Jonas Bonnier: "Jag skulle må bra av att slappna av lite mer. Jag blir alltid manisk i det jag gör och manierna är positiva på många sätt – de får mig att göra en massa saker. Men på sikt blir de tröttsamma – både för mig själv och för min omgivning."
"Jag känner mig som en outsider i alla kretsar. Ur en författarsynpunkt tror jag det är bra att stå nära, men aldrig riktigt delta – det är en typisk författaridentitet!".
1 AV 4
Rånarnas perspektiv i ny bok
2 AV 4
Jonas Bonnier: "Jag skulle må bra av att slappna av lite mer. Jag blir alltid manisk i det jag gör och manierna är positiva på många sätt – de får mig att göra en massa saker. Men på sikt blir de tröttsamma – både för mig själv och för min omgivning."
Foto: CORNELIA NORDSTRÖM
3 AV 4
Foto: CORNELIA NORDSTRÖM
4 AV 4
"Jag känner mig som en outsider i alla kretsar. Ur en författarsynpunkt tror jag det är bra att stå nära, men aldrig riktigt delta – det är en typisk författaridentitet!".
Foto: CORNELIA NORDSTRÖM

"Känner mig som en outsider i alla kretsar"

Rikemansson, lärare, direktör – och succéförfattare.

Jonas Bonnier, 53, har spelat många roller genom livet. Hans nya bok "Helikopterrånet" baseras på intervjuer med de dömda.

– Vad som är sant och inte, det vet bara jag och rånarna.

Christer Olsson

Jonas Bonnier är på utomordentligt humör. Den omstridda före detta Bonnier-vd:n och författaren är hemma för att prata om sin nya bok ”Helikopterrånet”. Orden flödar och han skrattar mycket. 

De senaste åren har han och frun Helena bott i Miami ”av alla ställen”. 

– När jag talar om att vi bor i Miami brukar jag mötas av ett höjt ögonbryn som säger att jag måste nog förklara det här närmare… så numera svarar jag att vi solar och knarkar om någon frågar (skratt) … det verkar vara enda anledningen att flytta till Miami…

Skillnaden mellan Miami och resten av Florida är som mellan New York och USA, hävdar Jonas.

– Du behöver bara åka en bit norrut till Fort Lauderdale så avtar allt. Plötsligt ser det ut som om folk går ut och klipper sina gräsmattor med nagelsax!

”Helikopterrånet” är en annorlunda bok för Jonas.

– Jag försökte få en svensk agent intresserad av en bok jag skrivit som jag tyckte var fullkomligt lysande. Han tyckte manuset var för konstigt, men när jag skulle gå sade han ”jag har ett annat projekt du kanske skulle vara intresserad av?”

Jonas Bonnier har skrivit bok om helikopterrånet i Västberga

Det var historien om helikopterrånet mot värdedepån i Västberga 2009, där man tror att rånarna kom undan med över 60 miljoner kronor.

– Jag är inte särskilt intresserad av rån och kriminalitet och kan ingenting om det, säger Jonas. Jag måste ha varit en av de få i Sverige som inte ens visste att rånet ägt rum - så jag sprang och köpte Håkan Lahgers bok ”Helikopterpiloten”, som var otroligt spännande. Jag läste den över helgen och blev jätteintresserad. Dagen efter fick jag träffa en av rånarna, som just släppts ur fängelset. Sedan intervjuade jag alla rånarna och försökte med stora ögon lära mig förstå hur man spränger saker.

Svårigheten har varit att balansera fiktionen med verkligheten.

– Det är en roman jag skrivit – även om sanningen i det här fallet ofta är mer spännande än något jag kunnat hitta på. Men vad som är sant och inte, det vet bara jag och rånarna. 

Jonas behöver ett mörkt rum när han skriver. Han skriver från halvåtta på morgonen till ett ungefär varje dag, ”sedan går det för långsamt – jag kan bli sittande med samma mening i en halvtimme”.

– Ju tråkigare det är utanför och ju sämre wifi, desto bättre.

Han försöker flytta runt när han skriver.

– Jag har en boll jag sitter på en halvtimme, tills jag är helt utmattad, en fåtölj jag sitter i, jag sitter i sängen någon timme, i soffan… för ryggens skull tror jag inte det är bra att sitta för länge i samma ställning eftersom jag skriver väldigt många timmar varje dag. Jag gör inga undantag – och tar inga semestrar. Jag har inget skrivbord utan har min laptop i knäet, på ett soffbord eller en kudde för att variera höjden…

LÄS OCKSÅ: Magnus Krepper: Att gå i terapi är det bästa jag gjort

Netflix har köpt filmrättigheterna för ”Helikopterrånet”

Netflix nystartade filmbolag har redan köpt rättigheterna till ”Helikopterrånet” tillsammans med Jake Gyllenhaals bolag Nine Stories.

– Jag tror Jake vill göra en av huvudrollerna själv. De har precis hittat en manusförfattare… så det kommer att stå "Based on a book by…" på filmduken. Med jättestora bokstäver hoppas jag!

Han ler brett.

Flytten till USA var ”halvplanerad” säger han.

– Våra barn flyttade hemifrån, jag slutade på jobbet och hunden dog. Att fortsätta bo i Stockholm med så annorlunda förutsättningar var tråkigare än att göra något helt nytt – och vi slapp jämföra bakåt, saknade inte barn och hund utan kunde göra något helt annat.

Från början var det tänkt att Jonas skulle bo i Los Angeles, och 2015 lyckades han sälja en tv-serie till Hollywood.

– Den har kommit ganska långt nu, men fortfarande inte fått grönt ljus. Efter att ha varit där ett tag tror jag att det är bättre att bo någon annanstans och åka dit ett par veckor och träffa alla du ska träffa och äta alla luncher. Hollywood är väldigt speciellt – alla är alltid väldigt glada och säger ja till allting! Sedan händer absolut ingenting.

När jag träffar Jonas berättar han att han är på väg hem igen.

– Det har dock ingenting med Trump att göra! Det är bättre att bo i USA än utanför under Trump. Inrikespolitiskt har han få möjligheter att göra något själv. Men från och med sommaren kommer vi att ha Sverige som bas igen. 

När Jonas sitter och skriver ägnar sig hans fru åt sin keramik.

– Hon är konsthantverkare. Vi har en väldigt stor keramikugn i Miami. Vi blev tvungna att skaffa trefas för vi slog ut all el i kvarteret (skratt). Hon gör eleganta fat och tallrikar, hela serviser i keramik – det finns inte i Amerika.

Jonas och Helena på ett vimmel 2011. Foto: SVEN LINDWALL

Jonas Bonnier är gift med Helena 

Han mötte Helena redan i sjuan i grundskolan.

– Jag träffade Helena och hennes kompis en sen kväll på Karlaplan och frågade om de ville följa med hem till min kompis. De hängde på och vi bestämde att skulle gå på bio helgen därpå – ”Djupet”. Den var barnförbjuden och jag visste att vi aldrig skulle komma in, tjejerna gick i sexan, så vi övertygade dem att se ”Full Speed Herbie” i stället – det måste vara en av världshistoriens tre sämsta filmer.

I åttan eller nian frågade han chans på Helena.

– Hon sade nej. Tok-nej. Hon var mycket klyftigare än jag. Bara att jag vågat fråga tyckte jag var stort. Efter gymnasiet var hon utomlands ett par år och sen träffades vi igen, gjorde en bilsemester genom Europa och blev ihop när vi var 21-22.

Jonas har halvsyskon, men växte upp som ensambarn.

– Jag saknade aldrig en bror eller syster att ha nära och prata med. Min bästis bodde i Bromma och hade två äldre bröder, och varje gång jag bott över där ett par dagar kände jag att jag längtade tillbaka till ensamheten.

En period i terapi (”jag var väldigt… ledsen”) har fått honom att förstå sina drivkrafter.

– Det finns en stor lust i att skriva. Under de perioder jag jobbat på kontor har jag vaknat och frågat mig själv – vad ska jag göra egentligen i livet? Det gör jag inte längre. Jag tycker om alla delarna av skrivandet – fabulerandet, redigerandet. Men jag tycker också att jag måste ha något att säga. Att visa hur smart du är räcker inte som motivation. Men jag har också någon sorts… grundskuld. Jag vill kompensera för att jag har varit privilegierad och haft det bra i livet. Genom att jobba hårdare och mer. Tveklöst är det så att jag föddes in i en familj som var välkänd och rik, i ett hem som hade gott om pengar. För mig har det skapat en väldigt stark drivkraft. Jag skulle aldrig jobbat så här mycket och så hårt utan behovet att bevisa och kompensera för något.

"Jag känner mig som en outsider i alla kretsar"

Ändå är det musiken som är hans stora passion.

– Varje fredag ägnar jag ett par timmar åt att lyssna på allt nytt på Spotify. Jag har fastnat lite i hiphop- och rap-scenen, men jag gillar listmusik också – Beyoncé är så bra att det inte är klokt.

Han spelar själv. Började med piano på kommunala musikskolan, tragglade med det (”jag förstår inte hur mamma orkade – jag skulle aldrig orka bråka med mina barn så länge”), lärde sig spela gitarr och läsa noter. 

– Jag spelar in och skriver rätt mycket musik. Varje år brukar det finnas några tillfällen att få stå på scenen. Jag spelar det ingen annan vill, ofta bas.

Jonas har pluggat litteraturvetenskap, teatervetenskap och pedagogik.

– Jag blev lärare på högstadiet, skrev en roman och började skriva manus för SVT – sedan hamnade jag på något konstigt sätt i ett läge där jag var tvungen att titta på en massa siffror och uppställningar, räkna ihop saker och lära mig att skilja på en balansräkning och en resultaträkning. Jag saknade helt formell utbildning och fick lära mig begripa siffror och att vara direktör genom att jobba väldigt mycket.

”Autodidakt-direktör” kallar han det.

– I direktörskretsar är det suspekt bara att läsa en massa böcker och i författarkretsar är jag en jävla direktör! Jag känner mig som en outsider i alla kretsar. Ur en författarsynpunkt tror jag det är bra att stå nära, men aldrig riktigt delta – det är en typisk författaridentitet! 

LÄS OCKSÅ: Martin Melin: "I min första relation var jag usel"

Jonas Bonnier

Namn: Tor Jonas Gunnar Bonnier

Ålder: 53.

Yrke: Författare.

Bor: Villa på Djurgården och hus i Miami.

Familj: Hustrun Helena och barnen Love, 24 och Ina, 22.

Aktuell: Med nya boken ”Helikopterrånet”

Jonas om...

...jakt:

– Att åka ut och skjuta en massa djur tycker jag är jättekonstigt! Jag spelar inte golf heller och har ingen vinkällare – jag tycker inte rödvin är gott. Jag har svårt att hitta en känslomässig anknytning till saker, även till boende. Jag samlar inte på någonting, och kan inte riktiga gå i gång på att äga en bil.

...mat: 

– Jag tycker att det är kul att gå på krogen – att slippa stå på Ica Maxi och undra över vad jag ska köpa till middag. Finmat är bortkastat på mig – jag tar gärna en Happy meal! Men Helena är duktig på att laga mat…

...lycka:

– En känsla som dyker upp då och då och som är svår att sätta fingret på – plötsligt känns livet bara väldigt bra.

...gud: 

– Jag konfirmerade mig, men… min pappa Lukas var väldigt judisk en kort tid under andra världskriget, men jag visste inte ens att familjen Bonniers hade judiskt påbrå förrän jag var 15-16, och det var inte någon i familjen som berättade det för mig.

...att gråta: 

– På bio gråter jag lätt. Jag känner när regissören vill att jag ska börja gråta, eller skratta – jag är en enormt lydig biobesökare.

...mardrömmar: 

– Verkligen. Jag har haft mardrömmar i hela mitt liv – i perioder. Jag har lärt mig att väcka upp mig själv ur drömmen när det blir för läskigt.

...terapi: 

– En man som går i terapi gör det ofta för att fixa till något och jag är inte så säker på att terapi är bar för att fixa till ett specifikt problem. Däremot tycker jag att terapi rent allmänt är mycket bra. Jag kände mig väldigt ledsen under en period på Bonniers och insåg att jag måste ha hjälp med det. Men jag tror inte att det egentligen hade med jobbet att göra.

...sin favoritplats: 

– Tyvärr är min favoritplats oftast där jag inte är just då. Jag tycker om att längta till platser.