"Inte hade jag trott att jag skulle bli pappa"

SVT har pressdag i ett sekelskifteshotell i Stockholm och "Junior", Manoel, passar på att ge Rafael ägg och smörgås i matsalen. Sonen på 16 månader är ett litet energiknippe, elegant klädd i skotskrutig, stickad tröja, röda byxor och små välskräddade skor.

Huvudet täcks av täta lockar. Om de är ett arv från Manoel är oklart, då pappas huvud är rakat.

En trappa upp stegar Lars Lerin nästan försynt in i hotellrummet och slår sig ned i soffan.

– Det är Junior som kommer med tveksamma sanningar, som att jag är dålig på att städa, inleder han intervjun på mjuk värmländska.

Han stryker handen genom håret och berättar att han har glömt hårgelén hemma. I stället har han använt tandkräm. Det ser ut att fungera bra och frisyren ligger fint bakåt.

I tv-serien ska du åter­igen ge dig ut och leta nya vänner?

Lars tvekar en aning på svaret.

– Det där med att leta vänner var bara någonting vi hängde upp program­serien på. Ett litet korn sanning var det väl, men folk tog det så bokstavligt. Det var enormt många samtal på telefonsvararen, mejl och brev från vänner, som ställde sig till förfogande. Det var nästan lite arbetsamt.

Lars Lerin: "Det tar kraft att leva"

Lars gläds över förtroendet att få ta del av så många livshistorier, men till slut orkade han inte med alla intryck.

– Hälsa att jag läser allt och tycker att det är underbart att få reaktioner, att de känner igen sig och uppskattar det vi gör. Men jag har ju mamma, pappa, Rafael och allt.

Till en början svarade Lars plikt­troget på breven, han är uppfostrad på det ­sättet.

- Det var faktiskt Anni-Frid Lyngstad som sa till mig att sluta svara, för att räcka till nära och kära. Hon vet ju vad hon ­pratar om. Jag tog det till mig och slutade ha dåligt samvete. Jag behöver faktiskt kraft till mig själv också. Det tar kraft att leva.

LÄS MER: Lars Lerin: "Min bästa tid är nu" 

Vännerna i de nya programmen har han valt på en höft, menar han. Det är personer som Lars känt att han skulle få bra samtal och ha roligt ihop med. Det fick han också.

I de första avsnitten träffar han två nya vänner: Han följer med favorit­skådespelaren Helena Bergström till stallet och kliver ombord på en båt på Göta kanal med Thorsten Flinck. Längre fram i programserien möter han Björn Ranelid, Barbro Lindgren, Martina Montelius och Filip Hammar.

Samtalen beskriver han som både smärtsamma och dråpliga.

- Det var inga tårar direkt, utan glädje och skratt. Även med Thorsten var det så roligt.

"Vänligen Lars Lerin" - en "parentes på 15 dagar"

I de nya programmen är Lars mindre spänd än förut.

- Jag tog det mer som det kom i år. Jag litade på processen att det blir ett samtal hur det än blir. Det är just det som är meningen. Jag är ingen programledare som kan ställa spetsiga frågor. Det får andra göra.

Att "Vänligen Lars Lerin" blev en succé gör honom överväldigad. Ändå känner han ingen press att leva upp till något.

- Det är roligt om folk tycker om det. Några andra ambitioner har jag inte. Det är ett sidoprojekt i mitt liv, en parentes på 15 dagar. Blir det inte så bra gör det inte så mycket. Jag har blivit så gammal och gått igenom saker, som gör att jag känner tacksamhet över att jag lever och har det bra. Lyckan hänger inte på det här ­programmet.

En livsomvälvande upplevelse är att han och Junior har blivit föräldrar och den röda tråden i programmen är just föräldraskap.

- Inte hade jag trott att jag skulle bli pappa eller en mamma eller vad jag nu blir? Jag tycker ju inte att det är så noga det där med kön, säger Lars.

- Han kan ju inte kalla dig för mamma, säger Junior.

- När han kommer till skolan och ser att de andra mammorna har bröst, kommer han undra varför. Nej, det får bli pappa Lars, forsätter Junior som rätt och slätt kallas pappa.

Lars Lerin: "Med Rafael har vi en gemensam uppgift"

Lars däremot kallas "pappa Dji", eftersom Rafael inte kan säga Lerin än.

Han tycker att hans och Juniors relation har förbättrats sedan de fick barn. De har aldrig haft några större gemensamma intressen och har delvis levt parallella liv.

- Med Rafael har vi en gemensam uppgift, nästan en mission, där vi måste ha ett samspel. Det har berikat vårt liv tillsammans, säger Lars.

Junior lägger handen på hans knä.

- Vårt hus är inte längre detsamma. Rafael skriker och skrattar, jag tycker det är underbart. Förut var det mer lugnt och tyst och bara katterna var där. Nu har det kommit liv.

För att få ihop småbarnslivet har makarna varsitt sovrum och delar upp tiden med Rafael i pass. Lars tar morgon- och kvällspasset, då de har en lekstund.

- Han har en liten figur i en tändstickslåda. Jag bäddar åt den där råttan, som han plockar ur och i. Det kan han hålla på med i evigheter.

Rafael älskar också att titta på video på internet. Gärna videos med brasilianska barnprogram, som barnflickan Tanya visat honom på Facebook.

- Han är redan på Facebook, skojar Lars.

Nu vill Rafael gärna ha en mobil. Varje morgon när Junior vaknar ringer han till maken i ateljén. Då svarar Rafael på Facetime.

Makarna har olika tider. Lars är kvällstrött medan Junior har sin "brasilianska tid", sent i säng och sent upp.

Sonen Rafael kom till Sverige när han var 10 månader

På kvällarna har han kontakt med sina tio syskon i Brasilien.

Junior är biologisk pappa till Rafael, som kom till Sverige när han var tio månader. Junior pratar portugisiska med sonen och Lars svenska.

- När jag säger "Var är pipo?" svarar han "napp". Han rättar mig.

Junior brukar skoja och säga att han vill ha tio barn.

- Men fem räcker för mig, säger han.

Lars skrattar högt vid tanken.

- Vi måste landa i det här först. Planen är fler barn, om Gud eller universum vill. Det är en process.

Framöver hoppas Lars kunna adoptera Rafael.

Rafaels biologiska mamma är brasilianska, men vem det är och hur det har gått till vill de inte prata om.

- Jag tycker inte att vi ska behöva prata om det av hänsyn till Rafael. Jag vill inte att han ska behöva läsa om sin historia på internet. Den får han berätta själv om han vill när han blir äldre.

"Det är bättre att han från början vet var han kommer ifrån"

Junior brukar visa Rafael bilder på mamman och hennes familj. Han vill att sonen ska veta var han kommer ifrån.

- Det är inte bra med hemligheter. Det är bättre att han från början vet var han kommer ifrån, säger Lars.

Snart firar makarna tioårsjubileum som par. De träffades genom en gemensam brasiliansk väninna i Värmland. Hon introducerade dem via Skype. Lars vinkade lite.

- Vi hade inget språk. Vi kunde ju bara se om vi tyckte att vi såg sympatiska ut. Utseendet har ju betydelse. Det är mycket med uttrycket och minspelet, som gör om man kan fästa sig vid någon. Jag tyckte att hände direkt, men så var det inte för Junior. Han har fått lära sig att vara med mig, säger Lars med ett hjärtligt skratt.

När Junior kom till Sverige flyttade han in hos Lars direkt.

- När jag bott här ett år kom en verklig känsla. Först hade jag mycket svårt med Lars, säger han.

- Det var tur att han inte förstod vad jag sa, för då hade Junior nog inte stått ut. Redan första veckan bråkade vi med varandra. Ingen förstod någonting, säger Lars.

- Lars skällde på svenska. Då bråkade jag med honom på portugisiska. I dag har han en plats i mitt hjärta och i min hjärna, säger Junior och stryker Lars över kinden.