Karin, 28: ”Självföraktet blev större än behovet av att äta”

Som barn var jag livsglad, social och hade många vänner. Jag minns att jag la märke till att vuxna kallade mig söt och glad och började faktiskt känna av en press av det här. Om jag var arg eller leden fick jag kommentarer som ”vart tog den glada Karin vägen?” 

I skolan tog jag gärna ledarrollen och blev snabbt populär och jag gillade bekräftelsen jag fick av mina kompisar. De lyssnade på mig och respekterade mig och det fyllde en funktion, har jag förstått efteråt. Jag har alltid haft svårt för att visa och prata om känslor och jag minns att jag ofta grät mig till sömns, men utan att riktigt förstå varför, men det var väl undantryckta känslor som jag bar inom mig. 

När jag var ledsen visade jag ilska och det blev allt oftare bråk hemma. När jag började gymnasiet hade vi flyttat till en annan stad och jag kände inte en människa på skolan. Från att ha varit sedd och populär blev jag plötsligt vilsen och utanför och hittade inte någon ny roll eller plats för mig. Jag är ganska kort och har vissa perioder varit lite mullig. Nu kom jag på att om jag bara blev smalare så skulle jag bli mer omtyckt. Det var nog för att jag inte var tillräckligt smal som de inte såg mig, inbillade jag mig då. 

Äcklades av kroppen

Dieterna jag testade var många, men ingen fungerade. Och misslyckandet gjorde att jag blev tillbakadragen och isolerade mig, eftersom jag kände att jag inte passade in. Den dagen självföraktet blev större än behovet av att äta var det som att trycka på en knapp, sen gick det utför väldigt, väldigt snabbt. När jag tittade i spegeln blev jag nästan mordisk. Jag hatade det jag såg och kände mig äcklad av mig själv. Jag rasade i vikt och aptiten försvann helt. Då blev jag överlycklig och tänkte att nu skulle jag börja få vänner, hitta på roliga saker och känslan av att köpa mindre och mindre kläder var nästan berusande. 

Mina föräldrar fick panik och tog mig till BUP men jag ville inte ha deras hjälp. Dessutom kände jag mig aldrig sedd eller lyssnad på, vilket ökade min motivation att svälta mig själv. Under behandlingen, som inte gav någon effekt alls, drack jag mängder av vätska innan jag skulle vägas, och det fungerade till deras belåtenhet. 

Inom mig var det ett kaos. Vissa dagar var jag känslomässigt avstängd, vilket jag såg som en styrka för då kände jag mig stark och lyckades hålla masken. Kroppen var trött, jag fick hjärtklappning och blev snabbt andfådd, men jag förstod inte allvaret. En dag bestämde jag mig för att avsluta mitt liv och tog kontakt med en person som skulle leverera tabletter. Den personen förstod vad det handlade om och dök inte upp. Det blev den viktigaste kvällen i mitt liv och som förmodligen räddade mitt liv. 

LÄS MER: Annelie, 31: "Jag ville att mina nyckelben skulle synas"

”Jag blev starkare av att utmana mig själv”

I samma period började någonting att hända inom mig. Jag insåg att jag måste ha hjälp, att jag ville leva trots allt. Samtidigt var det en tid av stor förvirring som även inbegrep hetsätning. Jag ville ha hjälp, men det skulle vara den hjälp jag själv valde, inte något påtvingat av mina föräldrar. Av en slump träffade jag en fantastisk terapeut som jag klickade med direkt. Hon lyssnade på mig och såg min potential. För första gången träffade jag en person som pratade till mig, och inte över mitt huvud. 

Jag fick även stöd i skolan så jag kunde ta studenten. Plötsligt tyckte jag att det var roligt att jobba med mig själv, ett riktigt uppvaknande och bland det bästa som hänt mig. I takt med att jag blev starkare mentalt jobbade vi med maten. Att vi jobbade långsamt med att öka på maten, lite för varje vecka gjorde att jag kände att det var möjligt att fixa det här. Det var inte lätt, men sakta men säkert försvann det ångestladdade kring maten och min motivation ökade. 

Annons: Läs mer om hälsa och starka levnadsöden i magasinappen ARCY

Tillfrisknandet blev en stress

Efter ett halvår i terapi kände jag att jag kunde hantera mina tankar och känslor bättre. Jag blev hela tiden starkare av att utmana mig själv. Jag började äta i skolmatsalen för första gången och det var otroligt stort för mig och jag kände mig väldigt stolt över mig själv och mitt mod. Att lära mig att skilja på den friska och den sjuka rösten var ett stort steg i att komma tillbaka. Att förstå att jag inte personifierade mig med min ätstörning. 

Jag minns att jag till en början var ivrig att bli frisk men det blev laddat och skapade en stor stress. Tillfrisknande är en process i mitt liv och jag blir friskare för varje år som går. Tilliten jag känner till livet är fantastisk och jag firar de små framstegen. Jag har lärt mig att vara nyfiken på mig själv som människa och inte fokusera på resultaten, utan ta stegen i min egen takt. Jag har också genom åren fått mer skinn på näsan och vet vem jag är och hur jag fungerar. 

I dag äter jag normalt och har ingen ångest kring maten, vilket jag är oerhört tacksam för. Jag är också evigt tacksam för att jag mötte en behandlare som jag klickade med, utan henne vet jag inte om det hade gått.

Karin, 28, berättat för Anne Haavisto

LÄS MER: "Alla kan drabbas av självmordstankar"