Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter.
Annons
EXPRESSEN.SE
Hälsoliv>MÄNSKLIGT

Publicerad 23 mar 2019 08:00

Joanna, 31, lever med dubbla diagnoser

När Joanna Halvardsson, 31, var 16 år fick hon diagnosen Aspergers syndrom. Många år senare fick hon även diagnosen bipolär sjukdom 2.

I dag är hon en flitigt anlitad föreläsare som vill slå hål på myter om psykisk ohälsa.

– Jag är inte dum i huvudet, jag har superkrafter, säger hon.

Joanna har sedan 2012 rest runt landet med sin populära föreläsning ”Jag är inte dum i huvudet. Jag har Aspergers och bipolär sjukdom”. Nu fyller hon föreläsningssalar med flera hundra åhörare. Men som barn vågade hon inte ens prata inför tre personer i skolan. 

– Jag var tyst och blyg och satt alltid längst bak i klassrummet. Och jag har ända sedan femårsåldern förstått att jag inte är som andra barn, säger Joanna när vi träffas hemma hos hennes pojkvän Henrik i Kumla. 

Hon berättar att hon började kalla sig själv för ”dampbarn” och att hon alltid känt sig annorlunda. 

– Ända sedan jag var fem år har jag känt att det är något speciellt med mig. Men som barn lär man sig att leka och härma andra så att det ändå fungerar. På högstadiet blev det väldigt tydligt att jag hade svårt med det sociala och att tolka oskrivna regler. 

Till sist brast det och jag tog en överdos av min mammas blodtrycksmedicin

När hon var 14 år försökte hon ta sitt liv för första gången. Då hade hon under den största delen av sin skolgång blivit mobbad. 

– I flera år fick jag höra att jag var ful, äcklig, dum i huvudet och att jag borde dö. Till sist brast det och jag tog en överdos av min mammas blodtrycksmedicin, berättar hon. 

Fast egentligen ville hon inte dö, säger hon. När hon tagit tabletterna och blev rädd när hon började känna av dem skickade hon ett sms till en kompis som ringde Joannas pappa. 

– Det gjorde så ont att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Pappa kom hem och ringde ambulans och efter ett dygns observation på sjukhuset hamnade jag hos BUP, barn- och ungdomspsykiatrin. 

Joanna utvecklade ett självskadebeteende, för att döva ångesten. 

– Jag skar i mina handleder för att det jobbiga skulle försvinna. Gör det ont inuti så glömmer man för en stund bort det, när man känner smärta utanpå i stället. Allting i mitt liv kändes mörkt och hopplöst, för att jag kände mig så annorlunda och ensam, berättar hon. 

LÄS OCKSÅ: Christina, 52, lever med dolda sjukdomen fibromyalgi 

Fick diagnosen Aspergers syndrom

När hon ett år senare återigen tog tabletter sattes en utredning i gång hos BUP och Joanna fick diagnosen Aspergers syndrom, då var hon 16 år gammal. 

– Det var en stor lättnad att få bekräftelse och hjälpte mig och min omgivning att förstå varför jag inte fungerade som andra och varför jag så ofta hamnat i svårigheter. 

Joanna har alltid vetat att hon är annorlunda.

Foto: CORNELIA NORDSTRÖM

Med en diagnos svart på vitt fick Joanna äntligen den stöttning hon behövde för att klara av skolan, som att gå i en mindre klass, dela upp prov i flera delar och göra dem muntligt i stället för skriftligt. 

– Till jullovet i nian hade jag godkänt i fem ämnen. Året efter när jag gick ut nian hade jag godkänt i alla ämnen. 

Gymnasiet skulle bli en nystart, men i stället speglades åren av utanförskap och mobbning. Joanna blev även utsatt för ett sexuellt övergrepp av en skolpersonal som dömdes för sexuellt ofredande och olaga hot. Det blev flera överdoser och hon lades in på en psykiatrisk mottagning. Joanna hade nu även börjat höra röster. 

– Jag hörde elaka röster som sa åt mig att skada mig själv. 

LÄS OCKSÅ: Sarahs mamma blev dement vid 55 

Tvingades äta 20 tabletter om dagen

Joanna fick diagnosen ospecificerad psykos och tunga mediciner sattes in. 

– Jag testade 17 olika antipsykosmediciner under ett år och mådde bara sämre. 

Jag gick upp 30 kilo och fick bröstmjölk. Det var total kaos och jag kände mig som ett experiment till slut. I skolan kunde jag knappt hålla ögonen öppna, föra en gaffel till munnen och jag hade ibland svårt att gå, säger hon. 

Som mest tog Joanna 20 tabletter om dagen. Hon hade hamnat i en ond cirkel, där stafettläkare avlöste varandra och hade olika åsikter om vilken medicin som var bäst. Hon berättar även om perioderna hon var inlagd, sammanlagt åtta gånger under en tvåårsperiod. 

– Jag var 18 år med psykisk ohälsa och jag sattes tillsammans med missbrukare. Jag har aldrig fått så många tips på självmedicinering och droger som där. Tack och lov lockades jag aldrig att testa, säger hon. 

LÄS OCKSÅ: Liza, 37, blev svårt sjuk efter förlossningen – höll på att dö av sepsis 

Asperger blev hennes superkraft

Hon kallar sin asperger för en superkraft, en kraft som gjorde att hon klarade gymnasiet, bokstavligt talat i sista timmen. 

– Jag begärde ut en lista på alla uppgifter jag behövde göra för att få godkänt i alla ämnen och lämnade in allt en timme innan betygsättning. När jag bestämmer mig för något så gör jag det. Finns det en tydlig plan så plockar jag fram drivkraften och kör på. Men styrkorna kan även bli mina svagheter, som när jag kör för fullt och väggen ibland kommer för nära. Då gäller det att dra i handbromsen, berättar hon. 

Joanna berättar om humörsvängningarna som höll på att kosta henne förhållandet med före detta speedwayföraren Henrik som hon levt med de senaste sex åren. 

– Det var kaos. Han visste aldrig vem han skulle möta. Jag pendlade mellan glädje och sorg i rasande fart. Jag kände mig som en tickande bomb. 

Nästa diagnos: Bipolär sjukdom 2

Hösten 2015 fick Joanna diagnosen Bipolär sjukdom 2 och irrande pusselbitar började landa på rätt ställe, en efter en. 

– Jag läste om Mikael Persbrandt när han kom ut med att han är bipolär. Det var som att läsa om mig själv. Jag skrev ner en lista med symtom och visade läkaren och efter en utredning stod det klart. 

Hur vården under alla år kunnat missa att Joanna var bipolär har hon själv en tes om. 

– Ingen frågade mig hur jag mår när jag mår bra. Inom psykiatrin fokuserar man bara på hur det känns när man mår dåligt. När jag mådde bra sov jag fyra timmar per natt, bakade 200 muffins och la 50 pärlplattor om dagen. Jag hade alltså perioder av hypomani, som missades helt. Min mani var för mig min ”braperiod”, när jag kände mig frisk. Och så förstås, på den tiden när jag var barn trodde man inte att barn kunde ha bipolär sjukdom. 

Diagnosen räddade mitt förhållande. Nu visste Henrik vad mina humörsvängningar berodde på

Ännu en känsla av lättnad, att få en förklaring till det liv som för Joanna tedde sig som en bergochdalbana. 

– Diagnosen räddade mitt förhållande. Nu visste Henrik vad mina humörsvängningar berodde på. 

Vi pratar om svårigheterna att få rätt vård, särskilt när man, som Joanna, är högfungerande. 

– På mig syntes det inte utåt hur svårt jag hade det och så lärde jag mig att spela också. Min självinsikt, som förstås i grunden är positiv, har också gjort det svårare att bli betrodd och få hjälp. Jag skulle nog vara en riktigt bra pokerspelare, säger hon och ler. 

Diagnoserna blev en vändning för Joanna.

Foto: CORNELIA NORDSTRÖM

Det skulle bli en nionde överdos men i ambulansen kom en livsviktig insikt; det var inte meningen att hon skulle dö. 

– Där och då insåg jag att jag skulle leva, för att berätta min historia. 

Joanna vill med sin föreläsning öka öppenheten kring psykisk ohälsa och ta hål på myter. 

– Din diagnos kan vara en styrka, det är jag ett levande bevis på. Det vill jag förmedla. 

LÄS OCKSÅ: Sofia, 29, kan inte ha sex utan svår smärta 

Livet har tagit en ny vändning

Hon har varit självskadefri i två och ett halvt år. Den dagliga mängden tabletter har minskat drastiskt, tack vara bra läkare och rätt justering av dos. 

– Jag har haft samma läkare i två år, snälla sluta inte, tänker jag alltid. 

Joanna har en stödperson som hjälper henne med det praktiska i vardagen som att planera in och göra en plan för när hon ska städa, och en kontaktperson. 

Och hon hyllar sina föräldrar som alltid stått upp för henne. 

– De har slagits år efter år för att jag ska få rätt stöd och hjälp. Utan dem hade jag inte suttit här. 

I framtiden vill Joanna skriva en bok om sitt liv, för att ge hopp och styrka till andra i liknande situation. 

– Jag behöver bara en deadline, sedan tar jag fram mina superkrafter och är i gång. Inget är omöjligt, bara olika svårt.