Kalle Moraeus: "Jag känner mig 15 år yngre i kroppen"

Kalle Moraeus, 56, visar en bild på sin ståtliga norska skogskatt Benny, som gick bort förra året. Katten var en kompis som jämt fanns där och när Kalle var borta flyttade Benny in hos grannarna och tog över det huset också.

– Det var en kastrerad hankatt på 9 kilo, ett gigantiskt kreatur. Vi påminde om varandra. Två ”grumpy old men” som bodde där hemma. Lite lätt kastrerade båda två satt vi och tittade ut på vägen genom en pelargon. Vi brydde oss inte så mycket om livet. När jag var som sämst i mina värden var till och med Benny lite piggare. Det var jävligt grått. Jag var väldigt överviktig, hade dålig kondition, inget D-vitamin och dåliga testosteronvärden. Hela tiden hade jag förkylningar. Det var en pågående inflammation i kroppen. I dag är jag en helt annan person. 

När Kalle Moraeus checkade in på Ekolsunds slott för att tävla i ”Biggest loser VIP” våren 2018 stod vågen på 118 kilo. I dag väger han 93 kilo. 

– Det är 25 kilo. Jag fick för mig att jag skulle ringa Arla och få spons på 50 paket smör, rumstemperera dem och smeta smöret på kroppen för att känna hur det känns. Fy fan vad man tagit bort mycket. 

Kalle Moraeus dricker en morgonlatte på Hotel Rival vid Mariatorget i Stockholm. Han är i sitt livs form och har nästan testosteronvärden som en 20-åring. Nyligen hade han tre köttfria veckor för första gången någonsin. Det började med att Kalle spelade på en hälsoresa till Spanien för tidningen Senioren. Innan han åkte ned hade han väldigt ont i tummen på grund av artros. Ett stort problem för Kalle, som håller i stråken och plektrumet till gitarren med den.

– Resan hade ett så bra upplägg. Det var varmt och skönt och vi tränade på hotellet hela dagarna. Det serverades stora bufféer och då switchade jag bara över och käkade deras grönsaksbuffé och mycket fisk. Efter bara några dagar försvann inflammationen i tummen. Då hade jag haft ont i flera år.

Även smärtorna i knäet är borta. 

– Jag vet inte om artrosen i knäet har försvunnit, men jag har inte ont i alla fall. I förrgår gick jag i två och en halv timme. Det var fullständigt omöjligt förut. Jag kunde ju inte ens gå i en trappa för att jag hade så ont. 

För fem år sedan röntgade Kalle knäet. Läkaren konstaterade då att det behövde opereras, men de ville vänta tills han fyllt 60. 

I dag har Kalle dragit ned på sin köttkonsumtion. I stället lägger han mängder av grönsaker, fisk och skaldjur på grillen.

Sedan ”Biggest loser” har han också gått över till ketogen kost. Keto-dieten går ut på att äta väldigt lite kolhydrater för att få kroppen att hamna i ketos, ett slags svältläge. I stället för att kroppen drivs på kolhydrater blir den fettdriven. 

– När man växlat över till ketokost, vilket tar tre, fyra dagar, stryper man födan. Då börjar kroppen äta av det man bär på. Det blir tvärtomläge till att lägga på sig i vikt. 

Kalle upplever att han aldrig har mått bättre.

– Jag känner mig 15 år yngre i kroppen och tränar väldigt mycket. Det sista jag gjorde innan jag checkade in på slottet var att åka ett spår på Grönklitt på 9,8 kilometer. Det tog 1 timme och 17 minuter. Det betyder att det stod helt still. I mellandagarna åkte jag samma spår. Då åkte jag på 55 minuter. Det är 22 minuter fortare.

Under sommarhalvåret går han på gymmet i Orsa träningscenter tillsammans med PT:n Hanna Jönefors. 

– Hon är stenhård. Ordning och reda, inget trams. Hanna tycker att jag har ett pannben som är enormt, när jag väl bestämt mig. Jag har startat upp ett 2.0-liv. Nu ska jag bara ta resten, säger Kalle som skriver på en bok om sin hälsoresa. 

Framöver ska han se till att hålla i formen. 

Även om Kalle har haft kunskapen länge, har han inte varit i stånd att genomföra den förändring som krävdes. När han fick erbjudandet att medverka i ”Biggest loser” bestämde han sig. 

Men egentligen har det inte handlat så mycket om vikten. Den är bara ett symptom, säger han. 

– Det handlar om en ohälsa. Jag ville inte gå in i andra halvan av livet och veta att det är inte frågan om att bli sjuk, utan när. Vi har en historik i släkten och där finns både stroke, diabetes och hjärtinfarkt. Så det gäller att vara med lite här nu. 

Kalles kroppsförändring har även påverkat spelandet. Med mer luft och ork låter rösten annorlunda när han sjunger. 

– Att stoppa en fiol under hakan och sitta så i flera timmar borde vara förbjudet. Vridningen är katastrofal. Jag kom till en punkt när jag började få fysiska problem av att spela fiol. Det var inte klokt. Det var en av orsakerna till att jag sa till mig själv att det här går inte längre. Att sitta i bil i fem timmar, packa ur, ställa sig och spela och sedan sitta i bil i tre timmar. Jag åt bara det som mackarna hade att erbjuda. Man blir helt förstörd av det där livet. 

Numera planerar Kalle livet efter sitt arbetsschema. Vet han att han ska sitta stilla i 24 timmar, kör han ett dygns fasta. 

Sedan 14 år bor Kalle, som skilde sig för fem år sedan, i en villa i Orsa. 

– Alla tror att jag köpt en timrad gård, men jag bor i en stor, äkta Dalamexitegelvilla. 

Sjötomten på 2 000 kvadrat ligger intill en å. Här stortrivs Kalle.

– Får jag bara i gång gräsroboten ordnar det sig sedan. Jag har världens bästa grannar. Vi har blivit väldigt goda vänner och de sköter om hus och hem och tar in posten när jag är borta. 

Som alltid är sommaren fullspäckad för Kalle. Höjdpunkten i år var ”Moraeus i Dalhalla” den 13 juli, en unik föreställning där han tog med sig Lasse Berghagen, Ann-Louise Hanson, Loa Falkman, Emmi Christensson, Orsa Spelmän samt sitt eget band Hej Kalle.

Den 24 augusti är han konferencier och spelar blues under ”Boden Cruising”.

– I oktober ska jag på en stor turné och spela Björn & Benny-musik med Johan Boding och Gunilla Backman. ”Thank you for the music” heter den. Det går i ett, men jag jobbar ju inte hela tiden och kan vara hemma i fyra, fem dagar. 

I huset fortsätter Kalle att öva. Färdig blir han aldrig.

På ett sätt tycker han att det är roligt, men det kan också kännas märkligt. Kalle tystnar en stund.

– Det är inte som att bygga ett hus, som du kan titta på när det är färdigt. Här är det bara en applåd, så blir det tyst. Sedan sätter man sig i en bil och åker hem i natten. Det kan vara väldigt, väldigt konstigt. Det är ofta jag gör så.

Hur är den känslan?

– Det kan vara jävligt tomt. Att komma hem till ett öde hus, när man kört från Göteborg efter att man spelat. Samtidigt är det skönt.

Förutom att underhålla spelandet, tar Kalle hand om sitt företag och sköter om tegelvillan, krattar gården och ägnar sig åt samma sysslor som alla andra.

I höst har han varit yrkesmusiker i 32 år. Efter alla år vet han hur musikbranschen fungerar. Så länge man kan spela löser det sig alltid, menar han.

– Fast man kan inte slå sig ned och luta sig tillbaka. Det är bara att spotta i nävarna och hitta på nya saker. Det är inget konstigt med det.

Förutom hälsoförändringen håller Kalle på att byta liv musikaliskt och har startat bluesbandet Torrvrål (ena gitarristen kommer från en by som heter Torrvål). Enkelheten och en längtan tillbaka till rötterna lockar. 

Kalle, som är klassiskt utbildad, har också arrangerat ett kyrkoprogram, där han spelar klassisk musik och folkmusik. 

Hemma däremot lyssnar han nästan aldrig på musik. Undantaget är religiösa sånger när han lagar mat.

– Jag kan gå loss på Lapp-Lisa. Anna-Lisa Östs ”Barnatro” och sådana låtar. Hon är så jäkla bra. Precis som med en del psalmer är det texter som handlar om livet. 

Kalle Moraeus om…

…”Fångarna på fortet”: 

– De har ju frågat mig i alla år och det var första gången jag åkte dit. Det var mycket på grund av Alexandra Zazzi, som fick frågan samtidigt. Hon tjatade hål i huvudet på mig. Vi hade en ledig dag i La Rochelle. Hon och jag gick till marknaden och käkade ostron. Vi hade väldigt, väldigt trevligt tillsammans med Ida Ingemarsdotter. Peter Larsson från Lars-Kristerz gillade dock inte ostron, kan jag säga. Han var alldeles vit i ansiktet. Det är bra mat. Två kalorier per ostron. Tuggar man väldigt länge går man back. Jag äter ostron jämt. 

Ibland kliver jag ur dieten och lever som vanligt, som under inspelningarna av ”Fångarna på fortet”. När jag är hemma igen fastar jag i 24 timmar och sedan är jag tillbaka.

…nya livet:

– Hungern är inget problem. Jag håller på att tappa bort det där med frukost. Jag tycker det är äckligt att äta på morgonen. Att frukosten är dagens viktigaste mål håller inte jag med om riktigt. Jag äter bara något ägg efter en stund. 

Det är ett väldigt bra sätt att leva, om man är ute och turnerar. 

Sedan att minska ned alkoholintaget eller välja sina tillfällen. Det är en väldig nedskärning på båda de här. Det är nästan som att jag håller på med försök på mig själv. Men nu är det ingen frågeställning längre, utan nu lever jag så. Det är mitt liv helt enkelt. Jag har bytt liv. 

…drömmen om Spanien och Nashville: 

– Jag vill bo i Spanien när jag blir äldre. Värmen! Jag är helt torsk på att åka ned till Solkusten. Då kommer jag ifrån litegrann och då kan känna mig lite ledig korta sekunder. Jag har vänner där nere som jag hälsar på. Axlarna åker ned, även om det är mitt i november. Det är 20 grader på dagarna. Det är så skönt med värmen. 

Fast nu börjar alla svenskar rycka i mig och vill att jag ska komma ned och spela. Mellan Malaga och Marbella bor tusentals människor som har en massa föreningar. Man får se till att börja spela direkt när man kommer ned och sedan vara ledig. 

Två gånger har jag varit till Nashville. Jag är väldigt intresserad av hockey och de har en stor dalmas, Filip Forsberg, som är kung i Nashville Predators. 

Sedan gör det ju ingenting att det också är musikhuvudstaden. Sju dagar i veckan året runt är det musik och klockan 11 börjar banden att spela. Det måste finnas hundratalet scener där. Är du där en måndag eller tisdag kan du få höra en superstjärna som står på scen. 

…livsinsikt:

– Kan man skriva att jag ska dö? Det får mig att ta vara på livet jag har, att jag sköter mig, gör förändringar och förhoppningsvis blir en bättre människa på alla sätt och vis. 

…avkoppling:

– Det är skidåkningen. Att åka ut i naturen en gnistrande vårvinterdag med någon minusgrad och fina spår. Mer relaxat en så blir det inte. Jag registrerar alltid allting jag gör, varenda meter jag tar. Jag måste ha elektroniken med, men brukar sätta på stör ej-knappen i telefonen.. Då hör jag min egen andning och ljudet från skidorna. Det är oslagbart. 

…relation till din dotter:

– Vi har en fantastisk relation, men jag håller familjen utanför. 

…framtiden:

– Man har ju en stor del av framtiden bakom sig. Det är mycket här och nu. Gudarna ska veta att man blir äldre. Ingen slipper undan och man vill ju vara med så länge det går. Man brukar säga att det låter för jävligt när man spelar fiol de första tio åren och de tio sista också. Jag hoppas att någon säger åt en när man ska sluta.

…Orsa:

– Det är mitt hem. Det är där jag bor. Sedan älskar jag Stockholm också. Egentligen lever jag nästan 50 procent i Orsa och 50 i Stockholm. 

Orsa har naturen och där får jag vara lite för mig själv. Det är inget stort hallå när jag går och handlar. Under turistsäsongerna får man stå och fota inne på Konsum, men annars är det helt lugnt. 

…Stockholm:

– En dag ska jag ha en bostad här på Mariatorget på Södermalm i Stockholm. Här finns Stockholms äldsta bokhandel. De har bara svenska klassiker. Och så puben Half Way Inn, ett av mina favoritställen med en kanonfisksoppa för 135 kronor. Dit kan man gå när man är själv. Det sitter alltid några stammisar där som man kan morsa på. Det är väldigt trevligt. 

Jag har bott 19 år i Stockholm. Nio år på Kungsholmen och tio i Bergshamra eller om det var tvärtom. Bergshamra är jättefint med hela Ulriksdal. Det var fantastiskt att bilda familj där. Det var som att bo mitt i skärgården. Jag tog mitt fiskespö och gick ned och drog en abborre eller fiskade strömming. Där finns Stockholms bästa strömmingsfiske. Det var som en by, som låg mellan E18 och E4. Pittoreskt, tio minuter från Centralen. Jag skulle kunna tänka mig att bo där igen.