Jennifer, 36: ”Ingen frågade om jag ville följa med på lunch”

”Det blev så tydligt att de inte ville ha mig med.”

Foto: Shutterstock

”Det blev så tydligt att de inte ville ha mig med.”

Redan från första dagen på nya jobbet kände sig Jennifer utfryst av det dominerande tjejgänget. Snart ifrågasatte en av dem öppet Jennifers kompetens. Då blev det för mycket.

Ämnen i artikel:

Andra har också läst

Redan första dagen på det nya jobbet var det som att jag inte klickade med de andra tjejerna. Jag kan inte sätta fingret på vad det var. När jag hälsade på dem första gången var de på väg ut på lunch. Jag stod vid skrivbordet och ingen av dem frågade om jag ville följa med. Det fick mig att känna mig lite osäker. 

Säljavdelningen satt i ett stort kontorslandskap och mitt skrivbord var placerat ganska nära deras. Bredvid mig satt en äldre man, som hade matlåda. På andra sidan hade jag två unga killar, som stack i väg och tränade på lunchen. Första dagen letade jag rätt på en mataffär och åt en burksallad vid skrivbordet. 

Snabbt blev det tydligt hur tjejgänget fungerade. Sara, som var i 35-årsåldern, var mest högljudd. Hon tog plats och drog sig inte för att säga till om någon störde henne i det öppna kontoret. Det var som att hon utsett sig själv till ledare och Linda, som också tillhörde gänget, var hennes utmanare. Hon hade också ett stort bekräftelsebehov, men var inte lika gapig. Övriga tre tjejer var mer som ”hangarounds”. 

LÄS MER: Josefine, 31: Jag tvingades jobba gratis på chefens bröllop 

Inte heller andra dagen frågade de om jag ville äta med dem. Jag hörde hur de gjorde upp lunchplaner och pratade om vilket ställe de skulle gå till. Jag jobbade på vid datorn och försökte se ut som om jag inte märkte det. Inte heller tredje dagen fick jag frågan.

Jag började känna mig utanför och tänkte att det låg på mig att ta initiativ? När jag stötte på Linda vid kaffeautomaten frågade jag var de brukade äta lunch någonstans. Linda nämnde ett par lunchställen och jag frågade om jag kunde hänga med. Visst, svarade hon. Tio minuter senare reste sig hela gänget. ”Kan jag haka på?” frågade jag. Linda vände sig halvt om och nickade. Under lunchen snackade de på om killar de nätdejtade, sina partners och en möhippa någon varit på. De nämnde en massa namn på personer jag inte hade en aning om vilka de var. Ingen ställde en enda fråga till mig. Jag kan vara rätt bra på att få i gång samtal, men här hade jag inte en chans.

Dagen därpå reste sig gänget för att gå på lunch, utan att ge mig en blick. Det blev så tydligt att de inte ville ha mig med. Att vi var jämngamla gjorde det ännu jobbigare, eftersom de flesta som hängde med varandra på den här arbetsplatsen var i ungefär samma ålder. 

LÄS MER: Aline, 26: ”Jag har fått en helt annan syn på livet” 

Jag hade aldrig haft problem med mina arbetskamrater på tidigare arbetsplatser. Men i det här tjejgänget fanns en jargong. En uteslutande attityd. Hamnade jag vid kaffeautomaten samtidigt som de fortsatte de att prata om sitt. När de tog med sig kaffekopparna ut på altanen var det ingen som bjöd med mig.

Enda gången Sara tilltalade mig var när hon tyckte att jag pratade för högt i telefon. Jag satt i ett jobbsamtal med en viktig kund, som jag jobbat länge för. Efteråt sa Sara till mig att det var otroligt störande när jag pratade så högt och länge. Sådana samtal fick jag ta i ett konferensrum. Jag sa ingenting, men tänkte att kritiken kom från helt fel person.

En annan gång var hon på mig om en stor kund, som hon påstod var hennes. Det slutade med att vi fick gå in till chefen, som gav mig rätt. Sara blev förbannad och gick därifrån. Det var obehagligt, men jag ville inte vika mig bara för att hon var dominant. Efteråt blev det ännu värre. Nu blev Sara mer öppet avståndstagande mot mig och ifrågasatte mina säljresultat och arbetsmetoder på möten. Då och då fick hon medhåll av Linda, medan de andra satt tysta. Ingen annan fick kritik på det här sättet och jag tyckte det var fegt av chefen att inte stå upp för mig.

LÄS MER: Annelie, 31: ”Jag ville att mina nyckelben skulle synas” 

Ett par månader senare hörde jag dem fråga träningskillarna intill om de skulle hänga med på afterwork. Det kändes faktiskt inte okej. När tjejgänget lunchade frågade jag killarna vem som höll i afterworken. Det visade sig att det var Sara och hennes hov. Men vem som helst kan nog hänga på, sa de. Jag var inte så övertygad. Den här gången var det direkt förnedrande när ett stort gäng drog i väg och bara jag och ett par till satt kvar.

Den enda jag åt lunch med ibland var en snäll kvinna i 55-årsåldern. Till slut berättade jag att jag upplevde att jag var utfryst av tjejerna, om obehaget jag kände och hur osäker jag blev. Hon skakade på huvudet. Det var Sara, sa hon. Sara hade egentligen velat byta till min tjänst, som hade lite högre status än hennes. Sedan berättade kollegan att Sara hade mobbat en annan tjej tidigare. En jätteduktig tjej i 30-årsåldern som företaget hade satsat på. Hon kom heller aldrig in i gruppen och fick ett nytt jobb efter något år. 

Jag slutade efter åtta månader. Jag vill faktiskt inte vara på ett ställe som tillåter utfrysning. Det nya företaget har en helt annan teamkänsla. Här var det självklart att ta med mig på lunch redan första dagen. 

Berättat av Jennifer, 36, för Åsa Görnerup

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

Exklusivt nyhetsbrev för din hälsa varje vecka - Anmäl dig här