ANNONS
X
EXPRESSEN.SE

”Jag vill tacka dig för att jag finns”

Minnesmagasinet "Michael Nyqvist" säljs 7-20 juli. För varje såld tidning går en krona till Cancerfonden.

Minnesmagasinet "Michael Nyqvist" säljs 7-20 juli. För varje såld tidning går en krona till Cancerfonden.

1/2

Foto: Morgan Norman/montage

2/2

”Jag vill tacka dig för att jag finns”

Han växte upp till en hyllad skådespelare. Men inombords gömde sig en annan människa.

En adopterad pojke som inte visste vem han var.

Det här är berättelsen om Michael Nyqvists sökande efter sin egen historia.

De stannade till framför dörren till det stora huset.

Det var lite nervöst och vägen dit hade varit lång och ganska krånglig.

Men nu var de där de ville vara.

Gerd och Åke längtade efter ett barn och efter noggranna undersökningar och utredningar som hade visat att de passade som föräldrar väntade nu ett barn på dem innanför dörren. Men de visste inte vem det var, ännu.

De stod på trappan till S:t Görans barnhem i Stockholm och det var ganska sent på hösten.

Där inne låg barnen i små sängar, det var mest flickor och de var ofta populärast.

Men Gerd och Åke Nyqvist stannade i stället till framför en vagga där det låg en liten och väldigt söt pojke med mörkt hår och blå ögon. Hans ena hand höll han ett krampaktigt tag om en röd ketchupflaska.

Det var pojkens enda leksak.

"Nu skulle han få ett nytt och bättre liv"

Han var den som varit på barnhemmet längst tid och han låg tyst och tittade på Gerd och Åke med sina stora ögon.

Det var inget snack om saken, det var just den pojken de verkligen ville ha. Nu skulle han följa med dem hem till advokatens och hans hustrus i lägenhet på Lidingö.

Nu skulle han få ett nytt och bättre liv.

Han fick heta Rolf, Åke, Michael och onsdagen den 8 november 1961, samma dag som Eddie Hodges klättrade upp på förstaplatsen på Radio Nords Top 20-lista med ”I´m gonna knock at your door”, fyllde han ett år.

Michael blev tilltalsnamnet och varför stavningen blev som den blev är det ingen i dag som vet. Möjligen kan mamma och pappa redan då tänkt att de ville ha ett internationellt namn på sin son.

Inte för att han så småningom skulle bli en internationellt känd skådespelare.

För det fanns förmodligen inte ens i tankevärlden.

Utan för att de kände till hans bakgrund, att hans pappa inte var svensk utan kom från ett land där man skulle kunna tänkas stava Mikael med ”ch”.

Det där var det dock inget man pratade om. Adoptioner var lite känsliga på den tiden.

Men det måste ha tisslats eftersom ingen hade sett Gerd med putande mage, för att strax efter komma med en barnvagn framför sig.

"Mamma och pappa är snälla på ögonen"

Michael hade en trygg uppväxt, familjen hörde knappast till de rikare trots att man bodde på ”rika” Lidingö. Men Åke Nyqvists advokatlön räckte bra till att sätta åtminstone lite guld på tillvaron.

De gjorde resor i bil, ofta stora amerikanare, som Åke stolt rattade till fjällen och runtom i Sverige, men även utomlands.

En av dessa resor kom att förändra Michaels liv för alltid.

I boken ”När barnen lagt sig” som Michael Nyqvist skrev och gav ut 2009, berättar han utförligt om resan.

Och det är en gripande berättelse, precis som hela boken är.

Han berättar om hur de åker i en stor Ford V8:a och hur pappa kör i 210 km på autobahn medan mamma Gerd klamrar sig fast i vad hon kommer åt och medan Michael själv sjunger på Jokkmokks Jokkes hit ”Gulli-Gullan”. Färden går genom Tyskland sedan de tagit sig dit via färjan mellan Trelleborg och Sassnitz.

Målet är Venedig, en lång resa, och när de kommer fram dit checkar de in på ett hotell med stor balkong och utsikt mot vattnet, så klart.

De går runt i stan och Michael minns ett torg med en servering där det står ett stort parasoll med texten ”Cinzano” på.

– Jag får dricka hur mycket Coca-Cola och Pepsi i en mängd som jag aldrig har tillåtits hemma och jag finner mig snabbt i lyxen, skriver Michael i boken.

– Mamma och pappa är snälla på ögonen och det känns ovant. De följer allt jag gör utan tillrättavisningar.

Michael fick stavning med "ch", den internationella varianten.

Foto: Morgan Norman

"Din riktiga mamma, hon som hade dig i magen är inte jag"

Det finns en anledning till att familjen är i Venedig, eller i Italien, och det finns en anledning till att mamma och pappa är så extra snälla.

De sitter på ett kafé på en takterrass och pappa Åke röker, trots att det är på förmiddagen och han aldrig brukar röka då, och det är något i luften, något nervöst, något oroligt.

De sitter tysta och den som bryter tystnaden är mamma Gerd.

– Jag är din mamma, men inte din riktiga mamma, säger hon rakt ut. Din riktiga mamma, hon som hade dig i magen är inte jag, men jag är din riktiga mamma.

Det låter förvirrat för vem som helst och hur det låter för en sexåring är nog ännu svårare att föreställa sig.

– Du föddes på ett barnhem, fortsätter mamman med darrande röst. Din mamma var ung och kunde inte ha dig.

– Men när vi fick dig var det den vackraste dagen i vårt liv, du kom helt naken med bara en tom ketchupflaska, det var din enda leksak. När vi körde dig från barnhemmet bad jag din pappa att köra försiktigt och pappan svarar att du var det dyrbaraste han någonsin kört.

Det är så här Michael Nyqvist beskriver det dramatiska ögonblicken i sin bok och som han också berättat om i sitt Sommarprogram i radion och i åtskilliga intervjuer.

Han får veta att hans riktiga pappa är italienare, men inte mer. Han har svårt att ta in det som just sagts, men det kommer att prägla hela hans liv.

– Jag kryper upp i pappas famn och blundar när han bär mig från kaféet.

På vägen hem mot Sverige får Michael lova att inte berätta för någon att han är adopterad. Inget lätt löfte att hålla, speciellt när man bara är sex år.

"Mamma, du måste berätta det där du sa i Italien"

Väl hemma berättar Michael ändå vad som hänt för sin bäste kompis hemma på Kolmårdsvägen på Lidingö.

Men kompisen, som också är barn till Michaels dagmamma, vill inte tro vad han hör. Han viftar bort det, vilket kompisen långt senare berättar om i en tv-dokumentär som sändes i SVT förra året.

När pojkarna kommer in för att äta försöker Michael berätta det för sin dagmamma. Han kan inte låta bli.

Hon avvisar honom också, tror att han bara skojar eller hittar på. Hon skrattar åt honom.

När mamman kommer för att hämta Michael gör han ett nytt försök.

– Mamma, du måste berätta det där du sa i Italien, att jag är adopterad, att min pappa är från Italien. Berätta det för dem.

Men mamman låtsas bara vara undrande, och säger ”jag förstår inte vad du pratar om, vad har du nu hittat på”, och viftar bort allt som ett barns påhitt.

På vägen hem påminner mamman om att det är en hemlighet, det där.

"Jag förstod direkt att han inte skulle vända bilen"

Åke och Gerd skiljer sig några år efter att de adopterat Michael. Michael bor kvar med sin mamma på Lidingö, medan pappan flyttar till en annan lägenhet i Stockholm.

Men han hälsar på varannan söndag och det är träffar som Michael uppskattar mycket.

Vid ett av dessa tillfällen är stämningen lite speciell. Michael berättar själv i sin bok om hur pappa Åke bekräftar för honom att han och mamma ligger i hemskillnad och att det blir svårare att höras av i framtiden:

– Ringer du på kvällarna, frågar Michael.

Pappa svarar:

– Det går inte, du vet hur mamma mår.

Michael försöker övertyga honom att fortsätta ringa, och framför allt, att stanna kvar hos honom.

– Ni sa att föräldrar som adopterar älskar barnen som kommer ännu mer än andra föräldrar för att ni inte kan få egna barn, säger han.

Pappan säger att det stämmer, men att han ändå måste åka. Han går ut i snöyran och sätter sig i bilen, Michael ska snart fylla tio år och han springer fram mot bilen i bara strumporna. Han ser bakljusen, han kommer fram till bakluckan och ser sin pappas nacke och i samma ögonblick gör bilen en rivstart och försvinner.

– Jag kastar mig på vägen och gråten kan knappt pressa sig igenom krampen jag har i halsen. Jag hör min röst långt borta och den låter som när en räv skriker, skriver Michael Nyqvist i boken.

Långt senare berättar han om den dramatiska händelsen i Expressen 2014:

– Jag förstod direkt att han inte skulle vända bilen, att han inte skulle komma tillbaka till mig. Det var som att jag dog och blev hård.

– Jag tog det som ett otroligt svek och försökte få tillbaka pappa hela livet. Vi hann i hamn på något sätt, bara några dagar innan han dog.

Michael på filmfestivalen i Venedig 2000.

Foto: Leif-Erik Nygårds

"Jag ringde och jag skrev brev, men hon ville inte träffa mig"

Michael Nyqvist höll familjehemligheten inom sig, mest för sin egen skull. Men att han var adopterad malde hela tiden inom honom.

I åtskilliga intervjuer har han berättat om de två största händelserna i sitt liv, om beskedet om att han var adopterad och om dagen då pappan försvann i bilen.

Den tredje stora händelsen inträffade 1990. Då var Michael 30 år och då blev han själv pappa,

Ellen föddes en junidag 1990 och bara tre månader tidigare hade Michael gift sig med sin första hustru, Pinita, som var jämngammal med honom.

Michael hade vid denna tid blivit skådespelare och gjort några mindre roller. Men det som framför allt hände den dag Ellen kom till världen var att Michaels tankar på sitt egna förflutna väcktes till liv på nytt.

Det var då han insåg att ingen kom ihåg något från hans eget första år i livet.

– När min dotter kommer att fråga om var jag bodde som bebis kommer jag att flacka med blicken, men inte kunna svara henne, säger han till tidningen Café 2009.

Det var det han ville rätta till.

Han visste att hans biologiska mamma var svenska och han hade hittat adoptionspapper från socialnämnden och där står det om ”välskapt gossebarn” och om ”moder övertygad om adoption”.

Men också hennes dåvarande namn även om det inte längre stämde. Via skattemyndigheten lyckades han, under förevändning om att han kollar upp om en kund har betalningsanmärkningar, få fram hennes nuvarande namn och bostadsadress.

Hon var född 1941 och bodde på Arbetargatan på Kungsholmen i Stockholm och han fick till och med fram ett telefonnummer.

– Jag ringde och jag skrev brev, men hon ville inte träffa mig. Jag tyckte det var obegripligt, säger han i den närgående SVT-dokumentären ”Michael Nyqvist – ett porträtt” av Susanne Cederberg.

– Jag lade ner det först, men ett år senare bestämde jag mig för att försöka igen.

”Jag vill tacka dig för att jag finns”

Michael skrev ett brev och han insåg att början på brevet var väldigt, väldigt viktigt. Det krävdes någon som gjorde att hon inte bara slängde bort det.

”Jag vill tacka dig för att jag finns”, skrev han.

I resten av brevet beskriver han, enligt sin egen bok, att han växt upp med adoptivföräldrar, att han har en dotter och att han nu vill träffa sin mamma och få namnet på sin biologiska pappa.

– Sedan ska jag försvinna, skrev han.

Det går en tid men så kommer ett brev och Michael inser att det är från den biologiska mamman. Hon skriver att meningen i början av Michaels brev, ”jag vill tacka dig för att jag finns”, fick henne att ändra sig och gå med på ett möte.

Hon föreslår att de ska ses, men först om en månad och då på ett kafé bredvid simhallen vid Medborgarplatsen.

När dagen är inne är Michael på plats i god tid. Han går runt och kollar, men ser ingen som skulle kunna vara hans mamma.

Plötsligt knackar någon honom på Axeln.

– Hej, du är Michael, förstår jag, säger en kvinna.

För första gången ser han sin mamma, den kvinna som födde honom 30 år tidigare, och han konstaterar att hon liknar hans adoptivmamma.

– Du liknar din pappa, säger hon.

De går in på kaféet och slår sig ner. Ytterligare en man kommer in, han har en portfölj och han verkar aningen berusad. Mannen beställer en öl och sätter sig en bit bort.

Michael berättar för sin mamma att han hela sitt liv undrat över sitt ursprung. Han säger, enligt sin egen bok, att han hela sin barndom var rädd för att Barnavårdsnämnden skulle komma och hämta honom om han inte skötte sig.

Och så frågar han om sin pappa, vem han var.

Mamman plockar fram en papperslapp och sticker till honom. Han vecklar upp den och läser:

”Marcello Lo Cicero”.

I fickan har han namnet på sin pappa

Hon berättar att de träffades i Paris 1958 när hon var där för studier. Han studerade kemi och så småningom kom de överens om att Marcello skulle följa med till Sverige och fortsätta sina studier där.

De flyttade till Stockholm men Marcello fick inte studera i Sverige. I stället började han jobba som diskare för att få in pengar. Bland annat jobbade han på Grand Hôtel. Men han kände sig inte riktigt välkommen i Sverige.

Han flyttade hem till Italien men det är oklart om han då visste att Michaels blivande mamma var gravid. Hur som helst var han borta när Michael föddes i november 1960.

I nästan en och en halv timme har Michael och hans mamma suttit och pratat när den lite berusade mannen kommer fram och sätter sig vid deras bord.

Michael är förvånad.

Men så berättar mannen att han är gift med Michaels mamma och så säger han en sak som har väldigt stor betydelse och förklarar mycket för Michael.

– Det var jag som tog bort dig, säger han. Förlåt mig, kan du förlåta mig?

Sedan börjar han gråta.

Michael säger hej då till sin mamma och går. I fickan har han namnet på sin pappa. Nu börjar nästa detektivarbete.

I en intervju med Aftonbladet säger Michael Nyqvist långt senare att det var hans biologiska mammas nye man som krävde att hon skulle lämna bort sin nyfödde son till barnhemmet.

Michael Nyqvist har ännu inte fått sitt stora genombrott som skådespelare när han som 35-åring tar sig an sökandet efter som pappa på allvar.

Han har namnet, vet att han studerade kemi i Paris och att han har bott i Casablanca men är italiensk medborgare.

Via det italienska konsulatet i Casablanca får han hjälp

Namnet är relativt ovanligt och Michael börjar söka via europeiska nummerupplysningar. Han får telefonnummer i Belgien, italienska Turin och marockanska Casablanca.

Men det ger inget napp.

Bakslagen börjar bli så många att Michael blir beredd att ta nästan vilka metoder som helst för att nå sitt mål.

Han ringer upp det italienska konsulatet i Casablanca och säger att han söker efter sin biologiska pappa. Och så långt är allt rätt och riktigt.

Men sedan drar han till med en lögn.

Han säger att han fått en allvarlig blodsjukdom och måste få veta om den är ärftlig och därför behöver komma i kontakt med sin pappa, Marcello Lo Cicero.

Tjänstemannen frågan vad det rör sig om för sjukdom.

Michael säger ”Polycymetia Vera”.

– Jag har inte en aning om vad det betyder, skriver han i sin bok. Men det blev tyst i luren en halv sekund. Och en annan tjänsteman tog luren.

Michael ombads faxa ner förstasidan av sitt pass vilket han gjorde omgående. Och lika snabbt kom svaret.

Där står att Marcello levde i Casablanca till 1971 och att han är gift och har två barn. Familjen flyttade till Florens i Italien och att han är apotekare.

Det är väldigt bra uppgifter för Michael Nyqvist.

"Han lämnar över ett brev till den unga kvinnan"

När Michael är drygt 35 ger han sig av till Italien. Han har bokat in sig på hotell en vecka i Florens och målet är att träffa sin pappa.

Han vet nu att han bor i Florens och Michael har tagit reda på vilket apotek han driver och var han bor.

Apoteket ligger på Via Sodini, en ganska liten gata. Det är en nervös 35-åring som står där och röker cigarett på cigarett och dricker en dubbel espresso och bara väntar på rätt ögonblick att kliva in för att möta sin pappa.

Och så tar han steg för steg och närmar sig apoteket, han kliver in och där står en man i 60-årsåldern, men Michael konstaterar snabbt att det inte kan vara han.

Bakom en annan disk står en yngre kvinna, hon är i 30-årsåldern och har blonderat hår. Michael går fram till henne och frågan efter Marcello Lo Cicero.

Kvinnan ler och säger att han har rest på semester till Irland och att han inte kommer hem förrän om två veckor.

En besvikelse sprider sig i Mikael, han har ju bokat in sig för att vara med sin pappa i en hel vecka och så är han inte där.

Hur som helst, han lämnar över ett brev till den unga kvinnan och säger att det är jätteviktigt att hon ger det till Marcello.

Hon lovar att utföra uppdraget.

Veckan i Florens blir ganska dryg men Mikael lyckas i alla fall leta upp det hus där hans pappa bor och han fotograferar huset, för säkerhets skull. Han går in på apoteket nästan varje dag den där veckan och köper lite olika saker varje gång.

En tidig morgon ett par veckor senare ringer telefonen i Michaels och hans familjs sommarhus i Stockholms skärgård. Michael, som skilt sig från dottern Ellens mamma 1994, har träffat en annan kvinna, Catharina, som är nio år yngre än han själv.

De har fått en son, Arthur, 1996, och de kommer att gifta sig två år senare.

Hit, till apoteket i Florens, åkte Michael för att hitta sin far.

Foto: Kristofer Sandberg

”E ti Padre, come stai?

Men det här telefonsamtalet är till Michael. Och det är hans pappa som ringer. Det är Marcello.

”E ti Padre, come stai? Säger rösten i luren. (på svenska: Det är din pappa, hur mår du?).

Michaels italienska är inte så lysande så han övergår till franska.

Han inser direkt att pappan är lycklig över att ha fått hans brev och det är en lättnad.

– Vet du vem du gav brevet till, det du lämnade på apoteket, säger Marcello.

Michael svarar nej.

– Det var din syster, Beatrice.

Michael skriver i sin bok att han inte minns så mycket av resten av samtalet, att det var för mycket att ta in.

Men slutet kommer han ihåg, när pappan säger:

– Nu släpper jag inte taget, nu slipper du mig inte.

De håller kontakten och det bestäms att de ska träffas i Sverige, i Stockholm och platsen ska vara Medborgarplatsen. För Marcello vill bo på hotell Malmen och det ligger där.

De bestämmer en tid att ses men Marcello dyker inte upp. Michael går och tar en öl och en till. Han sitter i hotellets foajé och tiden går.

Efter fyra timmar kommer en man i gul kamelhårsulster in genom glasdörrarna. Han har bruna lågskor, en resväska i ljust läder i handen och det gråa håret är struket bakåt.

Michael beskriver honom i boken ”När barnen lagt sig” som elegant och stilig.

– Det är min pappa, skriver han. På en sekund känner jag igen honom fastän jag aldrig har sett honom.

Samtidigt far en annan tanke genom Mikaels huvud.

Sviker han sin adoptivpappa Åke nu?

– Han som jag älskar så mycket, gör jag honom ledsen nu?

Michael konstaterar att de har samma händer, far och son

När de hälsar på varandra, Michael och Marcello försvinner den tidigare oron och Michael konstaterar att de har samma händer, pappa och son.

På kvällen går de från Södermalm till Djurgården där de ska äta på restaurang Ulla Winbladh på Djurgården där Michael bokat bord.

När de passerar Grand Hôtel berättar Marcello att han en gång jobbade där som diskare. Då när han höll ihop med Michaels mamma.

Han berättar också att han aldrig fick veta vad som hände med Michael, att han inte visste att hans son var bortadopterad.

Vidare talar han om för Michael att hans familj kommer från Sicilien, att hans farfar hade ett gods där de odlade vin som hette Lo Cicero. Och så sa han att de flesta som bor på norra Sicilien har blå ögon och att Michaels ögon liknar hans mammas.

– Vi läste poesi ihop på kaféer i Paris, din mamma och jag, säger han i Michaels bok.

Marcello berättade också att Michael, i och med att de träffats, hade fått två syskon, Beatrice, som han redan träffat på apoteket, och så Fabricio, som bor i Paris.

ARTIKEL FRÅN 2016: Michael Nyqvist om nya livet som vinbonde

Familjen var med när Michaels syster Beatrice gifte sig

Michaels och hans pappas familjer träffas allt oftare under åren som kommer. Det blir till och med så att Michael får stå för ett eget vin i Italien, Cin Cin Chianti – Collizione Lo Cicero. Tillverkat på vingården Sorelle Pallazzi. Och att Michaels dotter Ellen var den som fick designa etiketten till vinet.

Familjen var också med när Michaels syster Beatrice gifte sig och då blev han mer officiellt upptagen i den italienska familjen.

På hemmaplan gjorde Michael dessutom genombrott som skådespelare, först med rollen som bonden i den mycket populära ”Grabben i graven bredvid”.

Den spelades in 2001 och då hände en annan stor sak i Michaels liv. Hans adoptivpappa, Åke, hade blivit sjuk i en blodsjukdom.

Michael, som återfått en del av kontakten med honom under sjukdomstiden, reste hem då och då för att hälsa på honom.

En dag i slutet av 2001 flög han till Stockholm och när han landade på Arlanda ringde mamma Gerd och sa att han borde åka till sjukhuset direkt.

Han tog en taxi och när han klev av och gick mot byggnaden där pappan låg passerade han barnhemmet, som inte längre var ett barnhem, där han själv hämtats en gång.

Pappan var svag. Michael satt hos honom när han dog på luciadagen 2001. Han var då 77 år.

Michael hade inte varit så många gånger i hans lägenhet. Kontakten hade varit dålig under många år, nästan hela livet, och Michael trodde inte att Åke brydde sig om honom.

Men nu klev han i alla fall in i lägenheten för att börja sorteringen och rensningen. Han konstaterade att det var en bostad för en ensam man.

Han beskriver i sin bok hur han öppnade lådor och lyfte på högar av tidningar, att det på sängbordet stod många medicinburkar.

Han mindes plötsligt hur han haft en teaterpremiär alldeles intill pappans bostad en gång och att Åke kommit dit en stund och att recensionerna efteråt varit lysande, men att Åke inte sagt ett ord om det.

– Han berömde alla andra men sa inte ett ord om mig.

"Han har varenda teaterprogram där jag varit med"

Michael gick vidare i lägenheten och en garderob var full av ölburkar, men i garderoben intill fick han se något han inte väntat sig.

Så här skriver han:

”Jag öppnar garderoben i mitten och upptäcker att den är full med tidningar och urklipp. Vissa av tidningarna är från landsorten. Allt handlar om mig. Han har markerat recensioner och intervjuer med gul märkpenna. Han har varenda teaterprogram där jag varit med. Varenda bild som har tagits”.

Han förlorade en pappa men hade fått en annan.

Och framför allt hade Michael Nyqvist hittat sina rötter, han visste varför han blev bortlämnad och han visste vem hans biologiska mamma och pappa var.

Mötet med Marcello blev början på en varm och innerlig relation. Michaels familj reste fram och tillbaka till Florens för att hälsa på Marcello och sin stora och nya släkt i Italien.

Han hade fått ett bra liv tack vare sina adoptivföräldrar. Men de hade också orsakat honom stor smärta, framför allt att han i så många år tvingades hemlighålla att han var adopterad.

Men det finns ju alltid något gott i allt som verkat ont.

I en intervju i Göteborgs Posten 2007, som gjordes strax efter att han gått ut och berättat om adoptionen i det omtalade sommarprogrammet i radion, säger Michael:

– Ett tag tyckte jag att det var ett sorgligt öde att bli bortlämnad. Men nu tycker jag att jag har fått enorma gåvor av mitt öde, inte minst i mitt yrke. Jag närmar mig roller väldigt blankt. Och jag har svårt att döma människor.

I sommarprogrammet visar han också stor tacksamhet mot sina fosterföräldrar, trots, det som hänt.

Han avslutar den gripande timmen i radion med att säga:

– Jag vill tillägna det här programmet min mamma. Mamma Gerd, du som tog med mig på resan till Venedig 1966.

– Tack för att du har stått ut med alla mina omöjliga frågor under åren, för jag vet att de är nästan omöjliga att besvara. Tack för att du finns.

 

Källor:

”När barnen lagt sig” av Michael Nyqvist (Norstedts) 2009

Radioprogrammet Sommar i SR, 14 juli 2007

Dokumentärfilmen ”Michael Nyqvist – Ett porträtt”, SVT 2016