karlstad.

Aktuell: Med nya SVT-serien ”Lerins lärlingar”, uppföljaren till de två succésäsongerna av ”Vänligen Lars Lerin”. Serien sänds på onsdagar kl 21.00 i SVT1 och i SVT Play.

Ändå skulle han inte vilja bo i Brasilien. Junior har tio syskon som han älskar att prata med, medan Lars blir otålig i värmen och bland alla insekter – och han saknar sina rutiner och sitt arbetsbord.

– Jag måste ha en väldig trygghet omkring mig för att jag ska kunna njuta en ensamhet. Jag vill ha sällskap, vill att det ska höras ljud i huset. Jag vill inte vara helt ensam – och vill gärna att någon bestämmer och bråkar lite med mig. Det är svårt att hantera den riktiga frihetskänslan – jag vill gärna vara lite bunden av olika saker. Det kan vara tryggt med plikter och ansvar. Jag är väldigt plikttrogen, men det är nog ändå Junior som är hönspappan när det gäller Rafael. Han är väldigt rädd för att han ska ta en vass gaffel i munnen och så… jag är mer så där, att det går nog bra.

– Jag måste vakta hela tiden, säger Junior från sin soffa. Lars är lite, lite… slarvig.

LÄS OCKSÅ: Lars Lerin: "Min bästa tid är nu" 

Lars Lerin tog tabletter för att övervinna sin sociala fobi

Foto: CORNELIA NORDSTRÖM

Lars Lerin, maken Junior och sonen Rafael, 2.

Lars är sig lik från tv. Han pratar på låg, mjuk värmländska och under den ostyriga, blonda kalufsen sitter ett par lugna, iakttagande ögon och ett försiktigt leende. Det enda som påminner honom om de många alkoholdränkta åren i Lofoten, som slutade med att han kastade möbler, porslin och en tv från sitt fönster, är en tomteröd lusekofta med vita renar.

– Det började med att jag fick tabletter för att övervinna min sociala fobi när jag började på konstskolan Valand i Göteborg, säger han, och när jag flyttade till Lofoten blev det bara värre och värre. Till slut insåg jag att jag var tvungen att göra en tvärvändning om jag skulle klara mig. Jag kom fram till att jag kan inte ha det så här. Till slut kände jag mig inte levande. Och det är ju en förutsättning för att jag ska kunna ha Junior, familj och göra mina tv-program. Allting…

LÄS OCKSÅ: Annika Östberg: "Har gjort mycket som jag skäms för" 

Han tystnar.

– En bra sak med tiden i Lofoten när jag var manisk var att jag lärde mig att hantera mina verktyg, trots allt. Jag hade maniska perioder när jag bara målade och drack och drack 30 timmar i sträck… sedan blev jag jättesjuk och fick vila i en vecka. Det var väldigt… hemskt.

Lades in för avgiftning

Lars kom till ett behandlingshem, gick genom en avgiftning och började frigöra sig från sitt beroende.

– Jag målade som i vanmakt. Var tvungen att få ur mig all sorg och bli av med min tomhetskänsla.

Uppväxten i värmländska bruksorten Munkfors var inte lätt för Lars. Han var annorlunda, tyckte om att klä sig i klänning och leka med flickor. Hans mammas var livrädd för att han skulle visa sig vara homosexuell och försökte göra om honom.

Foto: JOSEFIN MIRSCH / SVT

Lars tillsammans med Christer Sjögren i tv-serien "Vänligen Lars Lerin".

– Det var inte så roligt, faktiskt, säger Lars med lugn röst. Det fanns ett väldigt tryck i bruksorten på att alla skulle vara lika. Det var en väldig fristad när jag kom till mormor och morfar i Bohuslän på somrarna och fick träffa mina släktingar – och leva ett helt annat liv med frihet. Men mamma och pappa begrep väl inte bättre – och alla är ju barn av sin tid. De trodde att de skulle hjälpa mig genom att göra om mig.

Att måla är mitt liv, från början till slut

En annan tillflykt var den i dag 98-åriga konstnären Gerd Göran.

– Hon var en fantastisk mentor när jag var tonåring och fick komma och hälsa på henne i Hällefors i Bergslagen. Jag fick se att det fanns något annat än klassamhället i Munkfors där alla skulle vara finare eller sämre an andra och det var en ständig tävling mellan kontorister och arbetare. Hällefors var en fristad med konstnärer som levde ett annat liv – Gerds man gick omkring där barfota i sin egen takt och slog lite med lien när han kände för det och målade. Jag tyckte det var väldigt roligt att komma dit och leva deras liv – och det stöttade mig. Det var Gerd som uppmuntrade mig att söka konstnärlig utbildning.

Lars Lerin om…

...ljudböcker:

– Jag lyssnar mycket på ljudböcker när jag målar. Men det måste vara rätt uppläsare. Krister Henriksson är en favorit.

...mat:

– Jag är inte road av matlagning, så det är Junior som lagar maten hemma. Han är väldigt noga med vad vi äter. Vi har inga romantiska middagar med tända ljus. Jag vill gärna ligga på golvet och äta – eller ta med mig min tallrik upp i sängen.

...film och tv:

– Jag ser väldigt lite. Jag såg så mycket film under åren jag var bedövad så jag har tröttnat på allting.

Ändå var det inte konstnär han tänkte bli.

– Jag hade drömmar om att bli skådespelare när jag var yngre, men jag var så himla rädd och blyg så det blev målande i stället. Det var ett sätt för mig att hitta en sorts existensberättigande. Jag var duktig på att göra målningar och fann min väg där, som tur var. Jag hade hållit på att måla och teckna sedan jag var jätteliten, genom skolan och allt. Man kan säga att jag varken börjat eller slutat. Att måla är mitt liv, från början till slut.

Letade länge efter kärleken innan han träffade Junior

I soffan på andra sidan bordet sitter Manoel ”Junior” Marques Lerin – mannen som definitivt vände upp och ner på Lars Lerins liv. Lars hade under fler år förgäves sökt lyckan på internet när en granne till honom hemma i Karlstad gifte sig med en brasiliansk kvinna.

– Hon kände Junior och sade till mig att det kanske finns en man här som kan passa dig – så då träffade vi varandra för första gången på internet. I början gick det knaggligt. De försökte kommunicera på engelska.

LÄS OCKSÅ: Rolf Lassgård: "Allting jag tyckt var konstigt föll på plats" 

– Mest bara vinkade vi åt varandra… vi kunde se varandra, men vi kunde ju inte prata… han skällde på mig på portugisiska och jag skällde på honom på svenska.

– Jag tyckte inte att vi passade ihop, säger Junior skrattande från soffan. Men tänkte att jag kan väl försöka ändå – och i sommar firar vi tioårsjubileum!

Om sonen Rafael, 2: "Jag har aldrig tänkt på mig själv som förälder"

Deras första möte på Arlanda finns förevigat i Lars guddotter Sara Broos dokumentär ”För dig naken”.

– Jag har levt mycket för konsten och använt mig av mitt liv och när jag skriver om mina tillkortakommanden har jag ändå tyckt att jag kunnat ha nytta av mina dumheter. Jag känner ingen direkt skam över att det varit dumma grejer i mitt liv – jag tycker inte att jag ska behöva skämmas för det. Det spelar ingen roll längre. Det som har hänt har hänt.

Det självförtroende som Lars saknar finns hos Junior.

– Han vet bäst i alla lägen, retar Lars honom kärleksfullt.

– Nej, protesterar Junior. Jag vet inte alltid bäst, men jag har mer kunskap. Lars är en otroligt duktig konstnär, men han kan ingenting om livet!

Lars och Junior firar sina första tio år tillsammans med Juniors biologiske son Rafael, två år.

– Jag har aldrig tänkt på mig själv som förälder, säger Lars. Att jag skulle kunna ha ett barn. Så det har varit en så stor sak för mig. Jag har inte kunnat ta hand om mig själv under så många år – och att jag skulle kunna ha ansvaret för en annan människa var helt otänkbart. Men i och med att jag slutade med mina droger fanns det förutsättningar för ett annat liv.

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

Exklusivt nyhetsbrev för din hälsa varje vecka - Anmäl dig här