Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter.
Annons
EXPRESSEN.SE
Hälsoliv>MÄNSKLIGT

Publicerad 7 apr 2018 10:00

Janna, 48: "Jag fick ständigt frågan om jag var tjej eller kille"

Hon växte upp som Jan Erik men kände i hela sitt liv att hennes kropp hade fel skal. Efter sju år av utredningar och operationer är hon Janna, 48. Nu finns också en bok om hennes resa.

– Äntligen känner jag mig hel och kan titulera mig kvinna, säger hon.

Redan som liten kände sig Janna annorlunda, men hon kunde inte sätta ord på det vad det var. När såg sig själv i spegeln var det inte en kille hon såg. 

Skogen bakom huset blev en fantasivärld där hon levde ut sina känslor. 

– Jag lekte att jag var en älva eller en prinsessa. Det blev ett lugn för mig att inte behöva spela killrollen. Jag hämtade energi på det sättet, berättar hon. 

Hon växte upp i Roslagen tillsammans med sin mamma, tvillingbror, två äldre bröder och styvpappa. Hennes biologiska pappa försvann tidigt ur deras liv. I en mansdominerad familj blev Jannas mamma och mormor de kvinnliga idealen. Hon älskade att se på när mamma sydde och virkade och kom själv att bli intresserad av textilier. 

– Jag lekte med klippdockor och ritade prinsessor, medan min tvillingbror lekte med bilar och ritade Hulken, säger Janna och skrattar.

Jag var väldigt androgyn, smal och söt men försökte vara som en kille

Hon berättar om "facitboken" hon tvingades leva efter. 

– Jag rutades in och förväntades leva inom vissa ramar och bete mig på ett visst sätt. Jag var väldigt androgyn, smal och söt men försökte vara som en kille. Jag körde till och med moped fast jag egentligen inte alls ville det, säger hon. 

På högstadiet blev hon, vad hon kallar, ett "perfekt mobbingoffer". 

Foto: CORNELIA NORDSTRÖM

– Jag fick ständigt frågan om jag var tjej eller kille och de döpte mig till Lisa. Det var en smärtsam tid att vara utsatt för trakasserier, samtidigt som jag själv försökte hitta min identitet och passa in. Men i dag har jag en förlåtande inställning och kan till och med skratta åt den tiden. 

Att prata om sina känslor var helt uteslutet, hur man mådde pratade man inte om i Jannas familj. 

– Vi åt mat vid tyst bord, aldrig att någon berättade något om sitt innersta. 

LÄS OCKSÅ: Leo, 17, var död i sex timmar - överlevde mot alla odds 

Försökte radera sin identitet

I sin brors affär, där Janna jobbade extra, blev hon förförd av en manlig kund - hennes första sexuella möte. 

– Jag hade vid det här laget förstås insett att jag drogs till män. Mötet växte fram av lust och nyfikenhet men där fanns också en rädsla för att göra något som ansågs onormalt. Men den här mannen bekräftade min kvinnliga sida, säger hon. 

När Janna gjorde lumpen i Stockholm raderade hon nästan hela sin identitet, för att passa in. 

– Jag kämpade hårt med att ta bort mina kvinnliga gester. Där fanns ett äldre befäl som jag hade en flört med, och vi bekräftade varandra. Jag är tillfreds med att ha gjort lumpen och ångrar det absolut inte. Det var en bra fostran där man lär sig att respektera varandra och att alla behövs, menar hon. 

I Stockholm fick Janna möta gayvärlden på riktigt, en tid då Jacob Dahlin och Sighsten Herrgård i princip var de enda kända homosexuella männen. Janna berättar om osäkerheten och rädslan hon kände sin sexuella läggning. 

– Min fosterpappa hatade bögar och den så kallade bögpesten florerade i samhället. Förväntades jag nu vara gay, och skulle jag också få bögpesten? Det var både en fascinerande och skrämmande värld, där jag fortfarande inte hade hittat mig själv. 

Han tyckte inte om att jag la pengar på peruker, smink och kläder

Janna umgicks med människor i HBTQ-världen och träffade likasinnade. Det var trevligt, men hon kände sig aldrig riktigt hemma. 

– När min kvinnlighet växte fram och transade så hamnade jag i ett utanförskap. Då fanns inte så många som drogs till en genuint transsexuell, förklarar hon. 

Som 24-åring flyttade Janna ihop med en man och klädde sig sedan länge i kvinnokläder. 

– Många säger att man klär ut sig, men jag klädde upp mig. Och jag gjorde det för att känna mig hel. Jag gjorde det faktiskt för att överleva. 

Janna hette tidigare Jan-Erik.

Janna hette tidigare Jan-Erik.

1/3

Foto: Eva Lie

Janna växte upp med sin tvillingbror, två äldre bröder, mamma och styvpappa.

Janna växte upp med sin tvillingbror, två äldre bröder, mamma och styvpappa.

2/3

Foto: Eva Lie

På högstadiet blev Janna ett ”perfekt mobbingoffer”, som hon själv uttrycker det.

På högstadiet blev Janna ett ”perfekt mobbingoffer”, som hon själv uttrycker det.

3/3

Foto: Eva Lie

Hon började kalla sig Anna Larsson i Stockholms gayvärld. Men hela tiden kastades hon tillbaka till det inrutade livet. 

– Jag hade en man, ett sommarställe och en minigris, men jag kände mig inte lycklig. Han tyckte inte om att jag la pengar på peruker, smink och kläder. Han förstod nog inte hur vilsen jag var. 

Janna gjorde en revolt och lämnade honom och började söka information om varför hon kände som hon gjorde. 

– Jag sökte mig till kaféer för transor inom RFSL. Där kom jag att träffa två personer som gjort operationen. Och jag kände att hon ville ta tag i det här. Redan när jag var liten, att ha den starka dragningen att få vara en flicka, en dotter.

LÄS OCKSÅ: Anna, 42: ”Att jag bara hade ett ben stoppade inte mig” 

Påbörjade en utredning för könskorrigering

Hon säger att livet alltid känts komplicerat att leva. 

– Jag har hela tiden fått spela en roll som inte stämde överens med mig. Jag har lekt att vara kille, och det har tagit oerhört mycket energi. 

2007 började resan från Jan Erik till Janna. På Huddinge sjukhus påbörjades en gedigen utredning. 

– Det var en intensiv tid. Jag träffade läkare, psykolog och kurator och jag kartlades inifrån och ut. Från tidig barndom, uppväxt, skolan, relationer till hur jag klädde mig, om jag hade för avsikt att skaffa barn och om jag hade tendenser till depression. Jag kände att det fanns en enorm vilja att hjälpa mig. 

Syftet med utredningen, som sammanlagt tog tre år, var att ta reda på om Janna var genuint transsexuell. 

– Utredningarna är väldigt omfattande och krävande och de måste göras, för en könskorrigering är inget man gärna ångrar efteråt, säger hon. 

Janna blev godkänd och resan mot att bli kvinna var påbörjad. Först fick hon börja ta hormoner för att ta bort det manliga och ta fram det kvinnliga. Och sedan börja ta bort hår från ansiktet och kroppen, samt röstträna hos en logoped. 

– Att genomgå allt det här var påfrestande och jag mådde inte alltid så bra. Hormonbehandlingen påverkade mig väldigt starkt. Jag fick växtvärk, akne och hade tomhetskänslor, ja även självmordstankar, men att överleva var alltid starkare och viljan att genomgå det här gav mig styrka att fortsätta. Jag visste att jag hade tagit rätt beslut. 

Sa till mina kolleger att från och med i morgon vill jag att ni kallar mig Janna

Under samma period påbörjades den så kallade reallifeperioden, en period på minst ett år då Janna skulle klä sig i en kvinnlig identitet och bevisa att hon hade förmågan att leva som kvinna. 

– Jag jobbade då på Åhléns och sa till mina kolleger att från och med i morgon vill jag att ni kallar mig Janna. Det var en tuff tid och jag bröt ihop flera gånger av elaka kommentarer, blickar och oförståelse, berättar hon. 

Hon kallar det sin mellanlandsperiod. Då hon av sin omgivning varken associerades som man eller kvinna. 

– Det hände att kunder frågade mig varför jag klädde ut mig, eller kallade mig "den där". Det var väldigt smärtsamt. Det finns så mycket okunskap kring transsexuella personer. Man vet vad en bög eller en lesbisk är. Kring mig fanns inga svar, bara en massa frågor. 

Efter "träningsperioden" skickade Janna in en ansökan om att få göra en könskorrigering, till rättsliga rådet. 

– Det är som en liten domstol med en opartisk läkare samt nämndemän. De hade hela min utredning där, en rejäl lunta, och ställde egna frågor utifrån den.

 Janna tvingades tvångssterilisera sig

Efter att det rättsliga rådet hade sammanträtt fick Janna veta att hon var godkänd för att göra en könskorrigering. 

– Att få det här beskedet var en obeskrivlig lycka och lättnad. Det är otroligt slitsamt att andra människor hela tiden fokuserar på ens kropp och vänder och vrider på ens psyke, säger hon. 

Före operationen var Janna tvungen att göra en kemisk tvångssterilisering. 

– Det var sorgligt och jag är med i den grupp som begärt skadestånd från staten. Den här lagen togs bort 2013. 

Janna hittade lugnet i skogen som barn: ”Jag lekte att jag var en älva eller en prinsessa. Det blev ett lugn för mig att inte behöva spela killrollen. Jag hämtade energi på det sättet”, berättar hon

Janna hittade lugnet i skogen som barn: ”Jag lekte att jag var en älva eller en prinsessa. Det blev ett lugn för mig att inte behöva spela killrollen. Jag hämtade energi på det sättet”, berättar hon

1/2

Foto: CORNELIA NORDSTRÖM

I december förra året kom fotoboken "Janna - Ett liv i två världar".

I december förra året kom fotoboken "Janna - Ett liv i två världar".

2/2

Foto: / ©Fotograf Eva Lie. Phonel: +46(0)70-640 32 64. A

Hösten 2011 gjordes den första operationen. Genom att "vända" huden från penis inåt skapade man en vagina. Janna fick komplikationer och tvingades göra om operationen. 

– Huden som vänts fäste inte riktigt utan föll ut. Sedan behövde man ta hud från magen för att ersätta skadad hud. Sedan skapades blygdläppar och klitoris av delar av penisen. Till sist justerades urinmynningen. Det tredje ingreppet var att lägga in bröstimplantat, förklarar Janna. 

För att vaginan skulle vidga sig behövde Janna under tre års tid stavträna, tre gånger om dagen. 

– Jag hade flera olika stavar för att penetrera vaginan, så att inget växer igen. Våra kroppar är ju så fantastiska, att den hud som vänts in ombildades till slemhinna. Min vagina blir kanske inte lika våt men jag kan få orgasm, berättar hon. 

Nu stämmer allting överens, både det mentala och det fysiska

Janna berättar att hon aldrig hatat sitt kön som många transsexuella gör. 

– Mitt kön passade inte mig, men jag kände aldrig hat. Det finns, sorgligt nog, de som känner så mycket hat att de själva tar kniven och skär bort penisen. Och det finns de som inte orkar vänta på en korrigering utan väljer att ta sina liv. Självmordsstatistiken är väldigt hög bland transsexuella, säger hon. 

I boken "Janna-ett liv i två världar", ville både Janna och fotografen Eva Lie synliggöra den tuffa kampen att få sitt kön korrigerat. 

– Jag vill att andra ska förstå att det inte är något man gör över en helg. Att komma fram till beslutet att låta kniven rätta till är en lång och svår process, säger hon. 

Efter en sju år lång process känner sig Janna äntligen hel. 

– Nu stämmer allting överens, både det mentala och det fysiska. Jag är nöjd till 95 procent med mina operationer. Jag är inte lika smal som tidigare och trivs med mitt mjukare utseende. Men nu är det en ny konkurrens jag får leva med, om samma killar som andra heterokvinnor, skrattar hon. Först tänkte jag att jag kommer att förstå killar bättre eftersom jag varit på deras sida. Men det har jag ju inte alls varit. Jag har inte bytt sida, utan levde i två världar.