I "Läsarna berättar: Ur verkliga livet" beskriver Johanna, 46, hur hennes bästa vän plötsligt tog avstånd.
1 av 2: I "Läsarna berättar: Ur verkliga livet" beskriver Johanna, 46, hur hennes bästa vän plötsligt tog avstånd. Foto: Shutterstock
"Jag blev förkrossad och grät när jag läste brevet"
2 av 2: "Jag blev förkrossad och grät när jag läste brevet" Foto: Shutterstock

Johanna, 46: Min bästa vän dumpade mig

I "Läsarna berättar: Ur verkliga livet" beskriver Johanna, 46, hur hennes bästa vän plötsligt tog avstånd.

Vi hade precis flyttat till ett nytt område. Jag var nio år och såg fram emot att träffa nya vänner. När hon kom gående emot mig med sin mamma visste jag direkt att hon och jag skulle bli kompisar. Det var något busigt med hennes blick och hennes sätt att gå på, hon liksom studsade fram. När hon passerade mig hälsade jag och bjöd in henne till mitt kalas helgen därpå. På kalaset var det bara hon och jag kändes det som. Vi ville prata hela tiden och vara nära varandra. Vi skrattade åt samma slags skämt och vi hade så roligt. Hon var den själsfrände jag alltid hade drömt om, även om jag inte förstod det då. Jag lyckades övertala henne att börja i min klass och jag var så glad när hon dök upp på skolan. Tyvärr fanns en elak tjej i vår klass som bestämde över alla tjejer. Hon bestämde vad vi skulle göra på rasten, vilka vi fick leka med och vem som fick följa med vem hem efter skolan. Alla tassade på tå, livrädda för att reta upp henne.Hon var en tyrann förstod jag senare, kontrollerande och ond. Hon märkte förstås att jag och den nya tjejen hade något på gång och förbjöd mig att leka med henne. Gjorde jag det skulle hon ta sönder min cykel, eller klippa sönder min jacka. Hon hotade oss hela tiden. Det var ett helvete i skolan på grund av henne. 

Vi skrattade så vi kissade på oss

Min vän och jag hittade ett sätt att umgås, trots den elaka tjejen.  Vi kommunicerade med teckenspråk och blickar genom klassrummet, och på eftermiddagarna efter skolan sågs vi bakom ett bestämt hus så att ingen skulle se när vi gick hem till henne. Våra eftermiddagar var som att vara i en drömvärld. Vi skrattade så vi kissade på oss, vi behövde bara titta på varandra för att explodera i skratt. Vi behövde knappt prata, vi bara visste vad den andra menade hela tiden.

DELA MED DIG AV DIN HISTORIA

Varje människa bär på en historia. Det är ett känt uttryck och det tänker vi ta fasta på i Söndags­magasinet.

Vi vill höra din historia. Du kan berätta om vad som helst, om ett förhållande som inte riktigt blivit som du hoppats, om hur sjukdomen förändrat livet, om dina möten med det övernaturliga, om dagen du hade änglavakt, om kärlek och otrohet, kanske om den bästa dagen i ditt liv när det där speciella hände.

Och det behöver heller inte vara så där väldigt speciellt, kanske bara en liten solskenshistoria om hur ni möttes en gång eller om den där härliga semestern, eller mötet ni aldrig glömmer.

Du får naturligtvis vara helt anonym. Men vi behöver ändå ditt namn och ett telefonnummer för att kunna nå dig. Det kommer dock aldrig att visas för någon annan.

Skriv till oss på adressen:

Läsarberättelser

Söndag, Expressen

105 16 STOCKHOLM

Vill du skicka ett mejl så går det också bra. Du kan skriva till: lasarberattelser@expressen.se

Vi gick i samma klass mellanstadiet och högstadiet, och inget kunde skilja oss åt. Vi kommunicerade som vi alltid gjort, tog varandras händer när ingen såg, skickade små lappar till varandra. På helgerna åkte vi och red på islandshästar, galopperade skrattande över ängar och åkrar. Vi lekte ofta att vi var med i en film, och vi hittade på roliga dialoger som vi sa med olika dialekter. Efter högstadiet skildes våra vägar, i alla fall vad gäller skolan. Hon började på ett gymnasium på andra sidan stan, men vi ringde varandra varje dag. 

LÄS OCKSÅ: "Vår vänskap visade sig vara ett luftslott" 

Tågluffen till Europa blev sista resan

Nu var det enklare att umgås, för den elaka tjejen fanns inte i våra liv längre. Jag började extrajobba på helgerna på ett hotell för att kunna spara ihop pengar till resor. Vi åkte till London tillsammans tre gånger under gymnasietiden. Det var underbara resor; där hysteriska skratt alltid var i fokus. Hur mycket kan man skratta tillsammans med en annan person? När hon sov över hos oss hade mina föräldrar svårt att sova, för hon skrattade med så hög röst. Vi fick tvinga henne att skratta in i kudden för att dämpa ljudet.

Efter gymnasiet åkte vi och tågluffade i Europa. Min mamma grät i en vecka efter att vi hade åkt. Med gigantiska färgglada ryggsäckar studsade vi fram mot nya äventyr. Redan på tåget ner till Köpenhamn träffade vi några glada killar som bjöd oss på hembränt och jag minns ingenting av resan innan vi kom fram till Schweiz. Vi reste i sex månader, från land till land, och våra band blev allt starkare. Det var vår sista resa tillsammans, men vi höll kontakten i många år. Hon var den som först dök upp på BB när jag hade fått mitt första barn och jag minns att jag blev överväldigad av glädje när hon kom. Men hon kändes plötsligt annorlunda, avståndstagande. Hennes leende var inte så varmt som det varit förut, blicken flackande och orolig. Vi småpratade lite, men satt mest tysta och tittade på min nyfödda dotter. Jag undrade om hon också skulle få barn någon gång, och några år senare fick jag höra omvägs att hon blivit mamma till en pojke.

Jag blev förkrossad och grät när jag läste brevet

Efter en tid fick jag ett brev från henne där hon försökte förklara. Vår vänskap hade förändrats, sen när kunde hon inte säga, men det kändes inte bra mellan oss. Hon undrade om vi skulle fortsätta umgås för att vi verkligen ville det, eller om vi gjorde det bara av vana. Hon tyckte att det hade blivit slentrian. Jag blev förkrossad och grät när jag läste brevet. För jag hade inte svar på hennes frågor, men jag visste att det var sista gången vi hördes av. Sådant känner man inom sig och inom mig var jag kall av sorg. Min bästa vän sedan tjugo år tillbaka tvivlade på vår vänskap. Jag försökte prata med henne men allting kändes så annorlunda; stelt och famlande. Vi hade tappat bort varandra någonstans på vägen och vi sågs aldrig mer igen. Jag sörjde henne i flera år, innan jag släppte taget. Livet går vidare, både för henne och mig och hon har en liten bit av mitt hjärta så länge jag lever.

Johanna, 46

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

4 nr av ToppHälsa + trådlösa hörlurar från adidas. Köp nu!