Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter.
Annons
EXPRESSEN.SE
Hälsoliv>MÄNSKLIGT

Publicerad 31 mar 2019 19:00

Karin, 41: Mamma valde flaskan före mig

Karins mamma har varit alkoholist så länge hon kan minnas.

Karins mamma har varit alkoholist så länge hon kan minnas.

1/2

Foto: Shutterstock

Till slut tvingades hon bryta kontakten.

Till slut tvingades hon bryta kontakten.

2/2

Foto: Shutterstock

I ”Läsarna berättar: Ur verkliga livet” berättar Karin, 41, om mammans eskalerande alkoholmissbruk som slutade med att de bröt kontakten.

Min mamma har varit alkoholist så länge jag kan minnas. Jag vet inte hur många gånger jag har hittat henne halvt medvetslös på soffan eller blodig på toalettgolvet.

Jag har släpat och burit henne i säng fler gånger än jag kan räkna. Jag var alltid orolig när jag hade varit hemifrån; hur skulle mamma må när jag kom hem? Hur full skulle hon vara? Var skulle jag hitta henne? Skulle hon vara död den här gången? 

När jag var i tonåren pratade pappa om att han ville skilja sig. Jag hörde samtalet från sovrummet och blev alldeles kall inombords, livrädd. Min pappa var min ankare i tillvaron, även om han var borta ofta på affärsresor. 

Men att veta om att han var på väg hem skapade en trygghet hos mig, känslan av att inte vara ensam med min oro. 

LÄS OCKSÅ: Rebecka, 42, om alkoholismen: ”Jag gömde tomflaskor i garderoben” 

Mamma vägrade söka hjälp

Både pappa och jag tjatade på mamma att hon skulle söka hjälp, men hon vägrade konstant och sa att det inte var något fel på henne, att hon skulle bättra sig och dra ner på drickandet. Hon förnekade att hon hade problem med alkoholen och hon gömde flaskor, precis som en alkoholist gör. 

Senare när jag hade flyttat hemifrån och var gravid ringde hon och skällde ut mig och min man. Jag blev så stressad av hennes skrik och hot att det påverkade barnet i magen. Efter en kontroll på mödravårdscentralen blev jag skickad till akuten eftersom mitt barn hade så hög puls. Det lugnade ner sig men jag var skärrad länge efteråt. Jag insåg att min mamma var en destruktiv person som jag borde hålla mig ifrån. 

När jag födde mitt barn hade mamma lagts in på en psykiatrisk mottagning. Vi hade haft sporadisk kontakt på telefon när jag orkade, så jag visste inte riktigt hur det var med henne. Mamma hade tagit en överdos av tabletter och alkohol. Hon var sämre än någonsin. När jag hälsade på henne blev jag chockad. Hon hade magrat enormt och såg mer död än levande ut. Håret hängde i tussar på huvudet och hon var svart under ögonen. Det fanns inget liv kvar i hennes ögon och jag minns skräcken jag kände inombords. 

Hon skällde ut mig och sa att jag var världens sämsta dotter

Senare, när hon var hemma igen fortsatte helvetet. Hon ringde mig titt som tätt, alltid på fyllan. Hon skällde ut mig och sa att jag var världens sämsta dotter, att jag var en värdelös mamma som inte borde få ha kvar mitt barn, att min man var en skithög och fegis som stannade kvar hos mig. Det är hemskt att säga, men jag blev mer och mer hatisk mot henne. Jag önskade till och med att hon skulle dö. Jag skämdes över mina tankar så klart, mamma var ju sjuk, det förstod jag ju. Men hennes bitterhet hade smittat ner mig på något sätt. 

Till slut, efter att hon en sen kväll stått utanför min dörr och skrikit fula ord, tog jag beslutet att bryta kontakten med henne. Då hade jag ställt ett ultimatum; vill hon umgås med oss måste hon söka hjälp. Det var ett tungt beslut; att vända ryggen mot sin egen mamma, men jag var tvungen för att orka vara en bra mamma till mitt barn. Mamma struntade i mitt ultimatum och jag grät i veckor efteråt, ibland undrade jag om jag någonsin skulle sluta gråta. 

LÄS OCKSÅ: Så förstörs din kropp av för mycket alkohol 

Har brutit all kontakt

Men så tänkte jag på mitt barn, jag ville inte utsätta det för ännu mer besvikelser över att mormor inte kunde hålla det hon lovade, att hon inte dök upp när de skulle göra saker tillsammans, att hon var försenad, ilsken, full... Det var slut på det nu. Och jag ville inte att mitt barn skulle leva med samma oro som jag själv gjort som barn, med rädsla och ovisshet, de ständiga lögnerna och bortförklaringarna. 

Jag vet inte hur det blir i framtiden när mitt barn växer upp, förmodligen kommer jag att säga att mormor är svårt sjuk, om hon ens lever då. Det går inte en dag utan att jag tänker på henne, men jag tar inte kontakt längre. Jag önskar innerligt att hon ska ta tag i sitt liv och söka vård, men jag tänker inte tjata mer på henne, viljan till förändring måste komma från henne själv. 

Väljer flaskan före barn och barnbarn

Det gör ont att tänka på henne, men jag vet att jag mår bättre av att inte ha någon kontakt. Jag har blockerat henne på telefonen, eftersom hon bombade mig med elaka sms. En gång skrev jag bara att jag älskar henne, hon svarade aldrig på det. 

Ibland känner jag mig avundsjuk på mitt barns kompisar som har en fin mormor som finns där och stöttar. På tillställningar på skolan eller barnkalas ser jag de fina friska mormödrarna med glittrande ögon som gör allt för sina barnbarn. Då gör det väldigt ont inom mig. Jag har inte sett mamma på ett år nu, men hör från bekanta att hon fortfarande super. Jag saknar mamma, samtidigt som jag är arg på henne för att hon väljer flaskan före sin dotter och barnbarn. Men jag har börjat acceptera det mer och mer och med acceptans kommer förlåtelse så småningom. Jag ska förlåta min mamma har jag bestämt, för att få sinnesro och vara en närvarande kärleksfull mamma.

Karin, 41, berättat för Anne Haavisto