Annons
X
EXPRESSEN.SE
Hälsoliv>MÄNSKLIGT

Publicerad 10 feb 2018 06:00

Joakim, 46: "Hur kan fem läkare missa en tumör?"

Läkarna missade Joakims tumör.

Läkarna missade Joakims tumör.

1/2

Foto: Shutterstock

I "Läsarna berättar: Ur verkliga livet" berättar han om kampen för att överleva.

I "Läsarna berättar: Ur verkliga livet" berättar han om kampen för att överleva.

2/2

Foto: Shutterstock

I "Läsarna berättar: Ur verkliga livet" berättar Joakim, 46, om kampen mot sjukvården och hur han lurade döden med en hårsmån.

Jag sökte mitt drömjobb som högskolelektor i sjörätt i Norge. Eftersom jag både är sjörättsjurist och sjökapten är det nog ett av få jobb i världen där jag kunde utnyttja båda mina kompetenser. I början pendlade jag mellan Sverige och Norge. Men bara en kort tid efteråt börjar jag känna mig dålig. Det var abstrakt, men jag kände att något var fel. Min puls var alldeles för hög, jag var lite blå runt bröstkorgen och min hals var så mycket bredare att jag inte kunde knäppa skjortan som jag brukar. 

Jag sökte läkarvård men läkaren sa att jag bara var stressad och skrev ut Atarax. Via mobilens hälsoapp kunde jag följa min hälsa och jag såg att min vilopuls var 117, mot 56 som jag normalt har. Sedan fick jag ett tryck inuti huvudet och bakom ögonen som gjorde att de stod ut lite grann. Jag gick från läkare till läkare och alla sa samma sak; att jag bara var stressad. Jag berättade så lite som möjligt för min fru som var gravid med vårt tredje barn, för jag vill inte oroa henne. 

När läkaren ser min blåa bröstkorg blir det bråttom

Ett år senare flyttar hela familjen till Norge. Jag blir mer och mer trött och börjar dricka energidrycker varje dag för att orka vara vaken. Jag blir sämre hela tiden med nya symptom. Jag hostar, går ner mycket i vikt och får svårt att svälja. Efter fem dagar i Norge när barnen är inskolade ber jag min fru att köra mig till sjukhuset, för att jag har svårt att andas och svälja. När läkaren ser min blåa bröstkorg blir det bråttom. Jag får allt svårare att andas och in rusar flera läkare, i civila kläder för de hinner inte byta om. Nu förstår jag att det är riktigt allvarligt. 

Efter en röntgen berättar de att jag har något föremål på 12 centimeter bredvid hjärtat. Känslorna svämmade över för mig, det var så overkligt, både tragiskt och en lättnad. Jag fick äntligen bekräftat, efter så många läkarbesök, att jag verkligen var sjuk. Jag får steroider mot svullnaden så att jag kan andas, och de lägger mig på en bår. Sedan tar de mig upp på taket för att invänta en helikopter till ett större sjukhus. En del personal frågar mig gråtande vilka som är mina anhöriga och vilka de ska kontakta. Jag inser att jag håller på att dö. 

Jag får veta att jag har en tumör intill hjärtat och att den inte går att operera, så jag får tre olika cellgifter. Eftersom jag är radioaktiv och infektionskänslig får jag inte träffa min familj, och jag missar min frus förlossning. 

LÄS OCKSÅ: Elvira, 46: "Jag önskade att min pappa skulle dö" 

Låg som en grönsak i sängen

I fem månader låg jag som en grönsak i sängen under en hög med slangar. Ingen visste om jag skulle överleva och så klart började jag få jobbiga tankar. Jag började sörja för att mina barn inte skulle få ha någon pappa. Allt jag hade gjort i livet skulle ju mynna ut i att jag skulle lära mina barn en massa saker. Men det var en konstig tid, jag svävade mellan hopp och förtvivlan och hade många minnesluckor. Jag hade en bild i mitt huvud där mina barn står vid en vägkorsning, två väldigt olika vägar som mina barn inte själva hade att välja mellan, utan ödet. Den enda vägen var en svår uppförsbacke med tung packning och den andra var flack, lätt och mer färgglad. Jag ville ha in dem på den lättare vägen, jag ville överleva, ville fortsätta vara pappa. 

Läkarna försökte hålla mig vid gott mod. Cancertypen var inte så aggressiv som de trodde i början, men mina blodvärden var dåliga och jag fick infektioner och isolerades på en infektionsavdelning. När det togs nya prover hittade man metastaser i armhålorna och i testiklarna. Jag fick så mycket cellgifter som det är möjligt, att min kropp orkade är helt otroligt. Nio månader senare, på valborgsmässoafton, fick jag beskedet att jag var ”frisk”, att tumören var död. Det var som att få miljonvinsten, lättnaden går inte att beskriva med ord. En lång mardröm var äntligen slut. Nu går jag på täta kontroller, för det finns en risk att cancern kommer tillbaka inom de närmaste åren.

Hur kan fem läkare bomma en tumör?

Förra julen tog jag beslutet att segla över Atlanten, jag kände att jag längre inte kan skjuta på saker jag så gärna vill göra. Jag måste ta tag i saker och ting, jag vet ju inte hur lång tid jag har kvar. Kanske ett år, kanske tre? Jag känner mig mer rebellisk än innan och min intuition och jag har blivit bästa vänner, jag lyssnar på den på ett helt annat sätt än tidigare. Jag vill gärna ge en känga till sjukvården, hur kan fem läkare bomma en tumör intill hjärtat, med alla klassiska skolbokstecken på cancer? Min magkänsla var rätt från början och jag borde ha stått på mig mer. I Norge behövde de inte ens röntga för att förstå allvaret. 

Nu är jag frisk från cancern, bara lite tilltufsad. Det är mycket att ta igen, men det gäller att skynda långsamt och det får jag acceptera. Men det är stressande, det är bråttom nu. Jag vill lära barnen allt jag kan, det jag älskar mest och det jag är bäst på. Jag vill berätta vem deras pappa är.

Joakim, 46